Längst ner till höger i bilden syns en grön stol, eller rättare sagt en enmansbänk. Den och några till finns på kajen vid Norrbottensteatern och där brukar jag ofta slå mig ner efter en promenad i närområdet, titta ut över vattnet och filosofera om allt och ingenting. Det är så rofyllt.
Minns att Al Pitcher (australiensare och ståuppare) uppträdde på Kulturens hus där han visade bilder från Luleå och bland annat ett foto av den gröna ensamma bänken. Han skämtade om att bilden visade svenskens ovilja mot att ha andra människor nära sig. I Sverige vill man sitta ensam. Svensken söker tröst i naturen, medan andra söker tröst hos varandra. Svensson sätter gärna väskan på platsen bredvid sig på bussen i hopp om att så länge som möjligt få sitta ensam och ifred.
Han har både rätt och fel. Tror att många har behov av ensamhet ibland. Det där lugnet som kommer när man sitter i egna tankar och hör bruset runt omkring, men slipper delta i det. Åtminstone gillar jag det. Har både behov av ensamhet och av sällskap, allt i lagom doser.
I veckan fick jag äntligen besöka en optiker och beställa nya glasögon. Assistenten som tog hand om mig efteråt berättade att innan starroperationen hade jag 30 procents syn, nu 80 och efter att jag fått mina nya glasögon 100 procent. Kan det bli bättre? Betalade de dryga 6000 kronor glasögonen kostade utan minsta gnäll.