Soligt och fint, men blött och moddigt när vi gick till stan för att uträtta en del ärenden.
Först gjorde vi ett besök hos Fonus. Vi behöver information för att kunna berätta hur vi vill ha det, den dag vi inte längre är här. En trevlig dam på begravningsbyrån berättade att idag kan en begravning se ut nästan hur som helst. Det är kunden som bestämmer. Det är bara att välja om man vill ha kistbegravning eller urnbegravning, kyrklig eller borgerlig begravning. Man kan också välja att lämna jordelivet utan någon ceremoni överhuvudtaget.
Det sistnämnda är något som tilltalar mig som gärna vill försvinna i tysthet, utan sånger och tal. Lämplig tid efter kremeringen grävs askan ner i jorden utan några högtidligheter. Om de närmaste önskar kan de samlas en lämplig dag för att träffas äta gott, minnas och förhoppningsvis tala väl om den bortgångne.
Nu ska vi ta tag i problemet, skriva ner och berätta för våra närmaste hur vi vill att vår hädanfärd kan tänkas se ut. Egentligen spelar det ingen roll hur det blir. Huvudrollsinnehavaren är död och bryr sig inte det minsta.
En blogg kan inte bara handla om döden. Det blir för dystert hör jag min bror säga. Men efter besöket på Fonus gick vi till Kulturens hus för att köpa biljetter till en humorföreställning med Johan Glans och David Batra. Det gick inte alls, biljetterna hade tagit slut på en gång. Vilket visar att vi längtar efter att få skratta, något man sällan gör till dagens humorprogram i teve.
Mitt tredje barnbarn, snart 21-åriga Olivia, ringde och berättade att hon ska flytta hemifrån. Hon var jätteglad för den studentlägenhet som hon fått. Visserligen oförskämt dyr, men det tvingas dagens unga att acceptera. Jag säger Grattis, att flytta hemifrån är ett stort steg mot vuxenlivet.
Ser att bilden överst är knappt läsbar. Där står:
"Man behöver inte någon märklig nekrolog. Man kan trilla av pinn med följande rader:
Född, jobbat, gift, 2 barn, pensionär
Trevligt är att leva
Tråkigt är att dö
Adjö, Adjö!"
10 kommentarer:
Dom orden i en dödsannons kunde jag tänka mig att ha! Särskilt det där "adjö, adjö!"
Elisabet: En nekrolog kan gärna vara personlig och innehålla både humor och värme och inte bara uppräkningar av vilka föreningar den döda varit med i. T ex som jag läste någonstans: "Alla fasade vi för hennes hembryggda äppelsaft."
Gunnel: åååå, så underbart! Jag är så döless dessa ständiga uppräkningar av vilka frimurarsällskap och vilka poster människor har haft, men det beror kanske på att det här med karriär aldrig lockat mig, även om jag hade haft ett annat, mer statusfullt yrke. Men om man tycker att ens yrke är viktigt för en själv (men det var det för mig också) och har lagt ned lång utbildning och fått framträdande tjänster, då kanske det betyder något att det uppmärksammas när man en gång inte finns.
Men SJÄLV föredrar jag det där med den hembrygda äppelsaften. Så härligt befriande!
Elisabet: Håller med dig om att en nekrolog gärna kan vara mer personlig. Har för mig att min bror skickade in en dikt till en tidning som en hyllning till vår pappa när han hade dött. Dikten hade min bror skrivit själv men tidningen vägrade att ta in den, dikten följde förmodligen inte mallen.
Senfärdig kommentar. ;)
Det slutgiltiga avskedet närmar sig för varje andetag man tar och ju äldre man blir desto verkligare blir det. Tänker ofta på Astrid Lindgrens samtalsbörjan med sin syster: "Döden, döden". Då var det ämnet avklarat och de kunde gå vidare till trevligare saker.
Varken du eller jag har någonsin haft svårt att prata om döden. Som vi brukar säga, den kommer till oss alla, vare sig vi vill eller inte. Dödligheten bland världens befolkning är ju faktiskt 100%. Det är inte mycket som kan konkurrera med den procentsiffran.
Mycket klokt att meddela sina nära och kära om hur man vill ha det den dag man lämnat jordelivet. (Precis som vi gör när vi skriver testamente.) Det är ju också intressant att få veta om de närstående har några egna önskemål angående begravningen. Som du skriver, huvudrollsinnehavaren är ju död och bryr sig inte nämnvärt. Också klokt att kolla med en begravningsbyrå om vad som gäller.
Men tills vidare fortsätter vi då att andas in ... och andas ut. :)
Allt som sker efter döden sker för anhörigas skull; för att den/de som är kvar ska ha någon krycka att hålla i.
När Anders och jag satt (några år före hans död) och fyllde i var sitt "Vita Arkiv" hade vi ganska roliga diskussioner om hur vi föreställde oss våra egna "sista hälsningar" till omvärlden. Då var det allvaret blandat med ganska morbid humor, men det blev ett stort stöd för mig när verkligheten kom ikapp.
Minns särskilt när han skulle välja musik till sin begravning. "Det ska bli extra kul att tvinga brorsan att sitta still och lyssna på klassisk musik", tyckte han. Och så blev det ju!
Ber så mycket om ursäkt. Men när du presenterade dig för mig idag, föll mina tankar på en annan Gunnel Lindberg, som jag inte träffat på många år. Flyktig bekants bekant. Men jag blev lite konfunderad: Var det verkligen hon???
Jag var lite småstressad pga ärenden, så jag fördjupade mig inte.
MEN SEN SLOG DET MIG: DET VAR JU D E N GUNNEL.
Oj, vad jag ångrade att jag inte pratade mera.
Annica: Hur mycket än utvecklingen går framåt så är det ingen som har uppfunnit evigt liv. Något att vara tacksam för, samhället har inte råd med att vi lever för länge och bara kostar.
Vi har ju ofta skämtat om vem som lämnar först och vad den andre ska säga vid kistan. Tror att man bara mår bra med lite humor mitt i allvaret.
Nahide: Förstår att ni hade roligt när ni skrev i vita arkivet. Anders gillade verkligen morbid humor.
Hans begravning var så fin med vacker musik och dina egna personliga ord om honom. Adagiot ur Mozarts klarinettkonsert och Pavarottis dånande stämma var enormt att lyssna till.
Bert Bodin: Ha-ha! Ingen som helst anledning att be om ursäkt. Jag chansade lite men tyckte att jag kände igen dig från bilder på bloggen och färgen på jackan.
Skicka en kommentar