De talanglösa

Jag saknar talang. Jo, det är alldeles sant. Jag är tekniskt hjälplös, jag målar inga tavlor, jag är kass på inredning och mina handarbeten vill ingen ärva.

Nej, jag går inte med håven och vill ha hurtiga tillrop i stil med "du som gör så goda pannkakor", eller "du som är så rolig." Nej, inte alls, för jag vet ju att vi talanglösa är otroligt viktiga personer. Det är tack vare oss de duktiga, händiga och begåvade kan glänsa.

Den store tenoren, kompositören eller den skicklige inredaren blir beundrad för sin konst och det kan han/hon tacka de icke-skickliga för, med andra ord de talanglösa. Vem skulle beundra Ernst om vi alla kunde förvandla ett ruckel till ett slott? Vem skulle beundra Einstein om vi alla vore genier?

Den vackra människan blir beundrad för sin skönhet, enbart av den anledningen att det finns folk som är fulare. Vore alla lika vackra,skulle ingen beundra perfektionen.

Det är dags att erkänna de talanglösas betydelse för samhället. Utan oss skulle de begåvade och vackra inte märkas. Vi är den perfekta grå bakgrunden till påfåglarna och för det bör vi uppmärksammas.

Godmorgon!

Iakttagelse II

Nyligen bodde äkta mannen och jag på ett hotell i Ångermanland. Vi åt middag på hotellet och betalade i receptionen. Flickan som tog betalt öppnade samtidigt med stort besvär en flaska vin. Efter oss stod en dam som också skulle betala sin mat. Receptionisten vände sig mot kvinnan och sa: "Du får vänta, jag ska servera vin till våra celebra gäster." Hon som ville betala lommade tilltufsat men snällt tillbaka till sitt bord.

Jag blev nyfiket intresserad. Vilka celebriteter fanns i lokalen? Var det kungen, Mick Jagger eller kanske Maud Olofsson?

Men nej, inte alls! Flickan med flaskan gick till ett bord med några medelålders herrar, totalt okända för oss och absolut ingenting att skriva i bloggen om. Men nu har jag gjort det iallafall och med det slutar jag och säger

Godnatt!

Mörttjärn, Malå

Denna mulna torsdag gjorde vi vår årliga resa till Malå. Vi stannade först i Mörttjärn som är min barndomsby. I det gula huset på bilden bor kära kusinen Gerd och hos henne fick vi kaffe, macka och gott samtal. I kammaren i detta hus är jag född för en massa år sedan. Då var huset rött och timrat, men moderniserades i början av 50-talet.

På vackra Lainejaure-udden har bror och svägerska förvandlat sin sommarbostad till ett året-om-boende. Det blev tyvärr inget besök idag på grund av svägerskans halsbaciller.

I Malå, som då kallades Malåträsk, jobbade jag på kommunkontoret i 4 år. Malage är det samiska namnet på samhället. "Malå, med allting så nära", är kommunens slogan, som de troligen oblygt stulit från Island vars slogan är "Reykjavik, med Allting så nära."

Jag lämnade Malå på 60-talet. Numera känner jag knappt någon där. Mina föräldrar vilar på kyrkogården och det är tack vare bror och svägerska som det ser så här fint ut på deras grav.

Godnatt!

Iakttagit

Klockan är 08.01 på morgonen och Coop borde ha öppnat. Ett 20-tal personer står utanför och väntar. Längst fram vid den ena dörren står två farbröder och längst fram vid den andra dörren står ytterligare två farbröder, samtliga pensionärer.

Gubbarna tittar oroligt och frågande på varandra. Farbror A tittar otåligt på klockan, farbror B sparkar lite försiktigt på dörren, farbror C kisar in i lokalen och farbror D rycker i dörren.

Klockan är nu 08.05 och Coop har ännu inte öppnat. Farbror A plockar upp telefonen och ser ut att vilja ringa ett samtal till högste chefen, men  kommer samtidigt på att han inte kan numret. Farbror B sparkar fortfarande på dörren, nu med viss kraft, farbror C söker stöd hos övriga väntande och farbror D visar vilka svordomar han kan.

Klockan 08.07 öppnas dörrarna. Farbröderna A,B,C och D snubblar in i lokalen och ögonblicket efteråt har de satt sig på Coops ljugarbänk, hörbart irriterade över affären som inte öppnat i rätt tid och som denna fredag i månaden augusti, totalt rubbat deras invanda cirklar med hela 7 minuter.

Ha en god dag!

Kalaset är över

På den ljusa fläcken bland allt det mörka

kan man "tydligt" se Tom Jones.

Nu är kalaset över. Sista kvällen var en höjdpunkt, då 71-årige Tom Jones sjöng för oss som hungrade efter schlager. Den gamle mannen sjunger fantastiskt bra, har massor med välkända låtar och fortfarande samma tryck i rösten.

Och skymningen föll

Om någon tyckte att Håkan Hellström, Poodles eller Mustasch var bättre än den gamle Tom Jones, så har denne naturligtvis fel. Vi har hört dem alla. Väldigt tydligt till och med eftersom ljudet från stora scenen hördes mycket väl hemma hos oss, vilket jag icke alls klagar över, det har varit en ynnest.

Hjältar i kalasvimlet

Det som varit trist under helgen är dessa skränande alkoholindränkta korkmoppar, som saknar förmåga att plocka upp efter sig. I en del båtar vid kajen fanns vingliga, berusade personer som utan att rodna kastade tomma flaskor och ölburkar direkt i vattnet, och hur det såg ut på land visar bilden nedan.

Kalasrester

I dag städas det efter nedskräparna som inte själva har förmåga eftersom de har ont i huvudet, mycket, mycket ont, men i morgon är det vardag och allt är precis som vanligt.

Hej!

Du kära gamla telefon

De gamla stationära telefonerna är numera mestadels utbytta mot mobiltelefoner, som blivit alltmer avancerade. Dessa moderna tingestar har allt, kan allt och dessutom går de än så länge att ringa på. På serveringar, på parkbänkar, i affärer ser man folk djupt upptagna i grubbel eller lek med sina kära mobiler.

Men vad händer när alla äger och använder modern teknologi. Det här har är vad jag sett och upplevt denna vecka.

Jag går min motionsrunda. En karl kommer cyklande och ropar glatt: "Ha en bra dag." "Detsamma", tjoar jag tillbaka, men inser i samma ögonblick att den mannen inte var ett dugg intresserad av om tanten han mötte hade en bra dag eller inte, han talade i telefon.

En gammal farbror sitter i sin rullstol i parken. Bredvid sitter hans assistent och har ett trevligt och långt samtal med någon i sin mobil. Vad den gamle mannen tycker om detta kan jag inte veta. De två hade måhända inte så mycket att säga till varann. Han kanske gillade att lyssna på hennes glada pladder.

Äkta hälften och jag sitter på balkongen. Han leker med sin nya mobil som plingar högt när han sätter på den. Han har inte ännu lyckats komma på hur man sätter på mobilen utan att det uppstår ett högt ljud. Nu studerar han mobilens GPS och konstaterar förundrat att vi inte bor, där telefonen säger att vi bor. Inte konstigt alls, tycker jag, det är sådana fel som uppstår när man inte köper en svensk mobil. Så de så!

Ack du moderna tid. Varför lämnade du mig hopplöst efter?

Ha det!

Se döden på dig väntar

När jag städar i mina lådor, hittar jag fem exemplar av "Vita arkivet." Det som varje ansvarstagande människa i övre medelåldern bör fylla i för att de efterlevande ska ha en aning om hur den bortgångne vill ha sin begravning. Eftersom jag upptäckt att i en tredjedel av dödsannonserna är de avlidna yngre än jag själv, känns det som det vore dags att fylla i formuläret.

Döden är slutet som många inte alls vill prata om. Dock är den 100-procentig och drabbar alla. En dag står liemannen där och han är sällan välkommen.

Min väninna och jag har tillsammans utvecklat bisarra samtal om döden och det är kanske för att avdramatisera det hela. Det handlar om vadslagning och sista ord vid kistan och är så obegripligt för utomstående att det knappast kan skrivas ner i en blogg.

I nekrologer nedtecknas alltid vackra omdömen om den avlidne. Vore alla människor så fina som i dödsrunorna, skulle jorden vara en härlig plats med bara goda och generösa personer utan fel och brister. Därför var det befriande att läsa det som stod i en tidning om en avliden kvinna. "Selma har varit en älskad person, skicklig i sitt yrke, men vi minns med fasa hennes hembryggda äppelsaft."

Lev i nuet!