Jag fick många trevliga kommentarer om eftermälen. Tack för det! Problemet är bara att man måste dö först för att få ett eftermäle. Det är inte lika lätt att skriva om döden. Så det ämnet lämnar jag för tillfället.
Läser i tidningen "Vårt Luleå" att vi snart är 79.000 personer i vår stad. Vi behöver växa till minst 100.000 själar till år 2040 säger kommundirektören och för att komma dit bör vi bli 1200 fler per år.
Men är det en absolut sanning att alla städer måste växa?
Jag tycker att man ska satsa mer på landsbygden. Det är bönderna och odlarna som ska försörja oss om krisen kommer. Precis som de gjorde under andra världskriget. Dessutom borde Sverige satsa en del av det förhöjda försvarsanslaget till beredskapslager. Lär av Finland som vet att man alltid måste vara beredd. Mat håller oss vid liv, vapen dödar.
2040 när Luleå ska ha 100.000 invånare är jag 102 år och en minuspost i befolkningen på alla tänkbara sätt. Antingen är jag död eller också en kostbar figur på "hemmet" som sitter och tittar på telegrammet från kungen som han skickar till alla som fyllt 100 år.
Det här blev ett virrigt inslag en solig söndag i mars när jag inte hade någonting att skriva om, men ändå ville pränta ner några rader. Verkar det alltför töntigt får ni ge mig en skriftlig varning.
8 kommentarer:
Ingen skriftlig varning härifrån, inte. Det är ju bevisligen ett ålderstecken att man numera tänker .."ja, ja, men då lever jag högst troligt inte".
Elisabet: Ja verkligen. Jag kände mig riktigt modig när jag köpte dagboken som räcker i 5 år.
Solig söndag ....??? Jojo! ;-)
Du och jag lever just nu i två städer som fått någon form av hybris. Jag har aldrig riktigt förstått vad det ska vara bra för. Strängnäs, Nora och Hjo, t ex, är ju städer som klarat sig bra utan denna enorma tillväxt.
Ett annat exempel är Gotland. Före pestens härjningar efter 1350 ungefär när mellan hälften och två tredjedelar av befolkningen omkom, hade ön ca 60 000 invånare. Antalet är ungefär detsamma nu.
Lycksele hade ca 17 000 invånare i slutet på 80-talet. Med sloganen "Lycksele 20 000 år 2000" som underlag byggde man bostäder för att alla skulle ha någonstans att bo. Resultatet blev så småningom 13 000 invånare vilket ledde till att man under en tid hade ett besvärande antal tomma lägenheter att brottas med. När man nu har accepterat fakta går det ganska bra för den staden.
Bert Bodin: Jag spådde fel, men det borde ha blivit en solig söndag.
Anders: Northvolt gör att Skellefteå ångar på enormt befolkningsmässigt har jag förstått. Vi har ju inget liknande men vi vill bli stora ändå. Vi har inte varit till Skellefteå sen 2019 och vi lär inte känna igen stan säger en del. Nej, jag förstår inte heller varför det är så viktigt att bli större.
Förstår att det behövs en viss befolkningstillväxt för att en kommun ska överleva. Folk flyttar från orter med dålig service. Vilket är synd, för vi behöver landsbygden.
Kloka ord. Håller helt med dig. Varför ska allt vara stort? Stora städer/kommuner, stora företag, stora skolor, stora lantbruk. Jovisst, ibland är det en nödvändighet och kan vara till nytta men ofta tappar man mycket av det personliga engagemanget och känslan som oftast finns i det småskaliga. Människor mår bra av att känna gemenskap och närhet.
Vi bör verkligen försöka befolka landsbygden, dels i ett försvarsperspektiv och dels med förhoppningen att göra Sverige självförsörjande på mat, så långt det är möjligt. Fler kossor, potatisland och sädesfält till folket! (Apelsiner och bananer måste vi väl även fortsättningsvis importera. Om inte den globala uppvärmningen blir total ...)
Kommer att tänka på en Arjeplogare som var på fackkonferens i Stockholm. Han fick till slut ordet och sade då, jämt jämt jävlar i min själ jämt ska vi i Arjeplog ha det sämst, tack för ordet.
Annica: Vi är absolut eniga. Många protesterar också mot storskolor och stordrift överhuvudtaget. Men pengarna styr och det storskaliga är billigast för stunden. Sen får det bli som det blir. Viktigt att vi är någorlunda självförsörjande på mat. I Sverige lär vi vara det bara till 50%. Vi var självförsörjande under andra världskriget och hade dessutom beredskapslager.
Apelsiner och bananer fanns inte i min barndom. Jag åt min första apelsin julen 1946 och det "kom en båt med bananer" samma år och varje barn i Sverige tilldelades 2 bananer var. Min lillebror och jag fick slutligen njuta av de spännande bananerna.
Lennart: Man kan uttrycka sig kärvt och med få ord. Det ger samma effekt som en massa pladder. Det är du och dina grannar i byarna som klarar sig bäst i kärva lägen. Eget vatten, egen ström och fisk i sjön, bagarstuga och utedass. Då är man verkligen rustad för kris.
Skicka en kommentar