När jag går på stan kommer det fram en trevlig tjej och börjar berätta om en av våra vanligaste hjälporganisationer. Hon vill att jag ska bli månadsgivare. Jag tycker att det är behjärtansvärt, men säger nej. Samtidigt får jag dåligt samvete. Jag borde kunna skänka en hundring i månaden till ett gott ändamål. Jag köper säkert godis, glass och andra onödor för minst en hundring per månad.
Men när det dåliga samvetet slår till, så säger man till sig själv:
"Det är så många som vill ha bidrag, man kan inte ge till alla",
eller
"Man kan inte veta om pengarna kommer till rätt ställe."
Det ska anordnas kurser för pensionärer i Luleå om konsten att säga NEJ till telefonförsäljare som försöker kränga olika produkter. Den kursen behöver jag inte gå..
Men jag har fortfarande dåligt samvete.
Trevlig helg!
1 kommentar:
Det sägs ju att "ett dåligt samvete är ett samvete som gör nytta". Men ibland måste man ta ett allvarligt snack med samvetet: Man kan inte ge till all hjälpverksamhet. Hur behjärtansvärd den än är. Så är det bara.
Skicka en kommentar