söndag 16 september 2012

En okänd framtid

Mot okänt mål

Bakom mig har jag min barndom, ungdom, mitt vuxenliv och mitt arbetsliv. Framför mig har jag ett okänt antal år och sedan döden.


Nej, det här är inte alls dystert, det är bara fakta. Allas våra liv slutar med döden och fast det är en självklar sanning, är det något som man börjar fatta på allvar först när man är så gammal att man inte vet om man ska köpa en 10-årsdagbok eller nöja sig med en årsalmanacka.


Döden är inte skrämmande, det är vägen dit som förskräcker. Om kropp eller knopp vägrar fungera innan livet är slut blir man en brukare. Det kallas så inom socialtjänsten, man brukar deras pengar och tålamod och blir en kostnad för samhället.

Eller också blir man en kund och placeras på boendet "Puttenutten", "Lyckogården" eller "Mysingbo", för de gamles hem har gulliga namn för att man inte ska tänka på  att det är  "en livets slutstation."

Kund är en helknasig beteckning i det här fallet. När ICA annonserar sina extrapriser, vill de att kunderna ska vallfärda till deras affär, handla mycket och ge affären vinst. Kommunens kunder ger ingen vinst och är ingenting man annonserar efter.

Nu har jag målat f-n på väggen. Men vad har man annars en egen blogg till.

Amen!


9 kommentarer:

Yvonne sa...

Kloka ord faktiskt Gunnel!Jag har köpt en 5-årsdagbok!!!!

Helena Högberg sa...

Ja, iband undrar man vad som är att föredra när krämporna kommer på ålderna höst. Jag har många i släkten som jobbar inom äldrevården och man hör talas både om dem som kan svinga sig över staketen och "smita" långt iväg trots att de är 100 år, men bara har en massa tomtar på loftet. Sedan finns de dom som verkligen har huvudet på skaft hela tiden, men kroppen har gett upp för längelänge sedan.Undrar vilket som är bäst, om man nu fick välja förstås :)

Gunnel sa...

Yvonne: Även jag har klämt i med en 5-årsdagbok, sen får man se hur det känns när man ska köpa nästa.

Helena: Ja, tänk om man fick välja då skulle jag vilja dö i sömnen i hög ålder och samtidigt ha både kropp och själ i gott behåll. De andra alternativen är bara så trista bägge två. För de anhöriga är nog tomtarna på loftet värst.

Annica sa...

Ett bra inlägg! Som du vet så tänker jag också skriva om döden så småningom. Den närmar sig ju med varje andetag man tar. Och det börjar kännas i kroppen att man inte är 25 längre.
Hoppas i alla fall att knoppen fortsätter att fungera(?) något så när.

Jag har aldrig vågat köpa 5- eller 10-årsdagböcker. Här blir det en ny varje år.

Gunnel sa...

Annica: Det blir nog en ny, bara för att du vill ha en ny varje år. Med din ålder borde du ju utan att blinka våga dig på en 10-års.

Lennart sa...

Mitt i allt dödenelände så har ju regeringen bestämt att du får 500 i mindre skatt nästa år. Försök leva ett tag till så du hinner ha glädje av pengarna !

Gunnel sa...

Lennart: Ja, vi statsavlönade har mycket att glädjas åt idag. Vad ska vi göra för roligt med den extra 50-lappen?

Annica sa...

Ha, ha! Knappast!

Gunnel sa...

Annica: Ska vi slå vad?