Mina pojkar
Nyamko Saboni avgick oväntat som partiordförande i Liberalerna. I hennes ställe kom en stor gråhårig medelålders farbror. Baxnar när jag upptäcker att den gråhårige är yngre än mina söner. Bara att konstatera att mina "pojkar" är medelålders män med knappa 10 år kvar till pensionen. Det är en chockerande upptäckt.
Vi är inne i stilla veckan som är till minne av Kristi lidande och död. Men svensken är inte så bibeltroende längre. Om Kalle får frågan om han tror på Gud, så svarar han antagligen:
"Njae, det gör jag inte, men jag tror på nånting."
"Nånting" har blivit vår tids Gud. Nånting kan vara tro på änglar, andar, tro på reinkarnation, karma eller något annat.
Mina föräldrar tillhörde en pingstförsamling i Baktsjaur. Jag minns att vi ofta på söndagarna åkte till möten i församlingen. Där förekom både hallelujarop och tungomålstalande. Jag hyser all respekt för mina föräldrars tro, men jag ärvde den inte. Jag var barn och mitt starkaste minne från den tiden är faktiskt fikat efteråt med massor av kakor.
Ha en trevlig helg med fint väder och god mat och låt oss alla enas kring tron på en bättre värld och gemensamt dela hoppet om att Hulken eller någon annan potentat tar hand om Putin.
GLAD PÅSK!
11 kommentarer:
Mitt starkaste minne från Baktsjaur är när jag var 5 år och brorsan 7. Rena skräckupplevelsen. En rödbrusig extatisk stor gubbe högg tag i axlarna bakifrån på oss och skrek: "Är ni frälsta pojkar?". Jag kände mig alldeles panikslagen. Sådana där möten borde vara barnförbjudna.
Dina pojkar har ju artat sig bra, med tanke på vilken sträng mamma de hade i barndomen.
Anders: Du har rätt i att det borde vara förbjudet att skrämma barn som din rödbrusige pastor gjorde. Men pastorerna var nog snällare på min tid, jag blev aldrig utsatt för frälsningsförsök. Som jag skrev i bloggen så är det fikat jag minns.
Mycket kan man kalla mig. men knappast sträng.
Kaffet var nog hemma hos Alma och Åke Lindström. Dom har spelat in en skiva med religiösa gamla sånger som säkert skulle passa Anders som gillar äldre musik. Jag har en annan bild av pastorn, en lismande typ som frågade är du frälst lille vän?
Det är nog åldern som gör att vi minns olika.
Glöm inte att lyssna på skivan, jag har en bekant som bor i Härnösand och har stuga i Baktsjaur. Han brukar sätta på skivan då han passerar länsgränsen för att komma i stämning.
Glad påsk !
Hög igenkänning, särskilt på väckelsemötena. Pappa var inte frikyrklig, men mamma gick ju ofta på möten i Filadelfia och som lillflicka följde jag ofta med. Det var rara människor, men hu, så olustigt jag tyckte det var när väckelsepredikanter kom och öste på med hot om var man skulle hamna och skära tänder skulle man göra också (vilket jag redan gjorde!). I min barndom i början av 60-talet, var det mest frågan om att man skulle skrämmas till frälsning. Och jag minns hur orättvist jag senare tyckte att det var, detta att det bara var "vår Gud" som gällde; detta "Du ska inga andra gudar hava ...etc". Rent egoistiskt.
Numera är jag väl mest i-nöden-troende.
Lennart: Som jag minns det var fikat i lokalen där bönemötet hölls. Minns bara att det var mycket folk i lokalen. Men det är inte konstigt om vi har olika minnen från barnaåren. Det var rätt länge sen.
När vi åker till Malå passerar vi möteslokalen. Idag är det väl någon typ av byastuga.
Elisabet: Jag gillar verkligen din sista mening. "Mest-i-nöden-troende är ett passande ord för mig med. Andra likheter är att vi följt föräldrar till väckelsemöten. Jag har egentligen inget minne av salvelsepredikan som du och mina bröder kommer ihåg, men minns att min far vuxendöptes. Som 10-åring tyckte jag att det var rätt pinsamt.
Jag var nog rätt insiktsfull som 5-åring. Tog livslånga beslut, blev både ateist och republikan med några månaders mellanrum. Under skolåren blev det några -ist till, och dom har också stannat kvar. Sedan dess har jag inte behövt ta någon ställning direkt. Bekvämt.
Anders: Dessutom är du feminist och kapitalist, tror jag. Själv är jag monarkist. När vi äntligen kan få en drottning på tronen kan man inte vara republikan. Jo, man kan men förstås, man har ju rätt att ha fel.
Optimist, socialist (och därmed empatist). Men bloggen ska ju inte handla om mig. Vad är du själv för -ist?
Anders: Jag anser mig själv vara realist. Dessutom pacifist. Delvis feminist. Det får räcka.
Intressant det där om vad för slags "-ist" man är. Efter mycket funderande har jag kommit fram till följande: egoist. Lätt att bli som singelist. :)
Annica: I parrelationer är egoist någonting som man beskyller partnern för. Egoister är vi nog alla mer eller mindre. Du är mest realist och minst minimalist enligt min diagnos.
Skicka en kommentar