Kusinen och jag i unga år. Naiva och blyga små flickebarn i nästan likadana klänningar med mönster i rosa och svart. Vi var välkammade och fina inför den viktiga fotograferingen hos herr Burvall.
Lång tid har gått sedan dess, men under två dagar har kusinen och jag träffats, pratat och vandrat omkring i stan. Det finns ingenting av naivitet hos oss längre. Vi är luttrade, erfarna och tro det eller ej ganska gamla. Vi är farmödrar, kusinen är dessutom mormor, mormorsmor och farmorsmor, hur nu det kan vara möjligt. Vi är lika men ändå så olika. Hon tror och jag tvivlar och vi har fullkomligt rätt bägge två.
Vänner genom hela livet. Det är något alldeles speciellt!
Godafton!
8 kommentarer:
Härligt med vänskap som består :)
Så är äkta vänskap – man fortsätter bara prata där man slutade förra gången man sågs. Oberoende av hur lång eller kort tid som passerat sedan dess.
Helena och Annica: Visst är det bra med äkta vänskap! Annica som kommenterar och jag har ju varit vänner i 40 år.
Någonstans läste jag: "Jag har 700 vänner på facebook, men bara fyra kom till mitt kalas. Så man kan kanske säga att vänner fått en blaskigare mening i och med facebook.
Jag brukar alltid besöka Burvalls i Malå vid mina besök där. De brukar ha gamla svartvita fotografier i en kartong som man får köpa för någon krona.
Maria: Kul att höra! Till Burvall åkte vi en gång per år när vi var barn och unga för att fotografera oss. Sen dess har jag nog aldrig varit till den affären fast jag åker till Malå en gång varje sommar. Men nästa gång måste jag av ren nostalgi besöka Burvalls.
Låter jättetrevligt!
Ja, du kompis, tänk vad tiden går. Och ändå, när vi tittar oss i spegeln så ser vi ut precis som för 40 år sedan. Är det inte fantastiskt? ;o)
Yvonne: Ja, det är trevligt.
Annica: Ja, tiden springer iväg. Att man ser likadan ut som för 40 år sedan kan ju bero på en hänsynsfull försämring av synen.
Skicka en kommentar