Prövningar

Mel.: Ovan där.

Prövningar vi möta få

vi som bor i Luleå,

vi fick inte låna pucken

vi fick stryk av AIK.

Det är sorg och gråt i stan

det är ledsamt utav f-n.

Måndag morgon, ack så grå

i Luleå.

Nedanför,

blomstrar andra lag.

Nedanför,

ännu någon dag.

Vi får sitta här och se,

hur de andra hänger me´

Tänk så fel det kunde gå

för Luleå!

Nej, jag är inte bitter!

Trevlig ny vecka!

Kära SJ

Så här skriver Statens Järnvägar som svar på ett mail:

"Vi är ledsna för att du råkat ut för försening och uppskattar att du tagit dig tid för att begära ersättning."

Hur ska man uppfatta det skrivna? Är det en ärligt menad ursäkt eller en spydig formulering? Jag tvivlar på att SJ "uppskattar att man tagit sig tid för att begära ersättning." Jag tror att de istället skulle vilja skriva så här:

"Du råkade ut för en ringa försening och vill ha pengar tillbaka. Egentligen gladdes du åt förseningen, eftersom du visste att du kunde skriva till oss och begära ersättning för de ynka timmar det gällde. Här har du dina 452 kronor, men låt bli att resa med oss i fortsättningen, din förbenade gnällspik."

Man ska tala klarspråk.

Ha en bra dag!

Främlingar på tåg

Jag har tillbringat två långa nätter på tåg. Det var trevligare än väntat och tiden gick ganska fort. Eftersom jag inte ville dela sovkupé med okända människor så valde jag fåtölj, vilket innebär att man sover, eller försöker sova, i en ganska obekväm ställning.

För att kroppen inte ska stelna måste man röra på sig under natten. När man går genom den lätt upplysta kupén och slänger en blick på sina trötta medresenärer kan man konstatera att vi människor inte är vackra när vi sover. Vår värdighet har gått förlorad, där vi sitter med våra slappa hakor och gapande munnar. Det enda positiva är att man inte behöver se sig själv.

Det är bara små barn och filmstjärnor som är vackra när de sover.

PS. Tåget var som vanligt försenat så vi fick tillbaka 25 % av resans kostnad. Det är således bara fördelar med att åka tåg. DS.

Ha det!

Jag reser mig igen

Bilder av mina Globenkompisar.

Globen den 10 mars 2012 och genrep på Melodifestivalen.

Jag är där med sonhustru och två barnbarn. Det är pampigt, mycket folk och bland alla åskådare finns vi fyra som tagit med oss blinkande kaninöron, ballonger och en Dannyskylt som barnbarnet Olivia gjort.

Jag har inte alls varit entusiastisk inför någon av låtarna tidigare men när jag är på plats och hör Torsten Flinck sjunga "Jag reser mig igen", så reser sig håret på mina armar och jag blir helt såld på karln. Hans starka lite försupna stämma med Dramatenuttal på varje stavelse är så överlägset bäst i den stora Globen. Resten är bara fjutt. 

Men Torsten är ingen internationell stjärna så det var rätt låt som vann, även om en av oss fyra var fruktansvärt besviken över svenska folket som inte röstade fram hennes Danny som segrare.

När vi går därifrån skuttar lilla minstingen och faller och vi sjunger för henne: "Jag reser mig igen, ja jag reser mig igen."

Slut för idag!

Bort med rutinerna

Vanans makt är stor. Jag börjar varje morgon med te och två mackor. Jag sätter mig på samma sida av bordet som jag alltid har gjort och läser samma morgontidning, som jag läst i nästan 50 år. Här förändrar vi ingenting!

Efter frukost bäddar jag min säng, diskar, hittar min lika förutsägbara man framför TV:n, där han tittar på morgonprogrammen. Jag sätter mig framför datorn, läser ett antal tidningar, läser bloggar och kollar min e-mail. När det gäller användandet av datorn är det inte bara en vana, det är ett beroende.

Att leva ett sådant inrutat liv befrämjar inte hjärnan. Man ska istället bryta sina mönster, överraska sig själv med ett nytt beteende, byta plats vid bordet eller göra någonting alldeles nytt. Då blir hjärnan förvånad och arbetar lite bättre och man kan hålla seniliteten vid schack ännu någon tid.

Därför ska jag nu ta en datorfri vecka, där jag varken ska använda min egen eller någon annans dator. Tänka fritt och nytt och vandra på nya vägar. Klarar jag detta, har jag karaktär, klarar jag det inte, så får jag duga ändå.

Trevlig vecka!

Gubbröra

Gubbröra kallar Bosse Parnevik sin show, där han berättar om sitt liv och sin karriär till filmbilder. Igår uppträdde han på Kulturens Hus här i Luleå. Det var trevligt, lite småmysigt, men ingen höjdare. Parnevik berättade lite virrigt om sin karriär och borde kanske ha gett sig själv lite mera regi. Publiken var lyckligtvis av den äldre sorten, för vem som är yngre än 50 känner till Glokar Well, Sten Broman eller Hedlund i Rådom. Gubbar som Parnevik imiterat under 50- och 60-talen. Nu är Parnevik 74 år och har både höftledsproblem och ljumskbråck och ska lägga av när han rest färdigt med denna show.

Idag sitter jag inne och tittar på Vasaloppet och VM i Skidskytte och tycker mycket om Bergman som lyckades ta silver. Men här utanför på isen motionerar folk och testar på curling och långfärdsskridskor. Sunda och kloka människor som tänker på sin kropp och sin hälsa. En sådan person ska jag bli endera dan, kanske redan i morgon.

Trevlig söndag!

Det ska vi fira

Just idag har vi bott i vår lägenhet i ett år. Den 1 mars 2011 tog vi med oss två stolar och satt i vår tomma lägenhet för att känna in atmosfären. Året har gått snabbare än alla andra år och vi har inte haft en tanke på omålade fönsterkarmar, ruttnande plankor, snöskottning eller ogräsrensning.

Vår utsikt över vatten har vi skrutit över många gånger och närheten till Norrbottensteatern, Kulturens hus och centrala stan har gjort oss både fattigare och rikare. Men nog finns det stunder när jag saknar mitt gamla Hertsön, med fika på miljögården och promenaderna runt de blommande kolonilotterna.

Men just nu, i denna tid av vårt liv och framåt, känns lägenhet alldeles rätt och här vill vi bo till den sista dagen.