På hal is

När Linnea åkte spark på Luleälvens is

På eftermiddagen gick vi ner till isvägen, tog lånesparkarna och gled iväg. Perfekt före på blankis. Vi var nästan ensamma, det var nollgrader och ovanligt lite vind. Det var skitkul, men eftersom jag är en seriös och språkligt anständig kvinna så använder jag inte ett sådant ord utan säger istället att det var en vederkvickande och en sagolik upplevelse.

Idag är det annandag och jag har ont i mina knän. Undrar om det har något med min himmelska upplevelse på Luleälvens is att göra.

Ha en fin fortsättning på julen!

Kalas och God Jul!

Levi 1 år

Idag har vi firat vårt första barnbarnsbarn, lille Levi Björn Frank som igår fyllde 1 år. Han är en god och glad kille som dagen till ära fick en alldeles egen tårta som han verkligen uppskattade. Han fick många presenter och med på kalaset var förutom föräldrarna förstås, farfar och farmor, morfar och bonusmormor, gammelmormor, gammelfarfar och gammelfarmor. Det är jag som är gammelfarmor och som tycker att det är så härligt att se hur snabbt denne lille knatte växer och gör framsteg.

Med dessa fulsnygga tomtar som står i mitt köksfönster önskar jag alla en riktigt

GOD JUL!

Synd och skam

Özz Nüjen och Måns Möller uppträdde på Kulturens hus förra lördagen. De berättade vår världs historia på knappa två timmar.

Skämt och allvar blandades. Det applåderades flitigt när Özz beskrev världens fem största religioner: "Dessa religioner har en sak gemensamt. De förtrycker kvinnor. Så vi män ska vara jäkligt glada att kvinnorna bara vill ha jämlikhet och inte hämnd."

När det religiösa ordets tolkare såg kvinnan såg han "synd." Därför borde kvinnor dölja ansikte, hår och kropp för att inte fresta någon. Kvinnors klädedräkt, frisyr och lår har varit och är ett grandiost problem. Tänk på alla som har vikingasjukan."

När det religiösa ordets tolkare såg mannen sa han bara:

"Du är perfekt, du kan klä dig hos Dressman."

Min sjukjournal

Sitter mitt i natten med en kopp te och tre digestive. Det är nattsvart ute och tyst omkring mig, så när som på min störande tinnitus.

Jag föddes halvblind. Att vara enögd har aldrig tidigare varit några problem, men idag när gråstarren härjar mitt seende öga, har det blivit nödvändigt med förstoringsglas när man vill läsa om det senaste händelserna i vår kommun.

Idag är jag halvdöv. Luciamorgonen vaknade jag med en konstig känsla av att fläkten lät annorlunda. Hörseln på mitt vänstra öra hade nästan försvunnit. Plötslig dövhet tänkte jag genast, min väninna har tidigare drabbats av den sjukdomen som gör att man helt plötsligt nästan helt tappar hörseln. Läkaren på vårdcentralen trodde emellertid att det berodde på någon propp som satt så långt inne att den inte kunde spolas bort. Har fått medicin som förhoppningsvis ska göra susen.

Så här sitter jag halvblind och halvdöv och tänker på en PRO-vän med liknande problem som sa: " Vad spelar det för roll om jag blir blind och döv, jag har ju redan sett och hört allting."

Jag kan inte riktigt hålla med honom.

Kulturtanten abdikerar

De här bilderna kommer från konstlokalen i Kulturens hus. Gamla vita lakan i taket, hopknycklade lakan i högar, trasiga lakan, lakan och åter lakan.

"So holy hidden" heter utställningen av de vita lakanen.

Från min barndom minns jag vita lakan som hängde på tork och fläktade i vinden. Mamma hade kokat dem i den stora svarta grytan, sköljt dem i omgångar och hängt ut dem på klädstreck som spänts mellan björkarna. Det var en vacker bild. Lakanen var rena, de blektes av solen, de luktade gott, det var sommar och de vita lakanen skulle så småningom vara en del i en nybäddad säng.

Konsthallens utställning har jag sett men inte förstått. Härmed abdikerar jag som kulturtant till förmån för någon annan som ser konst i det som bara ser konstigt ut.

Persbrandt bestiger berg

Ett antal kändisar med Micke Persbrandt i spetsen bestiger berg. Klättringen kan man beskåda i teveprogrammet "Expeditionen" som går i fyran. Kändisarna befinner sig nu på 4700 meters höjd någonstans i Himalaya och ingen av dem mår så bra, huvudvärk och syrebrist drabbar bergsbestigarna.

Även jag har klättrat i berg, en erfarenhet som jag skrivit om tidigare. Min mans kusin hade en fritidsstuga på dryga 3000 meters höjd uppe i Klippiga bergen. Vi var åtta personer som bodde där och en dag skulle vi vandra i bergen. Min mans morbror Carl påminde oss om att säga till om vi kände oss yra eller illamående på den höjden. Folk reagerar så olika.

Efter en kvarts promenad tittade jag på mina händer som blivit otäckt blå. Visade händerna för de andra och det blev en snabb återgång till stugan. Mina händer visade att jag var tydligt påverkad av den höga höjden. Det kunde vara mycket farligt.

Väl hemma satte jag mina blå händer i varmt vatten som blev blått samtidigt som mina händer återtog normal färg. Boven i dramat var inte den höga höjden utan mina nyinköpta amerikanska jeans. Jag kände mig ganska snopen när jag på "broken english" berättade om brallorna som gav mina händer den sjuka färgen och som hindrade samtliga från att vandra i de vackra bergen.

Min plats på jorden ligger sex meter över havet och ger varken huvudvärk eller svindel. Den platsen heter Luleå och där mår man alldeles utmärkt.

Tjurskallar är vi allihopa

Varför är vi så envisa och tvärsäkra? Helt övertygade om att just vår åsikt är den enda rätta.

Enligt en artikel i NSD kan "poddar" om psykologi och mänskligt beteende ge svar på den gåtan. Poddar har nämligen blivit det nya vi lyssnar till efter vågen av självhjälpsböcker som tidigare översvämmat oss.

Enligt tidningen står vi fast vid vår åsikt även om statistik och fakta försöker överbevisa oss om att vi har fel. Fakta som går emot vår uppfattning upplevs som hot.

Jag tycker att det är självklart att man inte ändrar sin åsikt när man redan har de rätta åsikterna. Som t ex att Sverige ska ha ett kungahus, att Luleå hockey är laget man älskar och att Lenita ska bli förste kommunalråd i Luleå.