"Man behöver inte vara rädd för sjukdomar, det värsta som kan hända är att man dör", sa kvinnan med ALS som medverkade i ett sommarprogram för några år sedan.
Det är humor under galgen. Kunna skämta om sin sjukdom fast döden lurar om hörnet.
När jag var barn, var jag rädd för djur. Stora djur. När jag skulle besöka min bästa kompis måste jag passera en bondgård där man hade en massa lösspringande hästar. Jag var fruktansvärt rädd för hästarna och mer än en gång fick jag åka hem utan att träffa kompisen på grund av att hästarna befann sig på cykelvägen.
I tjugoårsåldern var jag tämligen orädd. Jag gick alldeles ensam i mörka natten från Hötorget till Blekingegatan i Stockholm efter en firmafest. Jag åkte tunnelbana ensam mitt i natten efter en annan firmafest. Då var Stockholm en fridfull stad.
Ofarlig herre med käpp.
Idag är jag inte lika modig. När jag går en ensam morgonpromenad och ser en lika ensam ung kille på avstånd, kommer tanken att den där unge mannen kanske är en knivbeväpnad dåre som inte fått den psykhjälp han behöver. Denna tanke visar förstås att man inte är helt fördomsfri.
Egentligen är det nog jag själv som behöver psykhjälp mot min obefogade rädsla. Man behöver ju inte vara rädd för någonting, det värsta som kan hända är att man dör.









.jpg)










