Det här kallar jag sommar

Det är tidig morgon när jag lämnar lägenheten för att gå ut och njuta av det fina sommarvädret. Det är vackert runt promenadslingorna på Gültzauudden med vatten på ena sidan och gammal tallskog på den andra. Man mår så bra, tankar själen eller vad det nu kan vara som får människan att känna sig glad och harmonisk.

Här är årets version av den talande tallen, den som jag berättat om vid ett flertal tillfällen. En gång stod jag framför den, tittade kritiskt på den och kläckte ur mig:

"Du är ännu risigare än förra året."

Tallen svarade:

"Detsamma!"

Jo. det är alldeles sant, träd och växter kan tala och det var på den tiden jag hade en alldeles "unik" hörsel.

Vandrar vidare till Hermelinsparken. Här står friherre Hermelin (åtminstone hans huvud) och tittar på solrosor och riddarsporrar som man planterat runt honom. Han har hamnat här utan att egentligen ha anknytning till stan, däremot förstod han tidigt vilka tillgångar i malm och andra naturrikedomar som Norrbotten kunde bjuda Sverige på.

På övre bilden tronar den gamle kung som grundlade staden för 400 år sedan. Han besökte den troligen aldrig. Hade nog inte tid, han skulle ju göra Sverige till en stormakt.

Däremot hade vår nuvarande kung tid att besöka staden i samband med firandet. Han planterade det träd man kan se på den nedre bilden.

Efter en knapp timme är jag hemma igen. Öppnar dörren och hör röster från teven som pratar om Putin. Så galet det känns denna vackra dag. Putin, ondskans verktyg i vår tid, borde vi slippa höra talas om idag och alla andra dagar.

 

Vatten, stan är full av vatten

Jag har en ovana. Kanske inte bara en, men just den här är av tvångskaraktär. Jag tvättar händerna, stänger kranen, ser att den är stängd, men måste ändå sätta handen under kranen för att vara säker på att inget vatten rinner. Kanske kollar jag både två och tre gånger. Det är inte jobbigt på något sätt men visst är det ganska fånigt. Vet att jag inte är ensam om liknande konstigheter, känner flera som kollar spis och ytterdörrar till överdrift.

Det här är min fina utsikt över innerstadsfjärden med vatten från Luleå älv som stillsamt vilar i sin skönhet efter ett slitsamt arbete. Älven som med alla sina kraftverk producerat 11 % av Sveriges elproduktion i år. Bäst i klassen.

På den här bilden från slutet av 50-talet står min pappa och min lillebror vid den brusande och fiskrika Skellefteälven. Det var innan kraftverksbyggena satte igång. Idag brusar ingenting, det är ett stilla vatten. Landskapet har förändrats.

Storforsen

Minns inte att det protesterades särskilt mycket mot kraftverksbyggena, vi måste ju ha el och vattenkraften är pålitlig. När Vindelälven skulle byggas ut började man grymta om att Sverige nog borde lämna kvar några naturligt forsande älvar. Känt folk engagerade sig och Evert Taube skrev "Änglamark", som innehåller textraden:

"Låt sista älven som brusar i vår natur,

brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur.

Kalla den änglamarken ..."

"Om 20 år", sa reportern i ett nyhetsprogram i veckan, "Då behöver vi mer än dubbelt så mycket el som idag. Det kanske går, bara ingen protesterar."

 

Dags för folkomröstning

En gång för länge sedan, ja så länge sedan att andra världskriget fortfarande pågick, vandrade denna magra flicka iväg till sin allra första skoldag.

Jag var 6 år gammal, det var inskrivning i skolan vartannat år så nybörjarklassen bestod av 6,7 och 8-åringar. Tillåtelse att börja vid 6 år fick man av farbror doktorn som avgjorde om man var kroppsligt och själsligt mogen.

Skolan var en sommarstuga eller bagarstuga hos Wilhelm Berglund. I det enda rummet undervisades ca 15 barn, förutom nybörjarna de redan etablerade 3:orna och 5:orna. När en klass hade lektion, fick de andra klasserna läsa eller räkna tyst.

Det var pli på oss. Den barska lärarinnan vågade ingen säga emot. Vi stod som statyer och väntade på att fröken skulle tillåta oss att sitta ned. Vi bad morgonbön och vi kunde våra psalmverser. Fröken hade rätt att aga oss men jag tror inte att det hände överhuvudtaget. Däremot fanns en skamvrå som rikligt frekventerades vid utebliven kunskap eller brist på lydnad.

Idag, en Herrans massa år senare, förväntas jag och alla andra kommuninvånare folkomrösta om skolans framtid. Jag är inte så insatt, men enkelt uttryckt är det ett val mellan färre och större skolor eller att byar inom kommunen får behålla sina skolor.

Jag är röstberättigad men har föga med framtiden att göra. För att rösta rätt bör man använda både hjärta och hjärna. I det här fallet blir det hjärtat, för hjärnan säger ingenting.

 

Gamling, du doftar nonenal

För ett antal år sedan kröp mitt yngsta barnbarn upp i mitt knä och sa:

"Farmor, du luktar Luleå." 

Det lät positivt och mycket bättre än att lukta Iggesund eller någon annan sulfitort.

I Lottens blogg kan man läsa om nonenal. En aldehyd som produceras av bakterier i svettkörtlarna och som man får mer av ju äldre man blir. Googlar man på "nonenal" kommer man till artiklar som handlar om"odor of elderly people" och liknande. Odören kan liknas vid härsket fett, gurkvatten eller kartong.

Forskarna är inte eniga om gammelfolkslukten. I en studie där man lät ett antal personer i olika åldrar sova i samma tröja i 5 nätter utan att "deodoranta" visade det sig att herrar mellan 45 och 55 luktade värst. Damer runt 60 luktade minst obehagligt.

Vi tog en långpromenad runt vår stad, allt för att lukta Luleå istället för nonenal och här är några bilder från gårdagen.

Kuststad som antagligen blir snyggare när det är färdigbyggt.

Nytt litet höghus på Kungsgatan.

Hej!