Gästerna har lämnat oss och tystnad råder i huset. Gäster, förresten, hos oss använder vi ordet främmande (främmen på Malåbondska) om besökande som inte tillhör huset i vardagslag. Gäster känns fel att använda. Kan möjligen brukas om kungen kommer på besök.
2009 och två år gammal
Det är så roligt för gamla farmor att umgås med en 15-åring som diskar alldeles frivilligt, är djupsinnig, läser DN och är mycket pratsam. Inget ämne är tabu att tala om i hennes värld, en oerhörd skillnad mot när jag själv var i hennes ålder.
.jpg)
Vi fick tillåtelse att ta bort badkaret som funnits i vårt förråd sedan vi flyttade till lägenheten. Skönt med mera utrymme, jag drabbades genast av städlust, men den gick över på en halvtimme.
Vi frågade samtidigt Lulebo om inte vårt 34 år gamla frysskåp gjort sitt och borde bytas ut mot något miljövänligare. "Icke alls", svarade representanten för Lulebo, "vi byter bara när frysen går sönder." Nisse och jag känner miljöskam över det gamla isskåpet och jag tycker nog att den skammen borde delas av vår hyresvärd.
Nu sitter jag här med kaffekoppen och läser min morgontidning. Det är inte roligt att läsa om vårt regionsjukhus i Sunderbyn. En cancerpatient har fått ligga flera dygn på akuten och en annan med samma sjukdom känner sig nonchalerad av läkare och får ingen vetskap om när och hur han ska behandlas. Så sorgligt att läsa när man förstår hur skör och övergiven en cancerpatient kan känna sig.
Slutar här, bloggen lider av sommartorka.
23 kommentarer:
Märkligt att man lägger in så olika värderingar i olika dialektala uttryck. För mig som är uppvuxen i Skåne (men med ”rikssvensktalande” föräldrar) och därefter har tillbringat större delen av livet i Stockholm är det extremt konstigt att säga att man ska ”ha främmande”. Det betyder för mig just bokstavligen det, något som är främmande, t o m lite konstigt och ovanligt och som man inte är riktigt bekväm med. I min värld har vi alltid gäster och de är långt ifrån kungliga. Eller också säger man att man har familjen eller vänner på besök.
Monet: Kanske inte så konstigt ändå. Ett avlångt land, isolerade byar, visst kan ord få skilda betydelser i olika delar av landet. Min barndomsby ligger i mellersta Lappland och när grannfrun kom vankande på byavägen sa mamma: "Nu få vi främmen", vilket i vår värld betydde att det kom någon som inte bodde i huset. Grannfrun var välkommen! Gäster användes möjligen i samband med bröllop eller större kalas där man var inbjuden.
Idag använder jag nog varken främmande eller gäster i dagligt tal när någon kommer hem till oss. Det blir ungefär så här: "I dag kommer Peter med familj" eller "i morgon får vi besök av Karin och Olle.
Min farmor växte upp i Kiruna runt förra sekelskiftet och använde också den tidens språkbruk. Hon var dotter till Hjalmar Lundbohms närmaste man och i familjen var det ständigt gäster, övernattande , måltidsgäster eller prominenta festgäster inklusive faktiskt prins Eugen :-) Aldrig att man använde uttrycket ”främmande” - hon sa det aldrig och det framgår inte heller av just gästböcker eller berättelser från epoken. Det var alltid gäster som vistades i hemmet och ordet är också för mig förknippat med ”gästfrihet”, ”gästvänlig” vilket var en grundläggande värdering att vara. De flesta säger ju idag också ”gästrum” och ”gästtoalett’ om man nu råkar ha sådana faciliteter. ”Gästhanddukar” har ju de flesta och de hänger ju i badrummen på krok markerad ”gäster”. Inte kan man väl byta ut ordet i de här sammanhangen till ’främmande”?
Jag säger också att vi ska träffa den eller den eller att x och y kommer på middag om det är någon som känner vederbörande. Men om någon t ex frågar om jag/vi kan delta i något och det inte går så är mitt naturliga svar ”tyvärr, vi har gäster just den dagen”.
Men det är intressant att orden kan få så vitt skilda betydelser som just i det här fallet!
Monet: Hjalmar Lundbom och Kiruna stad hör ihop. Han kände prinsarna Eugen och Gustaf Adolf, Zorn och många fler av de största svenska konstnärerna. Hans brorson donerade hela konstsamlingen till Kiruna stad. Intressant det du berättar om din farmor och alla prominenta personer som besökte familjen.
Men du och jag har Kirunaberättelser från skilda världar.
Från min lilla by åkte pojkar och män till Kiruna för att arbeta. Det var i början på 1900-talet och en av dem var min äldste farbror. En av pojkarna var bara 13 år. Hur ungkarlarnas liv i gruvstaden såg ut, vet jag inte, men fördomsfullt kan man tänka sig att de arbetade, sov, åt och drack i varandras sällskap utan att tänka på vilka de umgicks med.
Efter cirka 5 år kom Kirunafararna tillbaka till byn och bildade en socialistisk grupp med rätt stränga regler. Ingen sprit och inget kortspel fick förekomma. De köpte böcker och byn fick ett eget bibliotek med så kallad uppbygglig litteratur.
Jag är faktiskt rätt imponerad av dessa män.
Men du har rätt, det heter gäster, främmande är ett dialektalt ord som användes i vår by och säkert några byar till.
Intressant med språkarvets påverkan hos oss; hur vi laddar orden med olika betydelser. För mig har det varit en fördel att vara en främmande fågel i det svenska språket. När man lär sig ett språk från noll, är man döv för ordens historiska laddning och därmed immun mot förutfattade meningar. Man förknippar orden med de beteenden och bemötanden man visas i samband med dem och laddningen sker därefter.
Efter 47 år i Västerbotten älskar jag ordet "främmen", eftersom det har alltid uttalats med äkta värme. Jag blir glad av att höra det när jag besöker någon och stolt över att använda det när jag får besök.
Först måste jag säga att jag är helt betagen av bilden på vågorna. Så fin. Så rofylld.
Lika fin är fotot på söta lilla barnbarnet. Och som nu är en söt härlig tonåring. Tiden rinner iväg snabbt även för unga människor.
I mitt föräldrahem användes också ordet "främmande". Det var bara en neutral benämning på människor som inte bodde i samma hushåll. Det var inte på något sätt nedvärderande. Ingen tog illa upp av bli benämnd "främmande". Det är ju faktiskt vad man är i andras hem. I våra öron låter "gäster" lite pompöst, lite snobbigare. Det sa man nog bara om prinsar kom på besök. ;)
Jag håller med Nahide om att "främmen" alltid sägs med värme. Det görs inte alltid "gäster" ...
Eftersom vi nu ändå pratar om Kiruna så låt mig då berätta om min bakgrund till staden. Hjalmar Lundbohm och min farmors pappa, Bengt Lundgren, var studiekamrater vid motsvarigheten till Tekniska Högskolan i Göteborg och när Lundbohm tog sig an början till gruvdriften där bad han ganska direkt sin vän Bengt L att med sin familj komma och bistå honom i Kiruna. Min farmorsfar var den som lade grunden till hela gruvsamhällets utveckling på alla plan, var på plats och skötte verksamheten under Lundbohms många expeditioner och långvariga utlandsvistelser i enlighet med deras gemensamma utvecklingsplaner. Eftersom Lundbohm var ogift och nästan ständigt frånvarande, var det min farmors föräldrar, Bengt och Eva Lundgren som skötte all representation och allt som hade med besökande ”gäster” att göra. Inklusive alla konstnärerna från Zorn, Carl Larson, Eugen och ett stort antal andra, just ”prominenta” personer. De bodde i den sk disponentvillan som byggdes speciellt för dem och som är ett av de hus som i samband med Kirunaflytten också flyttats via vägdtransport till ”nya Kiruna”. Min farmors mamma, Eva Lundgren var ursprungligen från Luleå, en oerhört driftig kvinna som kallades för ”ingenjör Eva”, talade finska och samiska och särskilt brydde sig och tog sig an, dels den samiska befolkningen men också var särskilt engagerad i de som du beskriver som kom till Kiruna för att arbeta. Hon var oerhört uppskattad för detta bland lokalbefolkningen - bland annat lyckades hon just med tanke på de svåra förhållanden som rådde till att börja med ”importera” ett antal kor för mjölkens skull för att hjälpa familjerna i nöd. Jag vet antagligen mer om hur din trettonåriga farbror hade det då - dels har jag själv varit i LKABs jättestora arkiv och forskat kring min familjs historia, dels har jag mängder med böcker, biografier, bilder och berättelser från den här mycket specifika tiden i svensk historia. Som inte bara är familjehistorier utan en stor del av Sveriges utveckling till industrination.
Så visst har vi ett annorlunda ingångsperspektiv när det gäller Kiruna och de skilda världar som då gällde. Men trots att min farmors föräldrar ingick i ett visst samhällsskikt var det inte så att det var snobberi och kungafjäsk som rådde bara för att man kallade de som besökte Kiruna för gäster och inte för främmande. Det var ett oerhört hårt och banbrytande arbete också för dem som lades ner under de här pionjäråren och jag är å min sida väldigt stolt och ödmjuk över vad mina förfäder åstadkom på sitt håll! Hela Kiruna kyrka t ex var min farmorsfar totala projekt från början till slut och när vi för några år sen besökte Kiruna och LKAB fick vi ett sånt oerhört varmt och genuint mottagande att det var helt överväldigande. Där finns minnet av dem och deras insatser kvar och det känns roligt…
Intressant, eller hur, hur man via nätet idag kan hitta trådar bakåt i tiden och dela minnen bakåt i tiden. Inte sant?
Nahide: Exakt så! Man förknippar orden med det bemötande man samtidigt får. Fint att du alltid känt dig välkommen som "främmen" hos västerbottningarna. Nyanserna i språket måste vara det absolut svåraste när man i mogen ålder lär sig ett nytt språk.
Annica: Tack för berömmet över vågorna, jag gillar också bilden. Den andra bilden visar att åren går, nu är barnbarnet 15 och klokare än farmor..
Din kommentar visar att även infödda Lulebor säger "främmande" om folk som kommer på besök. Det är inte bara vi på bygden.
Monet: Intressant berättelse om din anknytning till Kiruna.
Du har all anledning att känna stolthet över dina förfäder som hade en sådan del i utvecklingen av gruvstaden.
Gunnel: Att man fick främmande .., det var ju precis vad jag också var van vid och just i den betydelsen du menar. Gäster sa vi aldrig, men så kom ju aldrig kungen till Malå, vad jag vet ,-). Numera kan jag säga att vi får gäster .., undrar när jag tappade ”främmandebetydelsen”?
Ja, det var Elisabet som kommenterade från mobilen och glömde skriva in namnet.
Gunnel: vid närmare eftertanke säger jag nog fortfarande ”främmande” (inte främmen), men jag fick tänka efter en stund. /Elisabet (ibland använder jag även ”(besök”).
Tack Gunnel, för din vänliga kommentar om min släktbakgrund (som jag sällan berättar om) och också deras betydelse för viktig svensk samhällsuppbyggnad i en mycket speciell tid. Det är sällan man får höra uppskattning kring det - det är nästan alltid legio att det ska raljeras, nedvärderas eller antas framstå som ”märkvärdigt” om man beskriver sitt ursprung annat än utifrån arbetarklass. Ingen rår för sitt familjearv och alla har vi på olika sätt och inom olika samhällssektorer gjort vårt för att bidra till samhällsutvecklingen och vara goda medborgare. I dagens utslätade Sverige är det heller ingen som har anledning att leva på ”gamla dagrar” och gör det inte heller. Det hindrar inte att en del inte kan låta bli att komma med gliringar som inte har ett dugg med det moderna Sverige att göra - typ som här att antyda att det är kungabesök som ligger bakom skillnaderna mellan hur man benämner gäster och främmande. Tänker man efter så är det också så att gäst är det naturliga uttrycket: på tyska heter det Gast och Gasthaus, inte Fremdenhaus. På engelska Guest och Guesthouse och ”having guests over for dinner”. På franska säger man Invitées, dvs inbjudna, i betydelsen välkomna gäster.
Det man kan konstatera är att diskussionen inte är ny men heller inte aktuell nu. Det är nog mest i våra lite äldre generationer skillnaderna fortfarande märks som en relik från förr. Uttrycket ”främmande och främmat” är heller inte helt koncentrerat till norra Sverige, det användes också i t ex Östergötland och Skåne.
När det gäller just ”prominenta” gäster i Kiruna var det som sagt Prins Eugen som var personlig vän till Hjalmar Lundbohm som tillbringade tid där, inte Gustav Adolf som var i nästa generation. Det enda kända kungabesöket var när hans pappa Oscar II invigde Lofotenbanan 1902, i övriga har det inte precis kryllat av kungligheter genom åren i den norra delen av vårt land. Förutom i moderna tider då.
Monet: Vill bara påpeka att man vilar inte på "gamla dagrar". Man vilar på "gamla lagrar". Har med lagerkransandet att göra.
Lena: tack för påpekandet. Var nyss på väg att lägga in egen kommentar om stavfelet. Det händer att man slinter på tangenterna!
Elisabet: När man rör på sig som du har gjort får man förstås nya impulser. Men vilket ord vi än använder är alla välkomna utom försäljare och Jehovas Vittnen. Åtminstone hos mig.
Monet: Jag säger som tidigare: Du kan vara stolt över dina förfäders betydelse för Kirunas utveckling.
Så spännande med språkbruk. I min barndom var det främmande på besök, inte gäster. Mina rötter är i Skåne, så jag skulle glatt ha sagt att det uttrycket är speciellt för de södra delarna av vårt avlånga land. Det verkar vara mer komplicerat än så.
Anette: Kanske beror på att vi flyttar runt i landet och tar intryck av andras språkbruk.
Först vill jag säga att det var mycket intressant med Monets familjehistoria och vad intressant det är med både historia och språk, ja alla ämnesområden är det.
Och när det gäller svenska språket lånade vi mycket för tusentals år sen, men idag mest från engelskan, på medeltiden tyskan, på 1700-talet franskan. Och latinet förstås.
Idag är jag imponerad av de ukrainska flyktingarna, vad de lär sig snabbt svenska fast det språket har ingen släktskap med vårt. Arabiskan däremot, tänker nu på Ygemans uttalande och så svårt det är för alla som bott här länge, det är släkt med svenskan och vi har många låneord från arabiska; alkohol, algebra, gitarr, gips, konditor, kofta, kotte, madrass och oändligt många fler.
Från samiska har vi pulka, romska, tjej, Nederländerna, apelsin, stiltje och många fler låneord från många länder.
Nu gäst och främling eller främmande. Gäst har vi från 1300-talet, (Uplands-Lagen), ja den stavas och ska skrivas exakt så ifall någon okunnig påpekar något annat.
Germanska men ursprung latin, hostis och det betyder främling eller fiende.
Urbs a multis hostibus oppugnata est; staden anfölls av många fiender.
Men gäst har också betydelsen inbjuden.
Främmande; besökande och betyder då gäst men kan också vara något främmande, olika, vi blir avvaktande. Ja där jag studerat finns nog en miljon förklaringar till både gäst och främling, främmande, tror inte att jag överdriver. Det tas upp från forntiden genom alla tidsåldrar så slutsatsen blir att vi kan säga vad vi vill för vi lever inte i forntiden även om man kan tro det idag med tanke på världsläget.
Tittar på franskan och ordet för främmande betyder att inte höra till, okänd person och det är ju inte vad vi menar när vi bjuder främmande så förstår skillnader i uttryck och om man bott i olika länder lär man sig mer om språkskillnader, även vårt avlånga land har skillnader men inget är mer rätt eller fel.
PS, jag tror väl så men har Du Monet dokumenterat allt och säkert sparat? Tänkte att både Gunnel och Du borde skriva en bok.
PS, nu säger maken som har släkt i Skåne att de sa: "Då får vi "främmad" så vi kan inte göra något annat på lördag 🙂".
Monica: Där ser man. Främmande går bra från norr till söder. Det gör säkert gäster också.
Skicka en kommentar