Nya och gamla trender och svarta fladderbyxor

Jag städar mitt kök och lyssnar under tiden lite slött på morgonteve som surrar i rummet bredvid. En ung tjej berättar om en ny modetrend som inspirerats av maffiafruar. Antar att det är förra seklets 20- och 30-tal som är inne. Låter rentav lite dekadent för mina öron, men det följer väl bara det övriga samhällsmönstret.

När lilla Emma var 5 år tittade hon allvarligt på mig och sa:

"Farmor, har du bara svarta fladderbyxor?" 

Flickan hade helt rätt, basen i min garderob de senaste 30 åren har varit svarta fladderbyxor. Praktiskt, men sällan trendigt.

Här kommer några trender från Wiskadals katalog 1954:

Pinoredskap från förr. Den laxfärgade helkorsetten, full med hyskor och hakar, fjädrar och remmar för att klämma åt damerna. Min generation slapp det heltäckande men stackars våra mammor. Minns från min barndomsby att när sommaren kom tog tanterna av sig "pinan" och blev mycket gladare.

Lätta och luftiga herrnattskjortor kunde man beställa till en billig penning år 1954.

Så här snygg i rock och hatt var vår herre på dagtid.

1954 kunde man beställa äkta pälsar hos Wiskadals. Pälsar som ingen vill bära idag.

Dagens groda till DN och alla andra tidningar som sätter vit text på färgad botten. Inte ens med förstoringsglas och stark lampa kan man läsa texten. Hoppas den var ointressant.

 

Gammal man gör så gott han kan

Biden, Biden, olycksfarbror, låt din presidentperiod ta slut 2024. Se till att dina demokratiska partivänner letar fram en karismatisk Clinton- eller Obamakopia, allt för att kunna ge Trump en rejäl strid. Jag gillar dig Biden, men du bör få bli pensionär, ta vilopauser på dagen och läsa sagor för barnbarnsbarnen. De bryr sig inte om felsägningar.

Om du Biden skulle få sitta kvar i presidentämbetet till 2028 är du 86 år. Som USA:s president förväntas du vara kraftfull, att elegant och ungdomligt kliva ner från en flygplanstrappa och vinka till folket. Att med mäktig stämma förklara ditt lands storhet utan att snubbla på orden. Det går inte när man är 86 år. Det vet vi alla som uppnått den åldern.

Såg en rubrik på nätet att man skulle göra Biden yngre med ljus och smink. Vet inte riktigt hur det skulle hjälpa honom, hans enda möjlighet är att USA föredrar en trött man framför en skrikig clown. 

Besökte USA för över 40 år sedan för att hälsa på min mans släkt. Trevliga människor som bjöd på mycket god mat och många oförglömliga upplevelser.

 

Avokado, ICA-Stig och statistik

Det årligt återkommande nätbrevet från ICA-Stig påstår att vår mest populära produkt under 2023 var avokado och att vi sparat 4.700 kronor genom att handla som "stammisar" på ICA. Tror att ICA-Stig är på skämthumör, så stora mängder av frukten köper vi inte. Visserligen är avokado en utmärkt produkt som innehåller mycket nyttigheter, men den är inte närproducerad och kräver enorma mängder vatten för att kunna odlas. Ordet avokado kommer från aztekernas språk, där den heter ahucati och det betyder ordagrant testikel. Tänk vad man lär sig genom att googla.

Förresten, är inte "stammis" ett fånigt ord?

Våra matkostnader under 2023 gick på 5.100 kronor per månad, 400 kronor mer än 2022. I summan är allt som kommer på matbordet inräknat, även det som inhandlats på andra matbutiker, utemiddagar, fiskbilen, till och med Systemet. Jag som är en statistiknörd har inte fuskat på någon punkt.

Tror att vi är ganska normala konsumenter när det gäller mat. Köper det vi vill ha och tycker är gott. Varken slösar eller snålar. Vi försöker handla närodlat när det är möjligt. Tar vara på matrester och undviker i mesta mån de stora matkedjornas produkter. Men nu känner jag att jag börjar bli aningen för präktig. I ärlighetens namn lägger vi ner en del pengar på glass, godis och porlande vatten.

Februari 1965 gick matkontot på 471:25, Omräknat till dagens pris ungefär 5.700 kronor. Då levde vi på  makens inkomst som efter skatt låg på ca 1.600 och statens bidrag i form av barnbidrag för vårt nyfödda gossebarn. 

 

En komplimang gör inte ont

På promenaden hem från stan möter jag en glad ung man som stannar upp, nuddar vid min jackärm och säger:

"Vilken fin jacka du har. Ha en trevlig dag!"

Något förvirrad men glad över komplimangen säger jag:

"Detsamma! Ha en fin dag du med."

Kommer hem och berättar för min man om den något ovanliga händelsen och han säger:

"Han kanske tänkte råna dig."

Den tanken hade aldrig farit genom mitt huvud och nog är det bedrövligt att man ens ska behöva tänka på onda avsikter, när en okänd ung man är trevlig och ger en komplimang.

Men så ser världen ut idag. Gamla människor ska vara misstänksamma. Alltför många har blivit lurade av hänsynslösa och illasinnade personer. Jag känner till några som drabbats.

Men killen jag mötte var nog bara en person som var charmig av naturen och som gjorde min dag lite mera solig. 

Och jag blev inte rånad.

 

Döstäda bör man

Behålla eller slänga?

Döstäda bör man för att undvika kaos i sitt eget liv och för att göra livet lättare för de efterlevande när de så småningom ska ansvara för bortstädandet. Man ska kasta ut bråten och behålla bara det nödvändiga. Så säger Margareta Magnusson, författare till boken "Döstädning: Ingen sorglig historia."

Jag försöker. Det är inte lätt när man ogärna kastar saker man fått eller tycker om, även om de aldrig används. När jag kommer till lådorna med alla släktfoton i ramar vill jag behålla allt även om arvingarna troligen inte bryr sig om foton av gamla  fastrar och farbröder som de aldrig träffat.

Ett fint foto av en storögd skönlockig liten gosse som blev döpt till Signar och som så småningom blev min svärfar.

Bröllopsfoto av den lille grabbens föräldrar. Den späda svartklädda bruden Vendela dog i barnsängsfeber en kort tid efter att hon fött sitt första barn, lille Signar.

Signar växte upp, emigrerade till USA vid 23 års ålder för att jobba i Detroits bilfabriker. Han lärde sig engelska genom att se samma film om och om igen. Åtminstone påstod han det. Så småningom träffade han Viola, en tjej med tysk-mexikansk bakgrund. De gifte sig och fick en son och två döttrar under USA-tiden. Efter Signars 20 år i Staterna reste familjen till Sverige och Västerbotten och där blev de kvar, vilket jag är tacksam för. Familjens förstfödde sitter bredvid mig i soffan, handikappad efter ett fotledsbrott, men en tålmodig och snäll kavaljer som jag hade turen att träffa en vacker höstdag 1958.

 

Mentalt förberedd för allt

Bomberna är ämnade enbart för militära mål. Dessvärre bor det en del civila runt målen.

(Eisenhower)

Suck! 

Nu ska vi mentalt förbereda oss för krig.

Krig är människoslakt och vi moderna människor sysslar inte med barbari. De flesta av oss vill bara leva i fred och harmoni med våra närmaste. Ha mat på bordet och ett tryggt hem. Därför är det mot allt förnuft att det fortfarande krigas på många håll i världen.

Ta klimatkrisen på samma allvar som krigshotet, säger en artikel i DN. Håller med och tycker att det känns betydligt mer sympatiskt att lägga pengar på att rädda vår värld istället för att bomba sönder den.

I den lilla världen, hemma på min gata är jag mentalt förberedd för halkan. Det där eländet som kommer när kyla övergår i plusgrader och det blir blankt på gångvägarna.

När jag går över den isiga gatan vid övergångsstället går jag med den elegans som endast en 86-årig gumma kan uppbringa. Med en stadig fotnedsättning och blicken riktad mot marken hinner jag ändå över  innan biltrafiken får grönt ljus.

Halleluja, jag klarade det.

 

Vinterkyla och nyårslöften

Bilden tagen genom fönstret 07.00 den 2 januari, när termometern visade 32 minusgrader.

Några timmar senare. Man kan se den upplogade isvägen på bilden.

Lämpligt att använda ett av min brors många djungelordspråk:

"Det finns dagar när inte ens Fantomen lämnar hyddan."

Vi lämnar inte hyddan. Här är det varmt och gott och så länge vi varken saknar mat eller el så är allt perfekt. Märkligt nog kan man se enstaka tuffingar promenera på isvägen.

Termometern hos bror och svägerska på Lainejaurudden visade 40 minusgrader en natt när elen inte längre fungerade. Men folk som bor på landsbygden i nordliga inlandskommuner är väl rustade för katastrofer. De klarar sig längst när krisen kommer. Nu blev det ingen kris, strömmen kom tillbaka inom en timma, men vi är fruktansvärt beroende av att det elektriska fungerar.

Nytt år sedan sist jag skrev på bloggen. Fjolårets löfte om att lära mig något nytt varje dag har jag hållit. Jag kan Bernadottska kungarnas valspråk, de 7 dödssynderna, de 7 dygderna och mycket annat. De är bara synd att jag inte minns mina nya lärdomar mer än rent tillfälligt. Men jag fortsätter ändå, bara för att det är så kul. 

I morgon har vi tårtkalas och på måndag firar jag Elvis Presley, det gör jag varje år den 8 januari.