Vad pratar vi om?

Från ett lummigt Stockholm

Lyssnar på ""Ring P1" en morgon, programmet där Svensson får göra sin röst hörd under några minuter.

Den här morgonen är det samtal om trollkonton, katter och Stefan Holm. Den gamle höjdhoppsmästaren vikarierade som lärare för en dag och blev polisanmäld för att han tagit ett grepp på en stökig elev. Vi som inte var där kan knappast döma, men en polisanmälan låter som en överdrift när eleven inte hade en skråma att visa upp. Samtal mellan elev, lärare, rektor och förälder borde räcka. Vem vill bli lärare idag? Inte Stefan Holm i alla fall. Man ska inte ha häftigt temperament om man väljer det yrket. Lågaffektivt bemötande ska det vara säger de som vet.

På stan träffar jag en gammal bekant som jag inte sett på länge. Hon har blivit änka. Hennes man dog knall och fall under ett möte i PRO. Vi pratade länge om död och begravning, jobb, barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Under tiden hade min man träffat grannen. Den ene pratade om hockey, jobb och barn, den andre om hockey, barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Och inte ett ord blev sagt om att drottningen av pop, den sköna Taylor Swift hade kommit till Sverige.

 

Liten by i stort landskap

Uppklädda för fotografering. Bilden föreställer mina farföräldrar Eva och Herman Olofsson och fotot är antagligen från Hermans 50-årsdag. När herrn i huset fyllde 50 år tog man och hustru på sig finkläderna och åkte till fotografen. Man log inte på bilder på den tiden, fotografering var på allvar. Kanske hade det också med fototeknik att göra.

På det här fotot är mina farföräldrar närmare 80 år. Farfars skägg har vitnat och farmors hår har grånat.  Äldste sonen fick också hänga med på den här bilden. Farbror Rickard bodde på övervåningen i huset man ser på bilden. Längan bakom huset är en bagarstuga som hela familjen flyttade till på sommaren, medan man storstädade boningshuset. Farmor Eva var född 1864, en rivig dam, gladlynt, pratsam och byns jordemor. Farfar Herman född 1866 var allvarlig och religiös. Allt detta enligt min far.

2018 hade vi, de kvarvarande barnbarnen till Herman och Eva, en kusinträff i Mörttjärn som är en liten by utanför Malå. Här står vi utanför det som en gång var farföräldrarnas hus. Under några år på 50-talet var det skola, idag står det tomt.

Så här ser bagarstugan ut idag. Den gamla björken ser likadan ut som förr men bagarstugan har förfallit.

Från farföräldrarnas gamla hus kan man vända blicken åt ett annat håll och där hitta mitt barndomshem i vars kammare jag är född. Då var kåken röd och timrad, idag är den gul och där bor en av mina kusiner.

Klicka gärna på bilderna.

Starroperationen gick bra. Jag ser nästan för bra. Tavlorna härhemma har fått nya klarare färger, Min man har åldrats och det har även jag.. Önskar att man kunde byta ut skröpliga delar på sin kropp lika enkelt som man byter lins. Ny hörselnerv vore inte helt fel.

 

Ett hopkok från veckan som gick

Årets första solnedgång över Norra hamn

Solnedgångarnas tid är här och snart har vi öppet vatten. Nu och några månader framåt har vi en fantastiskt vacker utsikt som vi verkligen njuter av.

Satt härhemma vid köksbordet och funderade på hur jag skulle göra med min starroperation. Låta Regionen betala en Stockholmsresa med flyg, taxi, hotellrum och medföljande karl, eller själv bekosta en starroperation hemma i stan hos privat läkare. Kostsamt naturligtvis, men tryggare med hemmaplan. Det hela löste sig plötsligt när mobilen ringde. Det var från Sunderby sjukhus och jag fick en tid för operation redan kommande vecka, på onsdag. Man hade lyckats få tag på en "operatör." Det meddelandet kom i rättan tid,  men visst känner jag en viss oro för rotandet i mitt enda fungerande öga.

Min man fick ett mobilsamtal i veckan där någon okänd sa ungefär så här: "Det är från Apotea. Du måste komplettera din beställning hos oss på 24.000 kronor." Min man tryckte omedelbart bort samtalet. Han har aldrig beställt något hos Apotea och vi kan bara gissa vad resten av samtalet skulle handla om. Men vi misstänker medveten ondska och "lurendrejeri" bakom samtalet.

Det är fredag och vi hade en tanke om att gå på Ebeneser och lyssna till musik, men nu isolerar vi oss i lägenheten för inget virus får komma i min väg förrän efter nästa onsdag.

 

Man ska alltid söka efter saker att fira

Idag den 25 april säger vi GRATTIS till ett barnbarn som fyller 21 år och en svägerska som fyller 76.

Men mest firar vi oss själva som varit förlovade i 65 år. Den 25 april 1959 bytte vi ringar i mina föräldrars Opel Rekord på parkeringen utanför Folkets Hus i Adak.

Då jobbade jag på kommunkontoret i Malå och hade en lön på 660 kronor i månaden. Nisse, nybakad student, vikarierade som lärare på realskolan och hade ca 900 kronor i månadslön.

Vi hade inga pengar på banken. Jag kämpade med en avbetalning på 15 kronor i månaden på boken "Musikens värld" och ytterligare en avbetalning med 50 kronor i månaden på en symaskin som någon talför säljare lyckats lura mig att köpa genom att påstå att varje flicka måste äga en sådan. Jag var naiv och lättlurad på den tiden. Så är det inte idag.

Vi lyssnade på "Who´s sorry now" med Connie Francis på Nisses nya radiogrammofon som han köpt för första lönen. Vi roade oss med att spela kort på kvällarna och en och annan lördag dansade vi på Malåborg. Teven hade ännu inte kommit till våra trakter.

Idag 65 år senare sitter vi här skuldfria och utan symaskin och är glada och stolta över fyra småpojkar som är våra barnbarnsbarn. Livet har varit vänligt mot oss, men firandet blir inte märkvärdigt. En god glass till kaffet får duga.

 

Dum, dummare, dummast

Prins Carl-Philip har blivit mäkta populär. Åtminstone på Tik-Tok, där han blivit utsedd till världens snyggaste kunglighet som dessutom bara blivit snyggare med åren.

Förutom kunglig skönhetstävling har någon hittat på att man ska utse världens snyggaste AI-modell, en modell som är AI-genererad. Skönheten skapas utifrån någons fantasi om hur den perfekta kvinnan ska se ut. Stackars vanliga tjejer, som nu ska försöka efterapa en AI-modells perfektion.  Man kan nästan kalla det hets mot folkgrupp och är så korkat så att man häpnar.

Världen är galen som väninnan och jag brukar konstatera i våra långa telefonsamtal. Varför lyssnar ingen på oss, vi har ju svaren. Samtidigt är vi glada att ingen hör oss.

 

För att få stopp på gängkriminaliteten föreslår Carin Götblad att man ska lära barn etik och moral redan i förskolan. Det skriver jag gärna under på om etik och moral betyder att man är en hygglig medmänniska som inte hatar och hotar, som respekterar andra och deras åsikter,  plockar upp skräp och är rädd om vår planet.

Det finns en baksida av allt. Det finns mörkerpersoner som anser sig ha tolkningsföreträde på vad moral är och skapar regler och förbud som gör livet till ett rent helvete för andra. Stackars flickor som lever under hederslagar t ex. 

 Men just i kväll plockar jag fram chips, godis och dryck, tittar på "Muren" och glömmer att världen är galen.

 

Måste livet ta slut?

Soligt och fint, men blött och moddigt när vi gick till stan för att uträtta en del ärenden.

Först gjorde vi ett besök hos Fonus. Vi behöver information för att kunna berätta hur vi vill ha det, den dag vi inte längre är här. En trevlig dam på begravningsbyrån berättade att idag kan en begravning se ut nästan hur som helst. Det är kunden som bestämmer. Det är bara att välja om man vill ha kistbegravning eller urnbegravning, kyrklig eller borgerlig begravning. Man kan också välja att lämna jordelivet utan någon ceremoni överhuvudtaget.

Det sistnämnda är något som tilltalar mig som gärna vill försvinna i tysthet, utan sånger och tal. Lämplig tid efter kremeringen grävs askan ner i jorden utan några högtidligheter. Om de närmaste önskar kan de samlas en lämplig dag för att träffas äta gott, minnas och förhoppningsvis tala väl om den bortgångne.

 

Nu ska vi ta tag i problemet, skriva ner och berätta för våra närmaste hur vi vill att vår hädanfärd kan tänkas se ut. Egentligen spelar det ingen roll hur det blir. Huvudrollsinnehavaren är död och bryr sig inte det minsta.

En blogg kan inte bara handla om döden. Det blir för dystert hör jag min bror säga. Men efter besöket på Fonus gick vi till Kulturens hus för att köpa biljetter till en humorföreställning med Johan Glans och David Batra. Det gick inte alls, biljetterna hade tagit slut på en gång. Vilket visar att vi längtar efter att få skratta, något man sällan gör till dagens humorprogram i teve. 

 Mitt tredje barnbarn, snart 21-åriga Olivia, ringde och berättade att hon ska flytta hemifrån. Hon var jätteglad för den studentlägenhet som hon fått. Visserligen oförskämt dyr, men det tvingas dagens unga att acceptera. Jag säger Grattis, att flytta hemifrån är ett stort steg mot vuxenlivet.

Ser att bilden överst är knappt läsbar. Där står:

"Man behöver inte någon märklig nekrolog. Man kan trilla av pinn med följande rader:

Född, jobbat, gift, 2 barn, pensionär

Trevligt är att leva

Tråkigt är att dö

Adjö, Adjö!"

 

Meddelas endast på detta sätt

Redan för ett antal år sedan fanns planer på att få stopp på det hänsynslösa våld som hindrar barnfamiljer från att gå på fotbollsmatcher. En grupp inom polisen som tröttnat på att varje helg bråka med fulla, skräniga och hotfulla ligister hade redan 2014 ett förslag om att tillåta enbart kvinnlig publik på matcherna. Efterhand kunde man tillåta en inslussning av maskuliner, men först efter att de avgett nykterhetslöfte och gått en kurs i hyfshantering.

Uppdraget att utreda förslaget gavs till attitydforskaren, nonsensvetaren och sällanexperten Britt G Hällgren som under åren som gått tillfrågat domare, fotbollsnördar och andra experter om enbart kvinnlig publik på fotboll är rätt väg att gå. Fotbollsförbundets starke man Fredde Renfeldt säger i sitt svar att i så fall måste undantag göras för hans grabbgäng "medelålders manliga moderater" som har hyfs och gott uppförande i sina gener. Ett antal fotbollsklubbar säger också nej med motivering att läktarna kommer att stå tomma "då fruntimmer ej är att lita på."

Utredare Hällgren vill vara anonym.

Det här blir en svår avvägning för utredare Hällgren som låter meddela att hon om exakt ett år kommer att lämna sitt definitiva förslag till förändring. "Lita på att fotbollsvärlden kommer att darra" säger Hällgren och ger oss sitt mest maliciösa leende innan hon vandrar ut i den snötyngda verkligheten.

Meddelas endast på detta sätt.

Godmorgon!