Utsikt över Malå kommun från vindsnurrorna i Lainejaur
Långt innan Bror Rexed höll sitt berömda tal hade du-reformen införts i Malå. Egentligen hade den alltid funnits där. Möjligen var doktorn och prosten undantagna duandet, men jag kom aldrig i samspråk med dessa herrar, så det är oklart.
Fröken Hermansson i storstan
När denna blyga lantlolla kom till Stockholm och fick jobb på administrationen för "Stockholms bespisningsförening" och "Stiftelsen hem för ungdom" fick jag lära mig tala på ett nytt sätt. Man duade inte en person som var högre i rang förrän man lagt bort titlarna och det tog sin tid. Så här kunde ett samtal på kontoret låta:
"Ursäkta, har intendenten tid?"
"Kom in fröken Hermansson. Har ni plockat hjortron i sommar, fröken Hermansson, jag har förstått att fröken Hermansson kommer från Norrland."
"Jooo!"
"Nu råkar jag vara väldigt upptagen fröken Hermansson, be kamrer Larsson eller bokhållare Göransson att hjälpa er."
Trots det i mitt tyckte krångliga titulerandet var cheferna trevliga och efterhand blev det titelbortläggning och jag kunde föra normala samtal med Eric, Helmer och Börje. Kontoret låg vackert, högt uppe på Glasbruksgatan och från vårt fönster kunde vi se när Vasaskeppet bärgades.
Minns ett teveprogram för länge sedan när den unge reportern intervjuade kronprinsessan Viktoria och kämpade hårt för att undvika "du" Istället blev det:
"Has det gjorts några spännande resor i sommar?" Det "haddes" de.
Tack till Bror Rexed som på allvar gav oss du-reformen och gjorde det lättare att samtala med människor man möter. Det högtidliga titlarna sparar vi till majestätet och ordet "ni" används lämpligast när vi talar till flera personer.
8 kommentarer:
Samtalen med titlar och ni blev ju väldigt stela och krångliga. Du-reformen var bra och av de flesta varmt välkommen. Jag minns att jag som barn aldrig sa du till mostrar och morbröder, fastrar och farbröder. Inte förrän jag var i tonåren blev det okej att säga du och bara förnamnet. Många barn sa inte ens du till sina föräldrar.
Hur som helst, jag måste säga att fröken Hermansson från Norrland var en mycket söt flicka. Och även om efternamnet är ändrat så sitter sötheten i.
Annica: Så var det inte hos oss. Där var du det enda tilltalet med ett undantag. Riktigt gamla människor sa man inte du till det fanns ett annat uttryck på bondska som man använde. Tydligen var det stor skillnad mellan land och stad i hur man använde "du." Kanske även mellan familjer.
Det där är jag också uppvuxen med. Men det var inget konstigt med det - konstigare var det att mina föräldrar inte duade sin mamma eller pappa! « Vill Mamma ha lite mera te?” sas det.
Idag har många unga, framförallt i serviceyrken fått för sig att börja ”nia” äldre människor, troligen som ett slags artighetsuttryck. De flesta sägs bli förnärmade över att ålderskaraktäriseras på det sättet. Jag har själv inte råkat ut för det men skulle nog tycka det var konstigt och säga att det går bra att säga du till mig.
Men jag gillar det tyska och franska sättet att nia med ”vous” och ”Sie”. På de språken representerar det artighet och respekt, inte bara mot äldre utan en skillnad mellan dem man känner ytligt eller är mest bekant med. Att säga du på franska eller tyska görs enbart bland vänner och i den närmaste familjekretsen och känns som en speciell samhörighetskänsla!
Engelsktalande har ju alltid haft det lättare!
Jag var tretton år när du-reformen blev det vanliga och jag minns hur glad mamma var; äntligen blev det så mycket enklare och inte behövde man säga "Doktor Pöpke" hit och dit. Det underliga - för mig i alla fall - var att mamma aldrig duade SIN mamma. Mormor kom ju verkligen från enkla förhållanden, men mamma sa alltid .."Vill mamma kanske ha lite kaffe?" Typ, så. Apropå något helt annat..., är du möjligen släkt med Staffan Hermansson från Mörttjärn? Vi var klasskamrater.
Monet: Jag har heller aldrig blivit tilltalad med "ni" i affärer. Det var säkert menat som artighet mot äldre personer men fick en motsatt effekt. Många kände det mer som ett avståndstagande än en artighet.
Elisabet: Jag tror mig minnas att min mamma duade sin mamma. Både mamma och mormor pratade ju Malåbondska, det är inte riktigt jämförbart med svenskan.
Staffan Hermansson är son till kusin Edgar. Jag såg honom som barn, vi bodde grannar i Mörttjärn, sedan sågs vi vid en kusinträff 2018. Jätteroligt att få lära känna honom som vuxen.
Jag, som kämpade mig in i det svenska språket, kan inte tacka nog Bror Redex. Behöver bara se gamla filmer från 40-talet för att höra hur mycket lättare språket flyter tack vare "Du-reformen". Att slippa titelsjukan som anfäktar språket är en enorm befrielse. Niandet har jag aldrig uppfattat som ett tecken på artighet (trots att det var väldigt noga med att ha den skiljelinjen enligt mitt modersmål). Det handlar ju mest av allt om avståndstagande och en strävan efter social hierarki. Det har ingen plats i ett jämställt samhälle.
Nahide: När jag skrev mitt blogginlägg tänkte jag också på gamla svart-vita 40-talsfilmer som man ibland kan se på dagtid. Där var det ingen måtta på titulerandet.
Måste vara ännu svårare att komma in i ett nytt språk om man måste tänka på hur man tilltalar personer i "högre" ställning. Så tack Bror Rexed.
Skicka en kommentar