Från det bästa till det sämsta. Eftersom man sällan ser en dålig serie till slutet, blir det inte bara serier som sågas.
Lars Molin har skrivit manus till en mängd bra serier som platsar bland de allra bästa t ex "Den tatuerade änkan", "Tre kärlekar" och "Potatishandlaren." Men han har också stått för den allra sämsta och den får min första plats.
1. Tjocka släkten. En oförglömlig serie från 1975 med bara svordomar, fylla och skrik.
2. Tennismatcher. Kräver ingen kommentar.
3. Reklam. Åtminstone 80% av den.
4. Barnprogram från 70-talet. Då hade jag små barn och upplevde att barnprogrammen mest handlade om velourklädda vuxna människor som hoppade på kuddar. Undantag "Fem myror" och "Fablernas värld."
5. Robinsson. Får stå som representant för de där programmen som återkommer några gånger för mycket.
Det var min gnällista. Hur ser din ut?
Till något helt annat. Den som befinner sig i Luleå ska inte missa utställningen på Storgatan. Den visar skrämmande bilder från vår värld och under bilderna finns en text av Bob Dylan från låten "Hard rain."
Här är det inte bara cyklar i vattnet.
Hej!
9 kommentarer:
Varför ska man fördumma sig med melodifestival och kungabröllop (eller prinsessdylika) när man i stället kan fördjupa sig i Det Kommunistiska Manifestet?
Ha-Ha! Hur mycket har du fördjupat dig i "Det Kommunistiska Manifestet? Själv är jag ofördjupad i det ämnet.
Bra Anders! En blogg bör ju handla om väsentligheter.
När jag läste "Tjocka släkten" kom jag att tänka på något klämkäckt program, en frågesport, "-Hur står det till fru Gill?"-upprepades åtskilliga gånger under programmet. Jag tror inte att det är samma du menar, men kommer du kanske ihåg programmet?...undrar, 80-,eller 90-tal? Hur som helst, så har jag en "tjocka släkten telefon" som blinkar blått när det ringer. Vet dock inte om den fungerar, den har befunnit sig i källaren i många år.
Lennart: Jaså! Då skulle det inte finnas många bloggar.
Helena: Det fanns ett program som hette "Tjocka släkten", där det var familjemedlemmar som tävlade. Det var med Lasse Berghagen och han myntade "Hur står det till fru Gill." Det har jag läst mig till i Wikipedia när jag försökte hitta information om serien "Tjocka släkten" som gick på 70-talet. Det senare programmet med samma namn gick på 90-talet.
Olika program men jag tror mig minnas att bägge var omdiskuterade.
Som sagt var. Alla serier med allt för många avsnitt, de spårar antingen ur fullständigt eller blir bara tråkiga. Värst alla dessa evighetssåpor som utspelar sig i trista inomhusmiljöer där usla skådisar framför ännu uslare repliker.
Peter: Numera är det inte så många av den sorten. För 10-20 år sedan var det massor av den typen av serier som aldrig tog slut. Men fortfarande spelar man in "Glamour", där de som var unga när serien startade, numera är opererade, läppförstorade medelålders människor som har fyllt år väldigt många gånger.
Hugaligen, med en rysning minns jag "Tjocka släkten". Det var ett riktigt bottennapp, det. Det finns fler, men jag har antagligen förträngt dem.
Annica: Jag kommer ihåg en kväll för länge sedan när vi satt och såg "Tjocka släkten", bara för att få förfasa oss.
Skicka en kommentar