Min man och hans syskon på en bild från 1967. Storebror längst till vänster, sedan syskonen i åldersordning.
50 år senare på min mans 80-årsdag. Syskonen sitter i samma ordning som på föregående bild, de flesta något gråare i håret och med en tilltalande mogenhet. Men lika snygga som 50 år tidigare.
Människans bästa tid är vid 37 års ålder, sägs det. Då har man lämnat ungdomsstressen och är ännu i bästa skick både mentalt och fysiskt. Sen går det bara utför. Långsamt lutande till en början, knappast ens märkbart, men efterhand går det allt snabbare. Den sista biten är som ett störtlopp in i evigheten.
Den gyllene väg som till himla bär, eventuellt.
Till sist en vers om tidens snabba gång. Okänd diktare.
Jag satte på mig skidorna
och så
stod jag i vitsippsbacken
och knöt en midsommarkrans
tuggade på ett nymoget äpple
samtidigt som jag tände adventsljusen.
3 kommentarer:
Vilka trevliga bilder på maken och hans syskon. Alla har åldrats med behag.
Det är skrämmande att tiden har så bråttom. Förr var en dag en dag. Nu är det knappt en halv dag. I alla fall känns det som om året och alla dess beståndsdelar har halverats.
Versen om tidens snabba gång är klockren!
Åren går fort, men en del dagar kan ändå kännas långa.
Annica: Idag är det fredag. Det dröjer bara en liten stund innan nästa fredag som också är midsommarafton. För en stund sedan såg jag de första gröna sticka fram i rönnen på gångstigen. Idag blommar rönnen för fullt.
Jovisst har syskonen Lindberg åldrats vackert.
Anders: Du har så rätt i att det finns långa dagar även snabba år. När man väntar på tomten eller när man är sjuk och väntar på att bli frisk eller när man är kändis och gjort bort sig och vill att tiden ska få folk att glömma.
Skicka en kommentar