Minns inte att jag fuskat

Maj 2020

Det räcker inte med att ha erfarenheter, man måste komma ihåg dem också.

(Okänd citatmakare)

Vi var ett antal gamla gubbar och tanter som åt laxsoppa och lyssnade på en man från LTU som talade om hjärnan och minnet. Ett alltid lika intressant ämne. Han berättade bl a om en forskning som visade att 80 % av de/dem (vilket är rätt?) som senare i livet berättar om sina skolbetyg, uppvärderar dem rejält. Antingen på grund av dåligt minne eller behov av att glänsa. Nu var det förstås en amerikansk forskning och vi vet ju hur amerikaner är. Men vi är knappast bättre, vi är precis lika duktiga på att skönmåla.

Inte bara minnet är uselt, vi är dessutom ett folk av fuskare läser jag på nätet. Vi har fått otroliga möjligheter till fusk genom modern teknik. Man kan t ex ladda hem en app för att enkelt kunna lösa Melodikrysset. Appen berättar vem den sjungande artisten är och har man ingen app så finns Melodikrysset färdiglöst på nätet i precis samma ögonblick som programmet slutar.

Fastnar man i ett jobbigt kryss, finns hjälp att få på nätet. Man kan kolla Webbkrysset, där personer ställer frågor om alla tänkbara tidningars kryss och får svar av någon som kan. Själv fuskar jag inte, vill känna stoltheten av att ha fixat krysset på egen hand, men möjligheten till fusk finns för den som så vill.

Jag har alltid gillat spel och frågetävlingar. I DN:s quiz har vi tävlat med min bror och svägerska i säkert 20 år. Numera gråter jag inte över förluster, men är odrägligt skrytsam de få gånger jag är bäst. Svägerskan är den som klarat 10 rätt flest gånger.

Dåligt minne kan man inte rå för, men fusk är bara fult och till och med i vissa fall straffbart. För bidragsfusk och skattefusk kan man hamna i kurran och att använda fusklapp på tentan är inte heller lämpligt för den framtida karriären. Åtminstone inte om man blir påkommen.

 

Det ringer

Bleknad bild av glad telefonör

60 år senare såg den glade telefonören inte lika glad ut längre. Han försökte få kontakt med Telia, det företag som tidigare hette Televerket och som han gett 35 år av sitt arbetsliv till. Efter 22 minuter av "det är många som ringer just nu, vi hjälper dig så fort vi kan", fick han veta att han hade plats nummer 83 i kön. Butterheten var märkbar hos min lagvigde.

Vi har sagt upp abonnemanget på vår fasta telefon. Det gick givetvis inte smärtfritt, därav försöket att nå någon på Telia.

Foto från nätet

Min barndoms telefon var svart och hängde på väggen. Den hade en vev på sidan som man använde för att komma till byns växeltelefonist, som i sin tur kopplade vidare till den man ville prata med. Ringde man utanför byn, blev det rikssamtal och man fick vänta någon timme på återringning. Samtal fick inte vara för länge, max 3 perioder på 3 minuter. Inget kallprat där inte.

Det har blivit ett antal telefoner genom åren. Bakelittelefonen, Kobran, Dialogen, den bärbara och nu är det mobilen som ger oss kontakt med världen utanför hemmet. Vad blir nästa?

Jag kommer i alla fall att sakna den fasta greppvänliga telefonluren, det perfekta ljudet och telefonnumren som var så lätta att komma ihåg.

 

Tantmobilen och jag

Jag står utanför den nya tekniken och jag kommer inte in. Ständigt nya olösliga problem uppkommer i min vardag.

Jag gick ut en tidig och vacker morgon. Ställde mig vid ankdammen, tog upp min mobil och tänkte skicka mina vänner ett Instagram och berätta att jag är uppe och ute i gryningen. Solen lyste, i displayen såg jag bara mig själv, men jag riktar mobilen mot änderna och tror att det kommer att bli en fin bild.

När jag kom hem och tittade på bilden såg jag fortfarande bara mig själv. Ett misslynt, skrynkligt ansikte i närbild stirrade emot mig. I stället för ankdamm blev det en selfie och det var verkligen inte meningen. Jag visste inte ens att man kunde ta en selfie med min tantmobil. Men hur gick det till? Ja, inte vet jag!

Lyckligtvis har ingen fått instagrammet med bloggerskan i skrämmande närbild. Det hade inte gått iväg till mina vänner. Inte ens det klarade jag av, så ibland är det en ren lycka att vara oteknisk.

Ha en fin dag!

Behövs inte längre

Som den "moderna" människa jag är, har jag ägnat morgonen åt att betala mina räkningar över nätet. Första gången jag betalade på detta sätt var år 2000, så jag är inne på trettonde året.

Mitt tidigare jobb som postkassör gick i graven när folk började skicka sina räkningar till postgirot och de härliga köer vi hade under 70- och 80-talen kortades alltmer. Det var ett nöje att jobba vid månadsskiften när allt flöt som smort och timmarna bara försvann. Men hur roligt var det att stå i dessa köer? Nej, säkert inget roligt alls för en stressad Svensson som dessutom alltid ställt sig i fel kö.

Idag är postkassören ett minne blott och knappast saknad av någon.

Jag har samma känsla av försvinnande yrkesroll när jag veckohandlar. Jag scannar mina varor, packar dem direkt i medhavda kassar, betalar och slipper stå i kö. Men det här sättet att handla medför troligen att butikskassören snart blir lika överflödig som postfröken.

Och ingen känner saknad.

Hej!

Påven hänger med

 

En eftermiddag satt väninnan och jag på ett café i stan. Vid ett annat bord satt två män med kaffekoppar framför sig. "Vilken ohövlig karl", säger väninnan, "han pratar i telefon hela tiden fast han har sällskap vid bordet." När vi efteråt passerade herrarna på väg ut ur lokalen såg vi att den andre mannen också sysselsatte sig med sin telefon. Han var fullt upptagen med ett spel eller något annat spännande.

 



 

Är inte ett sådant beteende ohyfsat? Att man sitter bredvid varann och roar sig på var sitt håll med sina tekniska leksaker. Eller är det bara jag som inte hänger med i allt det nya? Antagligen är det väl så eftersom den gamle mannen och påven Benediktus ska börja twittra. Han hänger med i den nya tiden, det gör inte jag.

 

Hej!