Fortsätter där jag slutade mitt förra inlägg. I USA blev jag tyst. Jag har lärt mig engelska som vuxen och förstår språket mycket bra men blir "stel och styltig" när jag ska prata med någon infödd. Min man och svärmor är födda med engelskan och pratade obehindrat med sina släktingar. Men jag arma stackare bara log och nickade.
Minns speciellt ett tillfälle när min man och svärmor berättade om vår dåvarande statsminister. Enligt dem en rätt värdelös karl som knappt kunde tala engelska. Jag tyckte att de överdrev. Vår statsminister var inte så usel, en rejäl karl från Ångermanland ska man inte bara klanka ner på. Men jag vågade inte öppna mun, jag ville så gärna protestera mot deras alltför negativa berättelse, men där satt jag som ett fån och sa ingenting. Bara log och nickade.
Min svärmor kom till Sverige från USA vid 36 års ålder. Hon lärde sig tala flytande svenska, men man kunde med lätthet höra var hon kom ifrån.
Min svägerska Nahide kom till Sverige 22 år gammal. Hon säger att det tog många år innan hon förstod språkets nyanser och kunde delta i en diskussion. Innan dess fick hon tänka så länge på sina nyvunna ord att gruppen som diskuterade hade börjat på ett nytt samtalsämne innan hon tänkt färdigt.
Förstår man inte landets språk står man ohjälpligt utanför. Här nedan en dikt som Nahide skrev i boken Inte-gration, en diktsamling som hon gav ut tillsammans med sin älskade Anders.
Ordets makt
Ett nytt land, en hel ny värld.
Du kommer som en erövrare av rang.
Med lätta fötter, bankande hjärta.
Redo att omfamna varje själ i din väg.
Ditt enda bagage är en obändig självtillit,
din upptäckarlusta och framtidstro.
Plötsligt står du där, ensam.
Främmande ansikten överallt.
Inga välbekanta stigar någonstans.
Meningslösa ord flödar ur varje mun,
men något fattas dig, orden saknas.
Stumheten är värre än ensamheten.
Du är golvad, måste upp, måste in.
Måste hitta nyckeln till människorna.
Smaka på dina nyfunna ord.
Utan dem är du ingen, bara en skugga.
Ty språket är friheten, din andningsluft.
----------
Det är rätt naturligt att invandrare helst vill bosätta sig där landsmän finns. Man vill så gärna kunna prata med sin granne.
19 kommentarer:
Men vem var statsministern? Jag upplevde Löfven som mycket duktig i engelska. Han växte upp i närheten av Sollefteå.
Var det Fälldin, kanske.
Det hände 1981 och Fälldin var statsminister.
Då håller jag med. Hans engelska var usel.
Jag och min man har levt som invandrare på precis det sättet i elva år med ett mycket svårt språk - franska. Jag hade det med mig från början (annars hade vi aldrig flyttat dit) och min man hade sin skruttiga studentfranska. Hans upplevelse var precis den du beskriver att din svägerska hade under de första åren - när man väl klurat ut vad man skulle säga var andra långt in i andra ämnen. Det tog också mig flera år innan jag kände mig helt naturaliserad kring alla nyanserna i språket.
De flesta svenskar vi träffade därnere hade flyttat dit utan att kunna ett ord franska. Och hade uppfattningen att fransmännen var ”lata” som inte kunde eller ville prata engelska! För dem slutade det med att de just bara umgicks med varandra i olika kotterier och svensksammanhang och aldrig någonsin kom in i eller integrerades i det franska samhället. Vid varje tillfälle man behövde göra något, om så att begära offert för ombyggnation, registrera bilen, deklarera eller skriva testamente fick de betala skyhögt för advokathjälp. Så jag håller inte med dig om att det är bra eller ens naturligt att bara umgås med landsmän - flyttar man till ett annat land måste man helt enkelt lära sig språket från början, utan det ingen integration alls. Som din svägerska Nahide väl förstått!
För övrigt håller jag med om Fälldin. Det var ju en rekorderlig karl men något internationellt tänk besatt han ju inte. Och man fullkomlig vred sig inför hans engelska, det var ju direkt pinsamt. Carl Bildt är väl egentligen den enda som fungerat väl i just de sammanhangen. Löfven förvånade också mig med god engelska (inte särskilt märkvärdig dock)men han var/är ju en annan generation. Även om inte alla klarar det - Ann Linde var ju ett fullkomligt skräckexempel och häcklades också för det utomlands i pandemisammanhang om du minns.
Magdalena A och Ulf K klarar sig bra men man hör ju var de kommer ifrån - precis som Stoltenberg! Tur det så som världen nu ser ut. Zelensky hade inte fått den hjälp han behövt om han inte kunnat kommunicera internationellt!
Bert Bodin: Gissar att han var vuxen innan han lärde sig engelska.
Monet: Jag kanske uttryckte mig lite slarvigt. Jag förstår att den som kommer hit som flykting gärna vill bo nära sina landsmän av många skäl. Men det är inte alls lyckat, man har svårare att komma in i samhället och kanske inte alls lär sig språket. Då blir man för evigt utanför.
Börjar man lära sig ett språk som vuxen så blir uttalet aldrig helt perfekt. Tänker på vår drottning som får tåla en massa skämt för sim svenska med tysk klang.
Jag vill hårddra detta… utan språket kommer du aldrig någonsin in i ditt nya samhälle. Som Nahide så fint skriver i sin dikt. Våra Frankrikeår berikades genom grannsamvaro, nya franska vänner, inblick och deltagande i kulturella och sociala sammanhang, acceptans som fullvärdiga ”medborgare” och inte bara som någon som kunde säga ”bonjour” till bagaren vid morgoninköpet av baguetten. Min man kom aldrig upp i min språknivå men klarade sig hyfsat ändå genom ett mycket bra uttal, social öppenhet och genom att jag kunde översätta när det behövdes.
När det gäller ålder och inlärning finns det en massa myter. Vuxna kan lära sig lika bra grammatik och få lika stort ordförråd - ibland större - än barn. Som barn och mycket ung och ny i ett land utsätts du däremot för ett ”språkbad” som också gör att du får uttalet in på ett annat sätt medan vuxna lär sig språket genom att ”plugga”. Den avgörande faktorn är högmotivation, upprepning och oupphörlig träning - något ”våra”svenskar därnere inte alls var beredda att ägna sig åt. Och heller inte många av våra svenska invandrare heller, det är därför det tyvärr ser ut som det gör. Men även som vuxen kan du med rätt metod lära dig hur språket låter men det förutsätter igen att du verkligen vill och är motiverad. Forskning visar att det också finns viss språkbegåvning hos en del men också att ju fler språk du kan, desto lättare är det att lära sig ett nytt. Hjärnan är redan programmerad för den sortens inlärning. Det är därför tvåspråkighet eller att lära sig ett nytt språk är den bästa formen av hjärngymnastik och motverkar demens om man nu vill det. Drottning Silvia är ett mysterium - troligen helt ”tondöv”. Hon talar ju både tyska och portugisiska sedan barndomen, också engelska och kom till Sverige i tjugoårsåldern där man förmodat bara talade svenska runt henne. I själva verket troligen mest engelska och så sattes hon i någon typ av dåvarande dålig svenskundervisning. Kungafamiljen talar alla mycket god engelska, Victoria med midatlantic accent efter sin studietid i USA, men ingen har bemödat sig om att lära sig franska trots att de kommer därifrån! En fascinerande person i sammanhanget är författaren Teodor Kallifatides som skriver makalöst bra svenska men som är näst intill omöjlig att förstå när han talar!
Kungens mor Sibylla lärde sig ju heller aldrig svenska och talade med skarp tysk accent, han är väl van vid detta och har kanske inte reagerat över Silvias uttal så som han och andra borde ha gjort från början. Undrar om hon talat tyska med kungabarnen - det vore ju synd annars. Jag lever med de här intressanta språkfrågorna då jag har både franska och engelska barnbarn där mammorna agerat helt olika när det gällt att låta barnen bli tvåspråkiga!
I min gamla folkskola fick vi, i slutet av 1950-talet, faktiskt börja läsa engelska redan i fjärde klass. Vid vissa lektioner kom även en engelsk lärare och undervisade. Eftersom jag var väldigt intresserad av engelska (mycket tack vare släkten i USA ... och alla Elvis-skivor!) blev jag som ett läskpapper när det gällde att lära mig så mycket som möjligt. Min ständiga "godnattlektyr" var engelska lexikon. Ordförrådet blev t.o.m. bättre än min vanliga lärares. Till hennes stora förtret! :D
Vid mitt nära två månaders långa släktbesök i USA hade jag en ypperlig chans att på allvar testa de engelska kunskaperna. Mina släktingar talar/talade inte ett ord svenska. Det var mycket uppskattat att vi ändå kunde prata obehindrat med varandra.
Jag är så tacksam att jag tidigt fick lära mig ett nytt språk. Och som talas världen över.
Monet: På tal om upprepning. Min svärfar emigrerade till USA 1927 och påstod att han började förstå språket genom att se samma film om och om igen.
Drottningen var över 30 när hon kom till Sverige och det är nog därför hon har en sån tydlig tysk brytning, men med ett gott ordförråd så spelar uttalet mindre roll. En skåning och en norrbottning t ex, kan låta rätt olika.
Annica: I min gamla folkskola i början på 50-talet hade inte ens läraren rätt att undervisa i engelska. Tiderna förändras. Så glad att ungarna får läsa engelska från tidig ålder numera, de blir åtminstone tvåspråkiga.
Vet att du är en fena på engelska och ler åt din kvällslektyr, det engelska lexikonet. Om 100 år är svenskan kanske bara en dialekt i en engelskspråkig värld. Det händer så mycket på en livstid. Men mot engelskan torde väl ryssen protestera.
Man brukar ju säga att pessimister lär sig ryska och optimister lär sig engelska. I dessa dagar känns det väldigt relevant.
Jag briljerade i lektionerna under mitt första år i Sverige. Men utanför klassrummet vågade jag knappt öppna munnen. Tog så småningom upp det med en av lärarna. Han sa: "Sluta sträva efter att prata korrekt. Var inte rädd för att säga fel. Du har all tid att fila på perfektionen senare i livet. Enda chansen att knäcka koden är att bara prata på, hur galet än det kan låta." Han hade rätt.
Apropå Fälldin och Sylvia: Det krävs två för tango. Du kan anstränga dig att tala rent och tydligt. Det hjälper ändå inte om den andra har redan bestämt sig att inte förstå. Samspelet fungerar bara när den enas ambition bemöts av den andras välvilja. Brytning borde betraktas och accepteras såsom vilken annan dialekt som helst, tycker jag. Ordförråd däremot är en annan femma.
Annica: Kanske vi hade en fredligare värld om vi alla talade samma språk.
Nahide: Kan inte minnas att du hade några problem med språket när vi blev släkt. Men du hade väl bott i Sverige några år innan du träffade bror min. Undrar hur det var att möta Malåmålet för första gången. Ett nästan helt nytt språk.
Vilken klok lärare du hade. Perfektion kommer senare och dialekter är bara charmigt.
Apropå Silvia: om man ska vara petig så kom hon till Sverige när hon var 27 år. Hon borde förstås ha getts bättre möjligheter att direkt intensivtränas i svenska med tanke på hennes framtida roll men uppenbarligen gjordes inte detta. Det sitter fortfarande i - hennes uttal är ju bättre nu men hon talar fortfarande ibland med tysk ordföljd och jag tror inte någon, med tanke på hennes ställning och efter så många år här, korrigerar henne. Det finns ju heller ingen anledning, hennes svenska är ju ”good enough”. Mitt andra exempel med Kallifatides är däremot märkligt - han skriver - och tänker - på svenska men talar med så utpräglad grekisk satsmelodi att man som lyssnare helt måste ”ställa om sina öron”.
Nahides exempel på hur man knäcker koden genom att bara kasta sig ut och prata är ju faktiskt enda vägen. Min man gjorde det i Frankrike och han hade ”öra” framförallt för satsmelodin så folk begrep honom jätteväl. Problemet med det i början är att man då ofta tror att personen kan mycket mer och ger sig in i snabba och mer komplicerade samtal och då tar det stopp. Han och en väninna till mig gick också på den franska motsvarigheten till SFI men slutade båda efter ett tag. Skälet var att det blev en så extrem uttalsblandning genom de många olika nationaliteterna där att de båda kände att det påverkade deras eget. Min man talade ett tag franska med holländsk brytning eftersom hans bänkkamrat kom därifrån!
Mitt äldsta franska barnbarn talar bra svenska eftersom hans mamma talat det med honom sen han var liten. Den yngre förstår, men vägrar svara på svenska och gör det på franska. Trots att mamman talar ”rikssvenska’ och barnen är i Sverige flera veckor under somrarna är dock deras uttal och framförallt satsmelodin fransk - troligen influeras de mer av sin franska pappa när han försöker tala svenska! Skulle familjen flytta till Sverige skulle däremot båda pojkarna inom ett par veckor tala svenska utan accent - språkbad fungerar ju så.
Att göra sig förstådd, muntligt och skriftligt, på ett annat språk än sitt modersmål kräver något speciellt. Men det är en utmaning med enorma fördelar . Nya världar öppnar sig bokstavligen. Och det behöver verkligen inte vara perfekt - bara ansträngningen att man försöker gör ju att majoriteten i mottagarlandet lyssnar och bemödar sig om att förstå! Däremot går det inte att jämföra med inhemska dialekter. De varierar ju i alla länder men ursprungsspråket med grammatik, stavning och skriftspråk är detsamma och det har man gemensamt trots olika dialekter och ibland annorlunda språkbruk. Som t ex det norrländska ”jag letar min penna” eller ”vars är han?” :-)
Gunnel: "Nästan ett nytt språk"? Om!! Första gången jag hörde Anders prata i telefon med sin mamma, trodde jag att det var en sorts privat kodspråk; typ rövarspråk. Vid mitt första besök hos dem rasade allt självförtroende jag hade byggt upp kring min förträffliga svenska och jag gick tillbaka till stadiet "le och nicka". De var ändå så barmhärtiga och försökte tala "svenska" med mig.
Senare fick jag höra att deras första intryck av mig var att jag var en försynt och tystlåten flicka. Anders skrattade gott åt det. "Om de bara visste", sa han. Jag har nog både Nicke Nyfiken och en ettrig härmapa i mig, så det var bara att "bryta ihop och komma igen". Numera har jag gett upp att försöka tala Malåmålet, men har inga svårigheter att förstå det. Det räcker gott.
Monet: Måhända de som har svenskan som modersmål har en annan känslighet när det gäller svenskans satsmelodi. För min del tycker jag att det är mycket behagligare att lyssna på Kallifatides än att lyssna på Ranelid.
Monet: Nu är jag lite petnoga tillbaka. Silvia är född 1943, hon och kungen möttes under OS i Tyskland hösten 1972, strax innan hon skulle fylla 29. När hon sen kom till Sverige vet jag inte, men vad vore Silvia utan sitt speciella sätt att tala svenska. Visst Jag önskar att jag ägnat mera tid åt att lära mig språk, men det är ganska meningslöst att ångra saker.
Nahide: Du är ju språkbegåvad om du lärt dig förstå Malåmål. Kan tänka mig att mina föräldrar försökte prata svenska med dig men antar att det ganska snart gick över i "Malåbondska.
Tror att min "gubes" amerikanska släkt också tyckte att jag var en försynt och tystlåten kvinna.
Skicka en kommentar