En facebookvän skrev en kommentar om hur inlandsbor i norr porträtteras i böcker och på film. Hon hade läst Stina Jacksons bok "Ödesmark" och tröttnat på alla dystra, mörka beskrivningar av personer som stannat i sin hembygd och som det aldrig blev nånting av. I norra Norrlands inland finns gängkriminella med egna lagar om man får tro filmen "Jägarna" till exempel. Enfaldiga typer som aldrig besökt storstadens kulturella begivenheter. När det blir för mycket av sådana skildringar kan det bli till en sanning för den som inte bor på landsbygden, utan bara läst några böcker.
Jag har lyssnat till rätt mycket böcker på senare år och måste hålla med min facebookvän. Häruppe är det mycket mörker och mycket mygg. Men det är inte bara norra Sverige, utan landsbygden och dess människor överallt i vårt land som skildras fördomsfullt, trots att författarna många gånger kommer från den bygd de beskriver.
Och kanske blir man lite extra "putt" när ens egna trivsamma, vackra hembygd beskrivs som en mörk och kall plats av en nybliven författare.
Nu senast har jag lyssnat till Tina N Martins bok "Åskmakaren" vars handling utspelar sig i trakterna kring Luleå-Boden. Det är februari och det är kallt. Poliserna fryser, det är 22 minusgrader och på isvägen hittas en död kall kropp, utan snopp. Just här har författaren alldeles rätt. Det kan vara kallt i februari, det är därför vi har riktig vinter och en populär isväg.
14 kommentarer:
Det där tänker jag också på, när jag läser skildringar som handlar om våra trakter. Men det är väl bara att acceptera hur dåliga kunskaper många har om "landsbygdsfolk". Men det är väl bra stoff för författare.
Bert Bodin: Förstår verkligen min facebookvän. Inlandsborna är värst drabbade av fördomar i böcker och på film. Antar att författare gärna skriver om udda personer och placerar dem på landsbygden.
Är det inte bara så enkelt som att det är skillnad på livet i stad och på land? Jag har levt i bådadera, nu senast i en pytteliten sydfransk by. Och är tillbaka i en liten skärgårdsstad. På landsorten har man ju en typ av förhållningssätt gentemot grannar och övriga runtikring en, i storstadsmiljöerna en annan. Livet ser olika ut i de olika miljöerna och det är klart att man präglas av det, också som författare. Fördomsfullt tycker jag inte det är. Udda typer och trist väder hittar man överallt!
Monet: Har också bott i liten by, huvudstad och medelstor stad. Gillar verkligen din sista mening om att udda typer och trist väder hittar man överallt. Det är verkligen sant. Men jag har en känsla att de udda, mörka och knasiga människorna oftast placeras på landsbygden. Jag läser nog fel böcker.
Den största och vanligaste fördomen är att man inte tror sig ha några fördomar. Det är skrattretande. Alla har vi fördomar.
De något udda och ovanliga människorna märks naturligtvis mer i en liten by på landet än i den stora staden. Vore ju faktiskt lite kul att beskrivas som "tönt-tanten" i en boks persongalleri. ;) I alla fall så länge jag inte är eller anses som kriminell. Och personligen skulle jag mycket hellre vara ett smålustigt original i Lilleby än i Storestad.
Annica: Undrar var man får sina fördomar ifrån? Ibland kan det vara nyttigt att någon utifrån ser med nya ögon på ens egen stad. John Cleese var nyss här i Luleå och lär ha sagt i sin föreställning att han under dagarna häruppe gjorde precis som människorna här gör, "går med långsamma steg och tittar ner i marken." Han måste ha sett mig, ha-ha!
Läste också att John Cleese förfasade sig över det anonyma agerandet på ett av stadens större hotell där han bodde. Någon av hotellkedjorna,minns inte vilken. Lät gräsligt! Det klassiska svenska agerandet att inte låtsas se sina medmänniskor på gatorna och aldrig säga hej eller goddag och adjö när man går in i en affär - oavsett om det är storstad eller liten by - är han inte ensam om att notera. I mitt franska samhälle ser man varandra i ögonen och behandlar varandra med artig uppmärksamhet, det är något jag verkligen kan sakna efter vår återflytt. Och det är inte en fördom att det är så, det är faktiskt alldeles sant. Man kan undra varför vi agerar så?
Monet: Cleese som medverkade i den roliga hotellserien "Pang i bygget" var inte nöjd med personalen i Umeå och det kalla rummet i Luleå. Men det gav honom stoff till sitt uppträdande. När jag själv skojar om att jag går och tittar ner i marken beror det på min vördnadsvärda ålder och att jag måste se var jag sätter fötterna. Tycker att folk här är trevliga och jag blir alltid väl bemött i affärer. Varje land har kanske sina särdrag på gott och ont och har man bott utomlands ser man förstås skillnader.
Jag tycker också att jag blir trevligt bemött i Luleå. I affärer, förstås, men också t.ex. när man promenerar på något av stråken (runt Gültzauudden, Blodomloppet etc.). Ser man bara på den människa man möter får man ofta ett hej.
Kan väl tycka att förbättringen har skett i större utsträckning de senaste 10 åren.
Bert Bodin: Helt enig med dig.
Intressant perspektiv. Jag har inte tänkt på det här hur människor framställs. Är det inte lite så att människan i grunden är fördomsfull i sin natur. Vi tänker lätt att människor är si och så men oftast utan belägg för det.
I min relativt lilla skärgårdsstad där många känner varandra men många också är nyinflyttade blir man också trevligt bemött. På restauranger,i affärer, på banken. Men där arbetar ju servicefolket. Fortfarande är det knäpptyst i väntrummen, nytillkomna patienter säger inte hej till de som redan sitter där, man låtsas inte om varandra när man möts på gatan och pratar inte med varandra i kassaköerna. När jag precis flyttat hem och fortsatte min franska vana att säga hej i hissen, i affären och i väntrummet blev folk helt perplexa och visste inte hur de skulle bete sig. En del mumlade ett tyst hej tillbaka, andra tittade bort, någon såg ut som om jag hade druckit vin till lunchen (vilket mycket väl kan ha skett eftersom man gör det i vårt gamla hemland).
Det här är den vanligaste reflektionen alla som besöker Sverige gör. Den är så övertydlig att det inte kan vara en fördom - det är helt enkelt ett kulturdrag som man får anpassa sig till. Det säger sig självt att både min man och jag har återgått till vårt gamla svenska beteende. Vem vill utsätta sina medmänniskor för att känna sig generade? Och själv vill man ju heller inte bli betraktad som någon halvkonstig typ som pratar i väntrummet eller i hissen säger att vädret är vackert. Lite vemodigt känns det dock - att bli sedd och kanske till och med växla ett snabbt leende med en främling betyder ganska mycket i det dagliga livet. Nuförtiden är det ju inte heller enbart generationen som behöver hålla koll på underlaget som går med nerböjt huvud. Hela befolkningen stirrar ju ner i mobilerna!
Hannas krypin: Det är nog precis som Annica säger i sin kommentar: Den vanligaste fördomen är att man inte har några fördomar.
Monet: Vi svenskar har väl ett visst rykte om oss att vara stela och blyga, men trevliga när man väl känner oss. Det kanske inte är en fördom. Själv gillar jag att prata med okända, kassaköer är ett utmärkt ställe för samtal.
Visst ska vi heja på folk vi möter. Även om de ser generade ut. Innerst inne blir de jätteglada och hejar själva nästa gång. Tror jag!
Skicka en kommentar