En okänd framtid

Mot okänt mål

Bakom mig har jag min barndom, ungdom, mitt vuxenliv och mitt arbetsliv. Framför mig har jag ett okänt antal år och sedan döden.

Nej, det här är inte alls dystert, det är bara fakta. Allas våra liv slutar med döden och fast det är en självklar sanning, är det något som man börjar fatta på allvar först när man är så gammal att man inte vet om man ska köpa en 10-årsdagbok eller nöja sig med en årsalmanacka.

Döden är inte skrämmande, det är vägen dit som förskräcker. Om kropp eller knopp vägrar fungera innan livet är slut blir man en brukare. Det kallas så inom socialtjänsten, man brukar deras pengar och tålamod och blir en kostnad för samhället.

Eller också blir man en kund och placeras på boendet "Puttenutten", "Lyckogården" eller "Mysingbo", för de gamles hem har gulliga namn för att man inte ska tänka på  att det är  "en livets slutstation."

Kund är en helknasig beteckning i det här fallet. När ICA annonserar sina extrapriser, vill de att kunderna ska vallfärda till deras affär, handla mycket och ge affären vinst. Kommunens kunder ger ingen vinst och är ingenting man annonserar efter.

Nu har jag målat f-n på väggen. Men vad har man annars en egen blogg till.

Amen!

En glad parad

En glad parad i Luleå stad. Det kvinnliga kommunalrådet i gult önskar nog att det skulle vara lika mycket folk i 1:a majtåget som det är i Prideparaden.

Det var sol och vackert väder och en riktig folkfest. Lili och Sussie underhöll i Stadsparken. De är inte riktigt mina favoriter men min karl njöt av "Oh Mama" och fotograferade tjejerna som hade sin storhetstid på 80-talet. Deras version av "Highway to hell" var lite speciell.

Min egen storhetstid har jag långt bakom mig. Människans bästa tid är vid 37 års ålder läser jag i en tidningsartikel. Då har vi lämnat ungdomsstressen och är ännu i toppform både mentalt och fysiskt. Sen går det bara utför och i utförsbackens nedre halva befinner jag mig just nu, farten är alldeles för hög för mitt välbefinnande och det är omöjligt att bromsa. Det är bara att hänga med så gott det går.

Ha det!

Otänkbart

Amanda är 20 år gammal och i hennes värld har det alltid funnits datorer och mobiler. Det är ingenting märkvärdigt. När vi, hennes farföräldrar, var i Amandas ålder, kunde vi aldrig föreställa oss den utveckling som skulle ske under vår tid.

Det får oss att undra över vad som kan tänkas ske i framtiden och som vi idag inte kan föreställa oss. Vi grubblar och försöker tänka det otänkbara. Här är några förslag och till en viss del önsketänkanden.





Vi kommer att leva i det sladdlösa samhället. Sladden är borta ur våra liv, saknad av ingen. Strykjärnet, brödrosten och golvlampan fungerar ändå och vi behöver inte grubbla över hur det går till, vi är bara glada.

Vi kommer att leva i tystnad. Vi pratar med varandra med hjälp av våra kommunikationsapparater som är mycket intelligentare än vi själva.

Köksbordet som samlingsplats vid middagen försvinner. Köket förlorar sin betydelse och blir i stället en kommunikationscentral, där vi t ex väljer och avskedar våra ledare med en enkel knapptryckning. Maten äter vi framför våra bildskärmar, när våra färdiglagade portioner levereras från närmsta krog.



Det finns oändligt mycket mer att spåna om, men då blir bloggen alltför långrandig så jag slutar här.



Godafton!