Behålla eller slänga?
Döstäda bör man för att undvika kaos i sitt eget liv och för att göra livet lättare för de efterlevande när de så småningom ska ansvara för bortstädandet. Man ska kasta ut bråten och behålla bara det nödvändiga. Så säger Margareta Magnusson, författare till boken "Döstädning: Ingen sorglig historia."
Jag försöker. Det är inte lätt när man ogärna kastar saker man fått eller tycker om, även om de aldrig används. När jag kommer till lådorna med alla släktfoton i ramar vill jag behålla allt även om arvingarna troligen inte bryr sig om foton av gamla fastrar och farbröder som de aldrig träffat.
Ett fint foto av en storögd skönlockig liten gosse som blev döpt till Signar och som så småningom blev min svärfar.
Bröllopsfoto av den lille grabbens föräldrar. Den späda svartklädda bruden Vendela dog i barnsängsfeber en kort tid efter att hon fött sitt första barn, lille Signar.
Signar växte upp, emigrerade till USA vid 23 års ålder för att jobba i Detroits bilfabriker. Han lärde sig engelska genom att se samma film om och om igen. Åtminstone påstod han det. Så småningom träffade han Viola, en tjej med tysk-mexikansk bakgrund. De gifte sig och fick en son och två döttrar under USA-tiden. Efter Signars 20 år i Staterna reste familjen till Sverige och Västerbotten och där blev de kvar, vilket jag är tacksam för. Familjens förstfödde sitter bredvid mig i soffan, handikappad efter ett fotledsbrott, men en tålmodig och snäll kavaljer som jag hade turen att träffa en vacker höstdag 1958.
10 kommentarer:
Vilka vägar själva livet går. Jag skulle behålla de fina inramade fotona, absolut! Det är historia.
Städade för några år sen allt från golv till tak, otroligt tröttsamt men bra. Och ett väldigt körande till second hand med mycket som var fint och de ville ha.
Men foton på äldre generationer sparade jag. Märkte dem på baksidan, vad som var vad, vem som var vem.
Glöm inte att ta pauser ibland😊.
Men Gud, vilket underbart inlägg!! Och vilken vansinnigt söt liten kille, han den skönlockige!
Själv igenom ett antal dödstädningar kan jag bara hålla med om att man måste göra rätt prioriteringar. Ut med krafs och onödigheter enligt recept från ”experterna”. Men att behålla all tillgänglig släktdokumentation är ett absolut måste. Och dessutom skriva ner bevarade historier om dem så som du nu har gjort i ditt blogginlägg. Barn och andra efterlevande kan visa brist på engagemang kring sina rötter under lång tid men för de flesta kommer nyfikenheten ikapp en bit upp i åren och det är då ovärderligt att någon sett till att föra historien vidare… Kul är det också! Bara som en sidokommenta: att lära sig att den unga bruden måste ha gift sig under 1800-talet förstås, inte förrän runt sekelskiftet 1900 och därefter gifte man sig i vit brudklänning!
Monica: Jag gör precis som du. Skriver på baksidan vilka som finns på fotona och tror säkert att nästa generation kommer att uppskatta det.
Elisabet: Tack för berömmet och visst är han söt den lille gossen.
Monet. De unga tu gifte sig den 7 januari 1904. Kanske kom modet med vit brudklänning lite senare till våra breddgrader eller också var klänningen ärvd eller lånad.
Det var nog inte så mycket breddgradsbetonat utan mera praktiskt och klassrelaterat. Folk på landsbygden gifte sig i svarta klänningar, gärna av siden då de också senare kunde används vid begravningar och andra familjetillfällen. ”Herrskapsfolk och borgerlighet” gick runt sekelskiftet över till ljus klädsel och vita brudklänningar vid samma tidpunkt.
Numera tycks det döstädas överallt i Sverige. Så även här hos mig, som du vet. Det är nödvändigt och faktiskt riktigt roligt. Gamla foton och annat som berättar om släkten genom tiderna måste givetvis sparas. Så småningom kommer våra arvingar att vara oss evigt tacksamma för varje foto och anteckning.
Lille Signar var en mycket söt gosse. Men så sorgligt att han genast förlorade sin mor. Vilken tragedi och säkert inte helt ovanligt på den tiden. Detsamma hände faktiskt min mammas kusin i USA som också blev moderlös som nyfött gossebarn.
På tal om brudklänningar; min mormor bar vit brudklänning när hon gifte sig 1909. Men farmor bar svart några år tidigare.
Monet: Så var det nog. Man måste vara praktisk. Finkläderna skulle räcka länge och användas i många sammanhang.
Annica: Vit brudklänning har alltså varit mode sen förra sekelskiftet och är det än idag vid kyrkbröllop. Med undantag för 70-talet då man gärna klädde "ner sig." Minns prosten som berättade hur svårt han hade för att hålla sig allvarlig när brudgummen som stod framför honom bar en tröja med texten "Ät mera gröt."
Signar var spädbarn när mamman dog och han uppfostrades av sina fastrar. Min farmor förlorade 5 gossebarn som dog i tidig ålder i barnsjukdomar. Tragiskt, minst sagt.
Skicka en kommentar