En varm, vacker och sorglig dag

Barndomshem

I fredags tog vi farväl av min bror Anders vid en borgerlig begravning i Sunnanå gravkapell. En officiant läste Anders dikter och Nahides vackra hyllning till sin själsfrände. Mellan dikterna spelades min brors favoritmusik. Hela ceremonin var så fint arrangerad och avslutades med adagio ur Mozarts klarinettkonsert. Det hela var smärtsamt vackert.

Idag, då allt fler avstår medlemskap i svenska kyrkan blir andra typer av begravningar aktuella. Även de som inte är medlemmar betalar en viss begravningsavgift, vilket innebär att man får använda kyrkorummet även vid borgerliga begravningar, men de himmelska orden, psalmerna och de religiösa ritualerna är då borttagna.

Det är klokt av oss alla (även ni som är något yngre) att berätta för efterkommande hur man vill ha den sista resan. Den där utan pass och säkerhetskontroller och där man inte har någon koll på slutstationen.

Någon fyllde 60

En mycket glad Anders som lyckades brotta ner sin äldre bror, den blivande sheriffen i Arvidsjaur.

Och systern som trodde hon var snygg och ständigt stod framför spegeln.

 

Från ingenting till någonting

Jag har absolut ingenting att skriva om, det är för varmt. Hjärnan arbetar långsamt. Men jag vill byta ut mitt gamla träd på bloggen mot en vacker sommarbild.

Varma dagar går jag ut tidigt på morgonen. Rundar Gültzauudden, fortsätter till Hermelinsparken och sen raka spåret hem. Dagens prestation och en bra början på en ny dag.

Diskar, lagar mat, diskar igen och lyssnar på en ljudbok. För närvarande en dansk deckare av Adler-Olsen. Stefan Sauk är en fantastisk uppläsare, men ibland får han för sig att han kan dialekter, i det här fallet någon sorts invandrarsvenska. Det kan han inte, jag irriteras ofta över uppläsare som försöker härma dialekter. Det kan bli pinsamt.

Tillbringar förstås en del tid framför datorn och undrar om det finns forskning på äldres skärmtid? Bör den begränsas? Kan många timmar framför datorn vara skadliga för gamla trötta hjärnor som ständigt informeras om viktiga ting som sker i vår värld? Anders Borgs skilsmässa, Travis Baker som är förd till sjukhus osv.

Det sista stycket blev ett bevis på att hjärnuppmjukning förekommer, så nu lämnar jag datorn och övergår till disken.

 

Och trädet svarade

Nära mig finns det här trädet. Jag kallar det "mitt träd." Det är ålderstiget och i samma fas av livet som jag själv. Varje vår när snön försvunnit fotograferar jag "mitt träd" och det här är 2022 års version. För några år sedan stod jag vid trädet och tänkte högt: "Du ser allt anskrämligare ut för varje år som går." Döm om min förvåning när jag hörde en susning från furan som svagt och knarrigt men dock tydligt viskade: "Detsamma."

Man ska inte förolämpa ett gammalt träd. Det finns forskning som säger att man i framtiden ska kunna tala med träd och växter. Jag vill påstå att om man verkligen lyssnar så är det möjligt redan idag.

Nära mig står den här bänken. Som gjord för meditation och stilla ro. Här kan man se ut över vatten, grönska och vackra moln och njuta av sommaren när den är som allra ljusast och vackrast.

TREVLIG MIDSOMMAR!

 

Från alla håll kommer goda råd

Ibland ploppar den upp, den märkliga diskussionen om hur små barn ska sitta i barnvagnen. Ansiktet mot föräldern eller mot omgivningen. Redan gamle Saxon hade åsikter i ämnet och här följer visdomsord från hans levnadsskola 1932:

"Vissa mödrar kokettera med gentila barnvagnar och man kan förarga sig över att se en jungfru skjutsa ett sådant fordon, medan mamman går bredvid och försöker se bra ut. Till på köpet skjutes vagnen, så att barnen ser föremålen avlägsna sig i stället för att möta dem. Detta är fruktansvärt skadligt för synen.

Då ett barn som är så stort att det kan gå, skall det ej bäras, ty därigenom nödgas det inandas vad barnjungfrun utandats."

Är det därför jag bara har ledsyn på ena ögat? Har jag som barn sett föremålen avlägsna sig? Aj, aj, mamma, vad har du ställt till med?

När mina barn var små på 60-talet var det oerhört viktigt med rutiner. Spädbarn skulle ammas med 4 timmars mellanrum. Det fattade inte det lilla barnet som ville ha mat efter 2-3 timmar. Som nybliven och osäker mor var man mycket orolig över vilka konsekvenser det kunde ha för barnet när man inte följde 4-timmarsregeln. Kanske skapar man en slarver som totalt saknar stil vid matbordet och får för sig att man kan äta när som helst. Hemska tanke!

Det verkliga problemen för en liten människa är inte att växa upp med fel utsikt från barnvagnen. Det är att växa upp där alkohol, våld och otrygghet är vardag. Barn ska ha villkorslös kärlek, näring, möjlighet till lek och rörelse, allt annat är bara petitesser.

Från att ha varit en osäker mamma är jag numera gammelfarmor och vet bäst. Dock lyssnar ingen och tur är väl det.

 

En saknad Anders

Det blev en omtumlande vecka. Samma dag som vi kom till Stockholm för att fira en student, avled min bror Anders.

Så här presenterar han sig själv i en släktbok som han sammanställt:

"Bo Anders Hermansson, född i Mörttjärn, Malå 1947. Gift med Nahide från Samsun i Turkiet. Pensionerad efter 22 år i Postverkets administration, enkannerligen då främst i Postens diligenstrafik. En fin tid av vilken jag främst erinrar mig kafferasterna."

Min bror Anders var en avundsvärd man. De orden var hans egna. Han levde i ett lyckligt äktenskap med Nahide, de två skrev boken "Inte-gration" tillsammans. Anders älskade Mozart, frågesporter, god mat, sol och sommar. Han tyckte om sport i allmänhet och hockeylaget Skellefteå AIK i synnerhet, vilket bevisar att ingen kan vara helt perfekt.

Anders var snabb i repliken som få, hade ett härligt humör och älskades av alla som kände honom. Jo, det är alldeles sant, han var unik i det fallet.

Min bror var ingen vän av sentimentalitet och pjosk. En livslång neurologisk sjukdom gjorde honom rullstolsburen under de sista åren av sitt liv. Men han ville aldrig förknippas med sitt handikapp, klagade aldrig över sitt öde och ville behandlas som vilken Anders som helst.

Han hade humör också och kunde reta upp sig på inkompetenta politiker, idioter som parkerar på handikapplatser och folk som inte talar till den som sitter i rullstol, utan hela tiden vänder sig till den stående personen bredvid.

Jag känner sorg och vemod över en älskad bror, men när jag tänker på honom, känner jag att mungiporna dras uppåt. Att man ler när man tänker på en bortgången är nog det finaste eftermäle den personen kan få.

 

En student och James Bond

Vi har varit till Stockholm och firat vår underbara sondotter Olivia som tog studentexamen.

Stockholm, vår sköna huvudstad, har allt. Teatrar och museer för alla smaker, där finns kungliga Operan och Dramaten. Inte konstigt att man blir lite avundsjuk.

Men stockholmarna är för många och är alltid på väg någonstans. Det är fullt överallt, det kryllar av folk på tunnelbanan, på flygplatsen, på bussen men mest av allt på vägar och gator. Bilar i filer på sidorna, framför och bakom. Nu är man inte avundsjuk längre.

Resan hem till Luleå hade sina poänger. Vi blev hänvisade till säkerhetskontrollen på Arlanda och när vi efter en ynka kvart kom fram till spärren gormade en amper dam om att vi gått fel. "Den här kontrollen är bara för de resande som har bråttom. Ni ska stå i en annan kö." Men vi hade tur. Bakom oss stod "James Bond" och sa med pondus i rösten: "They can go with me." Damen tvekade men lät oss passera. Kanske var det inte den riktige James Bond som hjälpte oss, men likväl var det en hjälte. Ofta är det en fördel att vara gammal och se lite vilsen ut. Då händer det att "James Bond" kliver fram.

Nu är vi lyckligt hemma igen efter en lång dag. Hör på radion att det är kaos på Arlanda, man måste stå i kö för att komma till rätt kö. Horribelt. 

Busskuren vid Luleå flygplats saknade tidtabell. Man måste ladda ner en app för att se när bussen kommer. Hemma hos oss var hissen ur funktion och vi stånkade sista biten.

Men det är bara småsaker. Även sorgen tog plats den här veckan, men den texten ska jag fila på till nästa inlägg.

 

Veckorapport från en linslus

Det är en solig och grann söndag. Äkta hälften och jag promenerar i vackra Hermelinsparken. Vid museet är det kransnedläggning där ett antal krigsveteraner i blå baskrar hyllas för sin gärning. Det är deras dag och den firas över hela landet.

På väg hem möter vi en man som stoppar oss och säger att han kommer från Norrmedia och vill ha vår åsikt om den eventuella pensionshöjningen på 1000 kronor i augusti. Är det valfläsk att ge extrapengar till pensionärer just inför valet?

Jag vill att "guben" tar hand om pratandet men reportern säger med emfas att det måste vara fruntimmer med också. Det är alltid bara karlar som vill prata. Så mot min vilja ställer jag upp och våra trötta nunor och tvärsäkra åsikter kommer fram i NSD:s nätupplaga.

Det är någonting med oss som tilltalar reportrar. Är det vårt kufiska utseende eller vår ålderstigna värdighet som gör oss intressanta för frågvisa journalister? Vet inte säkert, men min gamla grannfru brukar kalla oss två för linslöss.

En mycket bra bok, enligt mig och dessutom utmärkt uppläst av Jonas Malmsjö. Vilken sonor stämma. Vad nu sonor riktigt betyder, men jag kände för ordet.

Dessutom har jag gjort både Expressens och DN:s valkompass. I bägge hamnar Centern på jumboplats. Helt galet, Annie Lööv, i min egen rankning ligger du bättre till.

Är skräckslagen inför nästa fredag. Varför tog vi inte tåget?