När Linnea åkte spark på Luleälvens is
På eftermiddagen gick vi ner till isvägen, tog lånesparkarna och gled iväg. Perfekt före på blankis. Vi var nästan ensamma, det var nollgrader och ovanligt lite vind. Det var skitkul, men eftersom jag är en seriös och språkligt anständig kvinna så använder jag inte ett sådant ord utan säger istället att det var en vederkvickande och en sagolik upplevelse.
Idag är det annandag och jag har ont i mina knän. Undrar om det har något med min himmelska upplevelse på Luleälvens is att göra.
Ha en fin fortsättning på julen!
6 kommentarer:
När jag ser de här röda sparkarna kommer jag osökt att tänka på farbror Rickards gröna spark, en Rolls-Royce bland den sortens fordon. Någon stal ditt arvegods, den gröna sparken, och om den individen säger jag som Profeten: Må hans skägg växa inåt och förkväva honom.
Anders: Rickards gamla spark var en pärla, medarna krullade sig så vackert framtill och trots en viss snedhet i själva kroppen (på sparken) så var det med stolthet jag framförde mitt fordon där så var möjligt. Din önskan om straff till den som stal sparken är helt rätt med tanke på sparkens unika historia.
På hal is känns det tryggt att hålla i en spark. Längst in i mitt förråd står min gamla spark, den borde användas. Ett ypperligt fordon den här årstiden. Motion och frisk luft får man på köpet.
Annica: Då vill jag ge dig rådet att sparka med viss värdighet. Det gjorde inte jag och mitt ena knä har protesterat med smärta och stelhet.
Även med värdighet så kommer HELA min kropp att protestera: — Vad nu då, ska jag RÖRA på mig??? ;)
Annica: Då kanske det är bäst att sparken får ligga kvar längst in i förrådet. Där skadar den ingen.
Skicka en kommentar