Gunnels rimstuga

"En enda dag på året

ska du jobba julegubbe

alla andra årets dagar

kan du sitta på din stubbe.

Du är en liten lat en

som på min plånbok tär

ditt jobb det sköter andra

medan du blir populär.

En enda dag på året,

december tjugofjärde,

den enda dag på året

när du har något värde."

"Du mobbar mig", sa tomten

"jag orkar inte mer

låt mig nu få berätta

hur jobbigt allting är.

Det är en dyster sanning

men hela nästa år

så lider jag och våndas

av gröten som jag får

Jag mår så gräsligt illa

av klibbig mannagryn

och havregröt så iskall

på varenda bro i byn.

Det tar ett år, nej längre

att mildra min kolik

att bota mina smärtor

och tysta mina skrik.

Så alla årets dagar

förutom just den här

är jag indisponerad

jag har ju gallbesvär."

Så talte stackars tomten

jag honom väl förstår

i år får han omeprazol

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

 

Henry och Berta

Den 19 juni 1911 gifte sig 22-årige Henry Enrique Montes med 24-åriga Berta Karp. Bröllopet ägde rum i Detroit, Michigan. Henry var född i Mexiko, Berta i Tyskland och bägge hade lämnat sina hemländer för att emigrera till drömlandet USA.

Min son (släktsökaren) hittade deras vigselbevis på "My Heritage" och där fanns även namnen på deras respektive föräldrar. Tyvärr hade prästen som skrivit in deras namn i vigselboken en nästan oläslig handstil.

Varför mitt intresse för Henry och Berta? Jo, de är min mans morföräldrar och morfar Henrys bakgrund är ganska okänd för oss.

Min svärfar emigrerade till USA 1927 och fann där sin blivande hustru Viola som är Henrys och Bertas äldsta dotter. 1937 ansökte svärfar om amerikanskt medborgarskap och fick det också.  Tio år senare kom mina svärföräldrar på besök till Sverige och blev kvar här. Viola, född i Detroit, älskade det lugna livet i Ljusvattnet och ville inte återvända och kanske se sin son tvingas ut i något krig någonstans.

Henry och Berta på sitt enda Sverigebesök. Det skedde 1966. På bilden även barnbarnsbarnet Peter.

Min yngste son som också är barnbarnsbarn till Henry och Berta, tog ett DNA-test som visade att han var 83% skandinav, resten kom från Mexiko plus en del andra länder och han hade även en dryg procent indianblod i sitt DNA.

Nu har både gubben min och jag tagit ett DNA-test som förhoppningsvis visar min mans indianska rötter och att det hos mig finns lite sameblod. Det är inte omöjligt. Med ett sådant resultat kan våra söner stoltsera med att det i deras DNA finns en gnutta arv från två ursprungsfolk.

 

Ännu en "skandal"

Vi har en fri press med duktiga journalister som ser till att fiffel och båg med statliga medel och andra lurendrejerier kommer fram till medborgarna. Men ibland övergår journalistiken till drev, som i fallet Ida Karkiainen.

Ny regering, nya ministrar. Är det hedervärda personer eller finns det något snaskigt i deras bakgrund som pressen kan plocka fram? Naturligtvis, det finns det oftast.

Eneroth hade ingen koll på var hans hand hamnat. Han bad om ursäkt och kallade sin fadäs för Kronobergsandan, som lär betyda att man är fysisk och tycker om att krama varandra. Släkt med Vikingasjukan men en något förfinad variant. Olika namn på samma problem.

Strandhäll betalade inte sina räkningar i tid och twittrade innan hon tänkte.

Men ingenting blev så långdraget som "skandalen" runt civilminister Ida Karkiainen från Haparanda. En nyhetssajt, "Nyheter idag", fick tag på ett foto där tonåriga Ida sträckte upp armen i en gest som eventuellt, möjligen, kanske kan tolkas som en Hitlerhälsning. Det blev stora rubriker.

Dag två av skandalen upptäckte kvällstidningarna att Ida har en sambo som är trummis i ett band och i bandets lokal finns en sydstatsflagga.

Dag tre av skandalen anlitades en musikprofessor som kunde berätta vad man eventuellt kanske kan kalla musiken som spelas i bandet där civilministerns sambo är trummis.

Dag fyra av skandalen åker två journalister från Expressen upp till Haparanda för att fråga folket vad de tycker om civilministern.

Ida behöver inte förklara sig. Hon är inte ansvarig för att hennes sambo spelar trumma i en hårdrocksgrupp med obegripliga texter. Hon är bara ansvarig för sina egna handlingar. De två journalisterna kunde meddela sin tidning att haparandaborna gillar sin Ida men tycker hjärtligt illa om det drev som riktats mot henne.

Dag fem är Ida ointressant för pressen-

 

Mitt gamla exemplar av "Norran"

Vad gör man i kylan? Ägnar sig åt lite "döstädning", kanske. Man håller en sak i sin hand och känner efter om man verkligen vill ha den kvar. Saknar man känsla för prylen, skickar man iväg den, blir man känslomässigt berörd, behåller man den. Allt detta enligt en bok som gjort stor succé.

Här står jag och håller en tidning i min hand som är precis lika gammal som jag. Samma datum, samma år. Det är en gammal "Norra Västerbotten", skör och med en del skavanker, precis om det mesta från den tiden.

Helårsprenumeration, 15 kronor. Här är ett urval av vad tidningen bjuder på:

Skrämmande och det blev bara värre

En artikel berättar om en ung man från Österrike som krockar med sin bil mot ett träd, får så svåra smärtor att han tar sin pistol och skjuter sig själv i ögat, men av skottet blir smärtorna bara värre, han stapplar ut från bilen, går ner till en å där isen brister och han drunknar. Inga smärtor plågar honom längre.

Radions grammofontimme börjar den här dagen med "Rakoczy-uvertyr" och slutar med hambon "Hej på sig lilla skälmunge där." Den senare finns inte på youtube, jag har kollat.

Till äktenskap ledig:

Jag är en ung, ensam, enkel, förmögen landsortsflicka med gott anseende och egen lantgård. Min högsta önskan är att ingå äktenskap och göra en man lycklig, gärna fattig enär min egen förmögenhet räcker för oss bägge.

"Svar till Biggan i Röjnoret."

Tango i Glommersträsk

Några vackra och trevliga flickor sökes, villiga att förljuva några grabbars leverne. Uppgifter härom till:

"Tango, Slowfox, Foxtrot och Step i Glommersträsk."

Jag har vid något enstaka tillfälle dansat foxtrot i Glommersträsk, dock utan att förljuva tillvaron för någon.

Men jag känner för min gamla "Norran" och behåller den.

 

Fyra nyanser av beige

Den här bilden är från mars 2011. Första dagen i vår nya lägenhet. Med två stolar och en radio satt vi och kände in vårt nya boende. Lägenheten med utsikt över Luleälven. Vi var så nöjda.

Vinter

Sommar

Hyreshuset är byggt 1988. Ingenting i lägenheten är förändrat såvitt vi vet. Endast ett äldre par har bott här tidigare. Ny spis har vi själva köpt, Lulebo hade inte råd eller ville inte. Värre ändå är att kyl- och frysskåp är från byggnadsåret och det skäms både vi och förhoppningsvis Lulebo över. Knappast miljövänligt! Vi bör nog ha ett seriöst samtal med vår värd.

Beige låter förstås väldigt tråkigt men under julmånaden kan man glätta upp med röda gardiner och broderad tomte. Övrig tid får man själv stå för det färgstarka.

På hyllan, längst till vänster, står kaffekvarnen från Kuorbevare, den berömda kvarnen som många gamla Malåbor har med sig ut i världen som ett minne från hemtrakten.

För dryga 40 år sedan såg det ut så här hemma hos oss. Stereo, kassettspelare och tjock-tv. Ingenting av detta finns kvar, inte ens LP-skivorna som med tiden blev ganska många och innehöll favoriter som Elvis, Tom Jones och Glen Campbell. Jag saknar dem.

 

Hustruskolan och en krånglande hiss

"Lär dig så mycket du kan i Hustruskolan, du som står på språng för att ge ditt levande jag åt den du älskar."

Så tjusigt formulerade man sig i tidningen Femina 1958. Där fick den unga flickan lära sig att rätt behandla sin partner.

"Varje arbetsgivare kräver betyg. Undantaget är den blivande mannen som inte kräver husmorsegenskaper av sin blivande. Vi ska vara glada att släppas in i männens värld, men vi borde rasa över att vårt naturliga yrke, husmoderns, därmed blivit lidande. Idag kan ingen kvinna sy plattsöm eller kråksöm och inte eller kan de stryka en skjorta. Förunderligt att dagens män har så små pretentioner."

En man med små pretentioner

Jag missade rätt mycket av Hustruskolan och min stackars arbetsgivare härhemma lärde sig snabbt att strykfria skjortor är ett måste. Han har utan att klaga accepterat sin lagvigdas tillkortakommanden i kråk- och plattsöm. Han hade otur, den blivande makan var en usel elev i hustruskolan.

Världen har förändrats och alla hustruskolor har lagts ned. Dess huvudsakliga innehåll som innebar "vård av vuxen man" funkar inte enligt Skolverkets planer om en jämlik skola. Nu kanske inte Feminas hustruskola lydde under Skolverket, men även veckotidningar kan känna tidens vingslag.

Så till någonting helt annat. Jag är glad över att bo i hus med hiss men i förrgår blev jag inlåst i densamma. Dörren gick inte upp. Fast jag anser mig vara en lugn och sansad person kände jag ett krypande obehag av att vara instängd. Det hela varade i cirka 5 minuter, men det räckte. Att vara inlåst en längre tid i ett slutet utrymme måste vara rena mardrömmen. Men jag är fortfarande glad över att bo i hus med hiss.

 

Ett litet bla-bla-bla

I förrgår tog jag årets influensavaccin och den 3:e dosen av Pfizers droppar. Nu ska det förhoppningsvis bli en frisk. lugn och fröjdefull jul. Kön med folk som ville vaccinera sig ringlade snabbt fram på Alcatraz och efter en halvtimme var jag ute igen.

Sen en tur till Akademibokhandeln för inköp av litteratur. Böckerna jag köpte ska bli presenter till en liten kille som fyller 1 år. Han ska naturligtvis ha en egen boksamling. Bidraget från mig och mannen blev "Bjällerklang med Greta" och "Ville och Vera på kalas."

Lille Vide, som gossen heter. är vårt tredje barnbarnsbarn och han ska leva och verka in på nästa århundrade och ingenting är mera viktigt än att han och hans medbröder och systrar får en någorlunda frisk planet att ta hand om.

Många kloka män och kvinnor samlades nyligen i Glasgow för att rädda det som räddas kan av vår jord och se till att kommande generationer ska få lika fina livsvillkor som vi har haft. Resultatet blev både risat och rosat. Bla-bla-bla, säger Vide 1 år, och vad det betyder, vet vi inte riktigt.