Vid min vagga stod en gammal tant, lika gammal som jag är idag. Hon var född 1852, när Oscar I var kung och landet Sverige var ett av Europas allra fattigaste.
Den gamla gumman tittade på tösen i vaggan och tänkte för sig själv:
"Undrar vad hon kommer att få uppleva under sitt liv. Det kan aldrig bli så händelserikt som mitt, med alla uppfinningar som gjort livet så mycket lättare. Minns hur spännande det var när vi fick vedspis efter att ha lagat all mat över öppen eld. Vilken lättnad för oss kvinnor. Dagens unga kan själva bestämma hur många barn de vill ha, preventivmedel har blivit tillåtna, trots religiösa protester. Vi har fått rösträtt och tro det eller ej, en kvinna har fått plats i riksdagen. Jag är numera myndig, jag har folkpension, cirka 400 kronor per år och dessa pengar har gett guldkant åt mitt liv. Vi har "Norran" varannan vardag, vi har telefon och radio. Sonen min har köpt en T-Ford av 1927 års modell. Fattar inte hur han har råd, men det är hans problem. Det är så mycket som hänt under mina år på jorden. Välbärgade människor har till och med dass inomhus, men det tycker jag är onödigt.
Lilla barn, ingen kan veta vad som kommer att hända under dina levnadsår. Det mesta har ju redan hänt. Jag vill inte tänka dystert om din framtid men token Hitler gör mig nervös. Han är inte klok, skriker och härjar och det är omöjligt att förstå hur tyskarna vill ha honom som sin rikskansler."
Så tänkte den gamla gumman och så tänker jag inför dagens små knattingar. Vad kommer att hända under era liv? Allt har ju redan hänt. Men galna ledare som hotar med krig och elände tar aldrig slut. Ständigt nya som dyker upp till sorg för mänskligheten.
10 kommentarer:
Ja, verkligen. Får ångest ibland när jag tittar på småttingar och barnbarn som är vuxna, men ändå .., hur ser deras framtid ut? Men så tänkte väl tidigare generationer också, förstås, precis som kvinnan vid din vagga.
Visst känner man oro för de som är småttingar idag. Rädsla för krigshot, miljökatastrofer med mera. Man kan bara hoppas att de man oroar sig för inte inträffar.
Det lönar sig knappast att oroa sig för kommande generationer, vår fantasi räcker inte till att föreställa vad de ska möta och hur de ska tackla problemen som dyker upp.
Min morfar var absolut inte oroad av framtida krig. Han hade deltagit i Första världskriget och blev sedan fullständigt övertygat om att detta var definitivt det sista kriget i mänsklighetens historia. "Efter denna galenskap, allt detta lidande kan människan omöjligt starta ett nytt krig", tyckte han, "vi har lärt oss läxan en gång för alla". Han dog 1932, lyckligt ovetande om det som väntade i hörnet.
Gång på gång får vi bevis för att historien upprepar sig. Vi lär inte av våra misstag. Och krigen tar inte slut förrän alla galna ledare tar slut. Alltså aldrig.
Jag tänker också att det inte går att ängslas över vad som eventuellt kommer att hända i barnbarnens framtid. Det är ju inte vårt ansvar utan föräldrarnas. Jag är glad över att mina egna barn har vuxit upp till ansvarsfulla vuxna med bra och meningsfulla arbeten och goda familjerelationer med stort engagemang för sina barn. Det har för mig varit min egen viktigaste uppgift när det gäller barnen - det som sedan händer i världen går varken att förutse eller påverka på ett litet personligt plan. Mer än att vara insatt, förberedd och beredd på att det värsta faktiskt kan hända. Och händer igen och igen historien igenom. Som efterkrigsbarn växte jag upp med andra världskrigets fasor återberättade, ett Koreakrig, en Kubakris, ett Vietnam, ett Biafra, bara som några glömda exempel i relativ närtid. Vi lever just nu åter i en orolig tid men det tillhör ju att vara människa. Jag känner stor tacksamhet över att fått leva mitt liv i både välstånd och fred och försöker ta vara på det så länge det går…
Nahide: Vore ändå intressant att få veta vad som händer i framtiden. Eller kanske inte. Önskar så att din kloke morfar hade fått rätt. Han visste ju verkligen vad krig innebar i lidande och död.
Annica: Och vi alldeles vanliga döda har ingen som helst längtan efter krig. Vi vill bara leva i fred. Och ändå är det ständigt krig någonstans.
Monet: Jag är så gammal att jag minns hur folk från norra Finland kom vandrande efter vägarna i byarna med hästar, kossor och och resväskor för att placeras i tomma hus och sommarstugor. Tyskarna brände norra Finland 1944-45 och många evakuerades till Sverige. Var för liten för att själv riktigt fatta tragedin. Jag är helt enig med dig i vad du skriver. Känner också stor tacksamhet för att hela mitt liv fått leva i fred och frihet i ett land som haft sluppit krig under så lång tid.
Vår generation är mindre naiv och mer cynisk inför mänsklighetens framfart än de tidigare generationerna - på gott och ont - . Det gör oss ängsligare för kommande faror. Men--- flesta av oss lever i alla fall i historiens mest jämlika värld, och jag tror att nästa generation blir ännu starkare i den fronten.
Förresten; idag, 26:e Augusti, är jämställdhetsdagen. Hurra för den!
Nahide: Jag hoppas du har rätt om nästa att nästa generation ska skapa en bättre och mer jämlik värld. Visste inte att jämställdhet hade en egen dag. Klart det ska firas.
Skicka en kommentar