De här bilderna kommer från konstlokalen i Kulturens hus. Gamla vita lakan i taket, hopknycklade lakan i högar, trasiga lakan, lakan och åter lakan.
"So holy hidden" heter utställningen av de vita lakanen.
Från min barndom minns jag vita lakan som hängde på tork och fläktade i vinden. Mamma hade kokat dem i den stora svarta grytan, sköljt dem i omgångar och hängt ut dem på klädstreck som spänts mellan björkarna. Det var en vacker bild. Lakanen var rena, de blektes av solen, de luktade gott, det var sommar och de vita lakanen skulle så småningom vara en del i en nybäddad säng.
Konsthallens utställning har jag sett men inte förstått. Härmed abdikerar jag som kulturtant till förmån för någon annan som ser konst i det som bara ser konstigt ut.
6 kommentarer:
Det där är ingen konst. Men att sälja skräpet — DET är konst! Mycken konst är bara konstig. Som sagt, kejsarens nya kläder ...
Lakan är visst en konst. Åtminstone att vika dem. Genom livet har jag haft det tvivelaktiga nöjet att vika lakan tillsammans med ett antal beskäftiga och besserwissriga fruntimmer. Alla har haft sin egen metod som de i sin tur ärvt av sin mamma. Mina förnuftiga förslag till rationaliseringar har i samtliga fall mottagits med fnysningar.
Annica: Jag är så less på alla dessa installationer. Är det ute med målade tavlor? Tur att Lerin finns och visar att han är den bäste.
Anders: Min mamma hade sitt speciella sätt att vika lakan. Vet inte varför gårdagens mödrar hade sina egna vikningar, kanske för att lakanen skulle hålla länge och inte nötas sönder i vecken. Jag fuskar och gör det enkelt.
Jag har konfererat med min hustru och kontentan av detta samtal var att vi kom fram till att det finns bättre sätt att nöta lakan än att hålla på att vika dem i tid och otid.
Anders: Hur gör ni då? Knölar ni in dem som på bilden?
Vi sover på dem, 8 - 10 timmar per natt, där det goda samvetet hjälper huvudkudden. Knölar gör vi sällan.
Skicka en kommentar