fredag 31 mars 2023

Allt mellan himmel och jord


Fick ett brev i veckan. Handskrivet, i vitt kuvert med vanligt frimärke. Att man får ett alldeles vanligt brev händer så sällan numera att det är med spänning man öppnar kuvertet. Kanske en inbjudan till bröllop eller 50-årskalas.

Men så var det inte. Brevet kom från Jehovas vittnen i Rikets sal och jag blev inbjuden till en viktig högtid. Nisse, gubben min, fick samma inbjudan men brevet var skrivet av en annan person. Blir imponerad av att man i teknikens tidevarv tar sig tid att skriva personliga brev. Jehovas vittnen ringer inte på dörren längre, pandemi och portkoder har gjort det omöjligt.



Jag har stor respekt för människor som tror på en Gud. När jag växte upp var mina föräldrar med i Pingstkyrkan. Deras tro märktes inte av därhemma, men på söndagarna var det besök i kapellet där man kunde uppleva både hallelujarop och tungomålstalande. Men hemma hos oss var det lugnt, besöken i kapellet har inte gjort något avtryck i mitt liv, förutom kanske min svaghet för gamla läsarsånger.



Det är tillåtet att tro på vad man vill, religiösa skrifter, reinkarnation, himmel och helvete eller "någonting" (svenskens vanligaste tro) så länge man inte får för sig att ens egen tro är den enda rätta och försöker pracka den på andra. Själv tror jag att vi föds, lever en tid, dör och sen är det inget mer. Vi hamnar i jorden helt enkelt. Det låter tråkigt, men det är min tro. Våra själar hamnar varken i himlen eller någon annanstans. Men jag kan förstås ha fel. Ingen vet, ingen har kommit tillbaka och berättat.

 

19 kommentarer:

Elisabet. sa...

Ja, jag är ju uppvuxen på ungefär samma sätt, men pappa var inte pingstvän, däremot mamma.
Tungomålstal och eldiga väckelsemöten har jag varit med på, men inte aktivt. Suttit intill mamma däremot. (som hörde till de mer stillsamma).
Jag tror som du, men är livrädd att det ska vara som det man hörde talas om .., med skärseld och helvete och ja, du förstår. Visst, det vore trevligt att - när man dör - kunna träffa anhöriga som gått bort - särskilt om man förlorat dem tidigt - men nja, kan det verkligen vara möjligt? Kanske blir det bara som när man är sövd? Lite spännande är det allt.

Monica sa...

Men inte talade pingstkyrkan om skärseld. De avskydde katolicismen och Mariadyrkan. De räknade katolicismen som en blandning av hedendom och lite teologi och filosofi. Och påven fick väl knappt nämnas. Men det kanske fanns andra former i Norrland😉

Idag samarbetar väl alla mer och bortser från olikheter men Jehovas vittnen håller sig alla kyrkor ifrån. Måste kosta pengar att skicka ut brev, men idag är det väl svårt att traska runt som förr, gjorde ju mormonerna också, två och två sändes de ut från USA, ingick i uppfostran. Inget man möter idag.

Minns när jag satt och solade i föräldrarnas trädgård och "vittnen" gick runt hela huset och fann mig på baksidan och gav sig inte med sitt "prat". Tyckte det var otroligt obehagligt. Och oartigt. Men sånt förekommer nog inte idag, nu fick ni brev.

Annica sa...

Min mamma var med i Missionskyrkan, och där var det inget tungomålstalande, i alla fal inte som jag kommer ihåg. Det jag minns mest och med stor glädje är de gånger sångarpastorn, Artur Erikson, besökte just "vår" kyrka. Han var ju också Missionsförbundare. Jag älskade att lyssna på honom och gör det fortfarande. Jag har många av hans skivor och lyssnar gärna på dem. Han sjöng så otroligt bra och ledigt och var även en mycket trevlig man. Den "enklaste" vägen för mig att bli frälst skulle nog ha varit genom musiken.
Jag har en slags sval, egen tro, på "någonting", och ber kvällsbön varje dag, vilket jag gjort sedan jag var barn. Och precis som Elisabet skriver så skulle även jag vilja träffa nära och kära när jag lämnar jordelivet. Själsliga möten, utan att kroppen är inblandad — det vore något, det.

Monica sa...

Roligt att läsa vad Annica skriver. Tycker också om Artur, bara att höra rösten när den ljuder genom rummen är så vackert och tryggt. Serverade honom kaffe som tonåring, var junior i Missionskyrkan och så mycket roligt och fint jag upplevde med musik, glada helger, läger m m. Och toppenfina kamrater, tjejer som killar.
En del säger att de tänker att deras kära följer dem här och ser till dem. Jag tänker vilken mardröm för dem att se allt hemskt som drabbar deras kära på jorden så får inte ihop det.
Däremot tror jag att vi har en skyddsängel så vi har beskydd och också som jag tror det var Alice Bah som sa, hon kände sig buren upp på det högsta berg, ned i den djupaste dal av Gud. Det har jag upplevt. Ber också aftonbön alltid. För nära och kära, och för fler och tackar för dagen. Vad den inneburit. Och för själva livet.

Gunnel sa...

Elisabet: Mina föräldrar var heller aldrig aktiva i tungomålstalandet. Men jag såg min far vuxendöpas, vilket jag då i min unga ålder 10-12 år tyckte var lite fånigt. Mamma var mer engagerad i fikat tror jag. Det bjöds på mycket gott fika i kapellet i Baktsjaur.

Gunnel sa...

Monica: Pingstvännernas tro är väl lite speciell just med tungomålstalandet och vuxendopet. Pingstförsamlingen i Baktsjaur var inget Knutby i alla fall. Den självdog så småningom, pastorerna hittade inte till den lilla byn i Norrbotten.

Gunnel sa...

Annica: Tror inte heller att Missionskyrkan höll på med tungomålstalande. Den står nog mycket närmare statskyrkan än vad Pingstkyrkan gör. (När ska man ha stor och när ska man ha liten bokstav när det gäller kyrkorna? Jag känner mig förvirrad. Som du ser har jag varierat)

Själar som mötas låter spännande. Det är en trevlig och sympatisk tro. Sångarpastorn är även en favorit hos mig.

Gunnel sa...

Monica: Håller med dig om att det inte så bra om våra döda anhöriga ser allt vi håller på med, däremot önskar jag att jag fick se vad som händer i mina anhörigas liv när jag är borta.

Nahide sa...

Här i Skellefteå brukar både JV-folket och Mormonkillarna blomma upp i sommarvärmen. De kör fortfarande med gamla goda dörrknackningsmetoden, eller flanerar de på stan och stoppar folk på gatan för att rädda deras vilsna själar. Jag önskar att de skickade brev i stället, som i Luleå. Det är alltid roligt att öppna luckan på postlådan och se något kuvert. Det är ju så sällan numera. Att läsa mail känns inte lika högtidligt.

Apropå JV; hade en kursare som tillhörde den kyrkan. Det var alldeles i början av 70-talet och han var helt övertygad om att jorden skulle gå under 1984. De rättrogna skulle då hämtas upp och föras till himlen. Resten skulle förgå. Han var uppriktigt oroad över oss som inte fattade allvaret. Det skulle vara kul at träffa honom idag, om han lever än. Han kanske har hunnit revidera det exakta datumet sedan dess.

Bert Bodin sa...

Jag är 'otrolig'. Har alltid varit det. Men jag accepterar andras tro. Med en förutsättning: Tvinga den inte på någon annan! Skuldbelägg ingen som inte har samma tro.

Kort sagt. Att tro är inte att veta.

Elisabet. sa...

Monica: med skärselden menade jag väl mer helvetet .., jag minns ju med fasa hur hemskt det lät och jag som alltid skurit tänder, ja, även detta skulle man vara med! Tandagnisslan och hetta.
Annica: Jag besökte ofta Missionskyrkan hemma under några år på 80-talet. Nej, där var det inget tungomålstalande ., det var befriande och betydligt mera lättsamt. Lite light-variant ,-). Och världens underbaraste pastor fanns där - Torgny Sandlund - från Piteå från början.

Monica sa...

Elisabet, ja förstod det sen, brinna i helvetet ungefär, kunde skrämma vilket barn som helst.

Monica sa...

Nu måste jag kolla Torgny Sandlund och hittar en herre 84 år, Umeå. Spelar glatt dragspel och sjunger hos RPG. Måste också kollas, aldrig hört talas om, Riksförbundet för PensionärsGemenskap, ska skrivas så😉 och är gemensamt för alla kyrkor, Svenska kyrkan som pingstkyrkan så de kan alternera i bra lokaler och dessutom samarbete med alla pensionärsföreningar i hela landet. Finns överallt. Och är opolitiskt bundet och helt ideellt. Låter trevligt och det verkar det vara. Kanske dags att träffa lite pensionärer, frågar maken, han har också tänkt men lite skeptisk. Vill ju inte ha några uppdrag utan bara dricka kaffe och lyssna på musik😄.

Gunnel sa...

Nahide; Tror att det hos Jehovas Vittnen finns en gräns på hur många som lyfts upp till himlen den där speciella dagen. 1984 blev det inte, men det ska ske inom kort.

För några år sedan blev jag uppringd av en dam från Jehovas och inbjuden till Rikets sal. Så dörrknackningarnas tid verkar vara över.

Gunnel sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Gunnel sa...

Bert Bodin: Jag delar din otro. Helt enig med dig i varje mening i din kommentar.

Nahide sa...

Jag läser är det "overshoot day" idag, då Sveriges andel av jordens resurser är överbrukade för året. Fr o m imorgon lever vi på kredit, med en så hög ränta så vi inte har en chans att betala. Vi verkar inte heller ha avsikt att betala den, verkar det som. Med denna takt, närmar sig väl Harmagedon i excellerande fart, så varken Jehovas löften om upphämtning eller Laestadianernas vita ark hjälper. Det roligaste är det att det är inte några gudar inblandade i den, utan det lyckas vi själva på egen hand. Det blir ännu effektivare om vi dessutom klarar av att utlösa några små atombomber till på köpet.

Nahide sa...

OBS: Salt på såren. Upptäckte just att jag höll på att läsa gårdagens tidning, inte dagens. Så idag är vi redan inne på den första underskottsdagen för året. Jag är lite efter i tiden.

Gunnel sa...

Nahide: Vi blundar för verkligheten fast vi alla (nästan) vet att vi är på väg mot vårt Harmageddon. Antagligen hoppas vi att det värsta inte händer under vår livstid, det får bli senare generationers problem, vilket bara visar vilka egoister vi är. Det löser sig på något underligt sätt vill vi tro.