Lite sant och lite hitte-på

Vid min vagga stod en gammal tant, lika gammal som jag är idag. Hon var född 1852, när Oscar I var kung och landet Sverige var ett av Europas allra fattigaste.

Den gamla gumman tittade på tösen i vaggan och tänkte för sig själv:

"Undrar vad hon kommer att få uppleva under sitt liv. Det kan aldrig bli så händelserikt som mitt, med alla uppfinningar som gjort livet så mycket lättare. Minns hur spännande det var när vi fick vedspis efter att ha lagat all mat över öppen eld. Vilken lättnad för oss kvinnor. Dagens unga kan själva bestämma hur många barn de vill ha, preventivmedel har blivit tillåtna, trots religiösa protester. Vi har fått rösträtt och tro det eller ej, en kvinna har fått plats i riksdagen. Jag är numera myndig, jag har folkpension, cirka 400 kronor per år och dessa pengar har gett guldkant åt mitt liv. Vi har "Norran" varannan vardag, vi har telefon och radio. Sonen min har köpt en T-Ford av 1927 års modell. Fattar inte hur han har råd, men det är hans problem. Det är så mycket som hänt under mina år på jorden. Välbärgade människor har till och med dass inomhus, men det tycker jag är onödigt.

Lilla barn, ingen kan veta vad som kommer att hända under dina levnadsår. Det mesta har ju redan hänt. Jag vill inte tänka dystert om din framtid men token Hitler gör mig nervös. Han är inte klok, skriker och härjar och det är omöjligt att förstå hur tyskarna vill ha honom som sin rikskansler."

Så tänkte den gamla gumman och så tänker jag inför dagens små knattingar. Vad kommer att hända under era liv? Allt har ju redan hänt. Men galna ledare som hotar med krig och elände tar aldrig slut. Ständigt nya som dyker upp till sorg för mänskligheten.

 

Tomhet i mitt huvud bor

Inget speciellt har hänt den här veckan och det är så jag vill att det ska vara, men bloggen skulle absolut bli intressantare om bloggerskan själv hade ett händelserikare liv.

Veckan enda händelse är att jag har klippt mitt svintohår hos en glad och trevlig frissa. Den här gången talade vi om sorgliga ting. Hon hade mist sin mamma i sommar och mammor är viktiga personer i ens liv.

Vi har inte rest någonstans i sommar. Bilen har gått 153 mil på ett helt år och det är till Sunderbyn och Storheden de längsta resorna har gått. Inte ens IKEA har vi besökt, vilket är rätt ovanligt, eftersom min man är en av få karlar som gillar att gå omkring och strosa på varuhuset. Med kännarmin skådar han handduken "Tekla" eller pallen "Putte" och ignorerar hustruns kommentarer om att vi redan har både handdukar och pallar. Men köttbullarna sitter fint och jag är glad över makens tålmodighet. Känner andra män som tycker att en dag på varuhuset är rena Golgatavandringen.

Och nu är blogginlägget färdigskrivet. Punkt!

 

Vardagar med irritation

Har ägnat 17 timmar till lyssning av Ulf Lundells bok "Vardagar 10" där han pratar om sin egen vardag och det som hänt och händer i samhället. Han är en argsint man som är oerhört kritisk mot klanen Wahlgren-Ingrosso, tycker att Camilla Läckberg är en galjonsfigur för dålig smak, avskyr alla som lever efter religiösa normer och tycker att den nuvarande regeringen är helt värdelös. Dock gillar han Björn Ferry och västerbottensost och vem gör inte det. Han är irriterad på mycket, men boken är lättlyssnad och underhållande.

Irritation är en "folksjukdom" som de flesta av oss känner av då och då, den är omöjlig att bota och knappast någon slipper ifrån den, trots att vi har det så bra i vår lilla del av världen. Så varför retar vi upp oss på saker som man i de flesta fall inte kan göra något åt?

Här nedan följer min egen lista på vad som gör mig irriterad. Småsaker i det stora hela förstås, men ändå så irriterande.

Pizza-kartonger och cigarettfimpar som bara slängs på marken.

Minuter som blivit minutrar.

Vitae-Pro-reklam med Stig Strand och andra vilseledda.

Folk som inte går till vänster på gång- och cykelvägar.

Tekniska prylar som inte fungerar.

Min sommar har varit fin. Sol, moln och regn i en skön blandning och inte alltför hett. Här finns ingen anledning till irritation. 

 

Folkligt och festligt

Favoritmotivet just nu är moln

Det regnade i Paris under OS-invigningen. Båtar på Seine förde idrottarna till arenan där elden skulle tändas. En vacker invigning, men för lång. Det tog en evinnerlig tid att få fjutt på OS-elden. Men OS började bra för vår del, vi har redan fått en bronspeng. Helt plötsligt älskar man Judo.

 

Solen sken i går när vi gick till Gültzauudden för att titta på det årligen återkommande "Konst i det gröna" där amatörer ställer ut sina konstverk. Folkligt och festligt som man brukar säga. Trevligt och trivsamt att träffa gamla bekanta som också var där för att titta.

Tavlan med blomster mot en blå bakgrund blev mångas favorit bland konstverken.

För många år sedan hände det att jag köpte någon enstaka tavla på Konst i det gröna. Bland annat den här som min dåvarande granne målat. Glada fikasugna runda damer och en tax.

Eller den här akvarellen som målats av grannens då 10-årige son. Konstverket kostade 50 kronor.

Jag avundas verkligen de som är skickliga på att teckna och måla. Själv hade jag en period där jag försökte måla akvarell. Frågade min granne, hon som målat de runda damerna, vad hon tyckte om min tavla med en gulgrön citron som låg och vickade på ett fat och som jag lagt ner så stor möda på. Riktigt fint tyckte jag. Hon tittade länge och letade ord som var ärliga och samtidigt inte skulle såra. Hon sa till slut: "Du har i alla fall använt rätt papper." Jag har länge haft roligt åt den kommentaren och akvarellmålandet blev inte så långvarigt.

 

Lite skryt från min balkong

En gång varje sommar måste jag få skryta över utsikten från min balkong.

Man har som ung fått lära sig att skryta är fult, samtidigt som man ska vara stolt över vad man har, och jag har en balkong med utsikt. Och när jag snällt betalar min hyra varje månad får jag behålla utsikten och njuta av ögongodiset.

I morgon kommer en av mina svägerskor på besök. Hon som var/är gift med min bror Anders som avled för drygt två år sedan. Var/är, vilket är rätt? Han är för alltid hennes man, även om han inte sitter vid deras köksbord längre.

"Man dör 2 gånger", sa Bo Sundström när han var gäst i Niklas Strömstedts program. "En gång när man verkligen dör, den andra gången när någon säger ens namn för sista gången."

Så länge någon minns mig och talar om mig finns jag. Sen är jag bara en rad i kyrkboken eller en avlägsen prick i släktträdet, någon från en svunnen tid.

Nu hör jag någon säga att hon är ruggigt trist den där bloggerskan. Pratar bara om döden. Så kan vi inte ha det utan nu plockar vi fram lite fina sommarbilder från 2024.

 

Innerstadsfjärden har fått sina första näckrosor. Kan du se dem?

Herr Hermelin är omgiven av årets blomplantering. Hans staty är en fristående pelare som avslutas i ett människohuvud. En sådan staty kallas herm, men har ingenting med Hermelin själv att göra. Vanligt med sådana statyer i antiken. Jag har googlat.

Bara en vacker blomma

Årets bild av det talande trädet. Lite risigare än förra året, men ålder kan ha sin tjusning.

Sommar och kalastider

Sommar och semestertider. I början av förra veckan kom Amanda med fru och två småknattar på besök. Sen kom äldste sonen Peter med fru och dotter. Luleå bjöd som vanligt på vackert väder utom just den regniga torsdag när "stadsfesten" började. Men vad spelar det för roll för den som gillar kalas.

Vi gamlingar gillar också folkfest. Men på det stillsamma sätt som är typiskt oss. Vi satt i stadsparken och tittade på ungar som hoppade från manicken som syns på bilden ovan. Satt nästan en timme och tittade, sen en promenad på stan, en glass och så hem till soffan.

Artisterna hos RIX FM festival är unga och till för de unga och ingenting för mig som minns stadsfesten för 13 år sedan då Tom Jones var här och "Delilah" och "Sexbomb" ekade över stan. Ljuv musik för den som trängtar efter en riktig schlager.

Sista bilden är inte vacker. Dagen efter festen är kajen full med burkar och kartonger. Trots att det finns gott om soptunnor orkar man inte ta en promenad med sitt avfall. Här känner jag mig som en riktig moraltant. Vad är det för fel på folk som saknar förmåga att plocka upp efter sig? Hur tänker de? Vem ska ta hand om deras efterlämnade skräp? Måsarna är glada, men det var väl inte för deras skull man struntade i att plocka bort sitt skräp.

Tog en promenad i morse och bara njöt av allt vackert. Glömde gårdagens trista bild av skräpet på kajen. Det är så grönt, så frodigt i naturen och jag önskar innerligt att den här årstiden kunde få stanna en liten längre stund hos oss.  

 

Repris om rädsla

"Man behöver inte vara rädd för sjukdomar, det värsta som kan hända är att man dör", sa kvinnan med ALS som medverkade i ett sommarprogram för några år sedan.

Det är humor under galgen. Kunna skämta om sin sjukdom fast döden lurar om hörnet.

När jag var barn, var jag rädd för djur. Stora djur. När jag skulle besöka min bästa kompis måste jag passera en bondgård där man hade en massa lösspringande hästar. Jag var fruktansvärt rädd för hästarna och mer än en gång fick jag åka hem utan att träffa kompisen på grund av att hästarna befann sig på cykelvägen.

I tjugoårsåldern var jag tämligen orädd. Jag gick alldeles ensam i mörka natten från Hötorget till Blekingegatan i Stockholm efter en firmafest. Jag åkte tunnelbana ensam mitt i natten efter en annan firmafest. Då var Stockholm en fridfull stad.

Ofarlig herre med käpp.

Idag är jag inte lika modig. När jag går en ensam morgonpromenad och ser en lika ensam ung kille på avstånd, kommer tanken att den där unge mannen kanske är en knivbeväpnad dåre som inte fått den psykhjälp han behöver. Denna tanke visar förstås att man inte är helt fördomsfri.

Egentligen är det nog jag själv som behöver psykhjälp mot min obefogade rädsla. Man behöver ju inte vara rädd för någonting, det värsta som kan hända är att man dör.