Jag ser "Stjärnorna på slottet" och blir beklämd när jag hör "stjärnornas" berättelser om hur de som barn blivit mobbade. Nästan samtliga har en gräslig historia att berätta. En jobbig skoltid, där plågoandarna var många och väldigt utstuderade i sin elakhet. Ungefär samma berättelser kommer fram i "Renées brygga." Minnen från en skoltid som varit hemsk och som förföljer mobbningsoffren genom livet.
Men förövarna då? Var finns deras berättelser, vad var det som fick Pelle och Linus att plåga Kalle under hela hans skoltid? Är mobbarna omedvetna om hur jävliga de varit, eller skäms de? Hoppas på det senare, men ett erkännande från någon som varit mobbare skulle vara intressant. Varför finner man nöje i ett plåga en skolkamrat.
Min egen skoltid är långt borta och jag var varken mobbare eller mobbad. Jag har en känsla av att jag var ganska osynlig.
Så till ett annat teveprogram. Jag har sett ett avsnitt av den hyllade serien "Händelser vid vatten." Tycker att den påminner om "Jägarna." Åtminstone i beskrivningen av männen. I "Jägarna" var de norrbottningar, i "Händelser vid vatten" är de jämtlänningar. I bägge fallen elaka fyllskallar, skränfockar med skitigt hår och utan moral och med geväret och kniven som snuttefilt.
Den beskrivningen är helt galen. Känner bara snälla karlar, som inte vet hur man använder ett gevär och som bara använder kniven till att skära upp söndagssteken. Men egentligen har jag ju ingen koll, jag är gift med en västerbottning.
39 kommentarer:
Missförstå mig rätt - jag är lika mycket mot mobbning och grymma övergrepp som alla andra. Men, fortfarande med tillbakaflyttande ögon, noterar jag den märkliga svenska företeelsen att alla dessa kända personer sitter i tv-ruta efter ruta och talar om sitt eländiga förflutna. Det är fruktansvärda barndomar hit och dit, orden ”självförtroende och självkänsla” och hur lågt man legat och ligger på,en sån skala vrids på fram och tillbaka, droger, alkoholism, brustna relationer, självskadebeteenden och självmordsförsök rabblas upp i en ständig strid ström.
Renée har ju satt i system att fokusera just på den sortens intervjufrågor. Upplägget i Stjärnorna på slottet är likadant, man verkar få vara med där just för att man haft så taskig barndom och ändå klarat sig vidare hyfsat bra i livet, blivit känd konstnär som Lerin eller duktig skådespelare eller mästerkock eller vad det nu kan vara.
Jag är innerligt trött på dessa självbekännelser och undrar ofta vad som hänt med den svenska folksjälen, i synnerhet den hos det unga folket av idag? Vi bor i ett av världens mest utvecklade länder (även om mycket är nermonterat) och har det oförskämt bra jämfört med stora delar av världen. Tänk om man skulle sluta fokusera så mycket på allt elände som drabbar oss alla i olika former och göra som Tarek Taylor berättade: visst, jag hade också mina plågoandar. Och mötte dem senare när jag blev deras chef och hämnades genom att ge dem extrauppgifter i köket. Men kom fram till att det inte gav mig ett enda dugg, släppte taget om det och sen var det ur världen. Klok karl vars exempel fler skulle följa!
Ja, du vet ju redan att jag delar din åsikt vad gäller "Händelser vid vatten" och hur män norrifrån beskrivs! Uppvuxen med en pappa som jagade älg och hare, ett ex som gjorde samma sak och med alla andra män (och kvinnor) hemifrån, så aldrig har jag stött på såna råbarkade typer!
Ang. Stjärnorna på slottet och andra program: Att mobbare skulle träda fram .., det kommer nog aldrig att inträffa, men man kan ju hoppas att dom ser programmet och skäms ögonen ur sig.
Och apropå Händelser vid vatten så tycker jag den är infernaliskt skicklig gjord att döma av det jag sett hittills. Scenografin är fullkomligt lysande men så är den gjord av samma (oscarsvinnande) kvinna som stod bakom Fanny och Alexander. Beträffande karaktärerna så tror jag nog att Kerstin Ekman vet vad hon talar om och jag tycker inte man behöver reta upp sig över något man inte känner igen. De här karaktärerna finns säkerligen i verkligheten även om vi själva inte stött på dem. Skåningar, i det landskap jag växte upp, anses ju vara dryga och stöddiga men jag känner ingen med de egenskaperna just därifrån för att ta ett annat exempel med generaliseringar. Jag känner mig snarare stolt över att man i Sverige producerar så talangfullt, från författaren till riktigt gastkramande filmatisering.
Händelser vid vatten är ju inspelad i Arjeplog. Där har ju jag gått omkring med pistol på höften i många år. Dessutom brukade jag vara lappdräng i Västra Kikkejaure och deltog i renslakt på hösten. Du känner tydligen inte alla män i din närhet ? Jag ser ju snäll och vänlig ut men det är ju för att jag kommer från Västerbotten. Äntligen fick jag till det.
Monet: Är enig med dig om att för oss som tittar blir det många berättelser om tråkig barndom. Men för de som drabbas av mobbning under känsliga år är det något som påverkar för livet. Alla blir inte berömda och kan ge igen. De kunde ju faktiskt Tarek Taylor.
Elisabet: Hoppas också att mobbare skäms och fattar hur de skadat sina klasskompisar. Dessvärre finns mobbandet även i vuxenvärlden. Helt obegripligt, vi ska ju vara hyggliga mot varann.
Monet: Men jag har aldrig sett dryga skåningar porträtteras i filmer eller teve-serier. Det är däremot männen från norr. Råbarkade otäcka typer, helt utan empati, medan kvinnorna porträtteras mycket mänskligare. Gillade verkligen Asta Augusts tolkning av den unga kvinnan i serien.
Lennart: När jag tänker på ordet snäll, är det ditt ansikte som dyker upp. Pistol på höften kanske man har som polis, men jag tror aldrig att puffran användes.
Våldsprogrammen och dito serier ser jag ej, våldet behöver inte fantiseras om, det finns i verkligheten.
Mobbningen kommenterar jag. Den lilla flickan låg på andra sidan väggen där jag satt och försökte fokusera på diagnostik. Och vi alla kollegor den dagen. En mycket seriös, skicklig specialistläkare förutom klok och empatisk utförde obduktionen. Efter den otäcka övergreppsdagen, en av många våldsdagar gick ändå flickan till skolan som vanligt dagen efter men den dagen blev den sista, hon orkade inte mer.
Jag undrar också hur de unga paren idag som nu fått egna småbarn kan leva med dessa handlingar? Hur fungerar människan? I stort deltog kanske en hel klass, som precis lämnat mellanstadiet, och de tystnade och låste in sig på sina rum. Andra visste vad som skett hela tiden.
Samhället är dåligt på att ge upprättelse till den som drabbas så fruktansvärt och att utreda och gå till botten med vad var och en gjorde fast vi är ett så "fantastiskt" land. Föräldrar kom farande, som också var anställda inom sjukhuset för att få veta mer? Att de inte koncentrerade sig på sina barn som deltagit? Gick på djupet med om vad som hänt utan bara accepterade tystnaden.
Samtliga av dessa familjer gick vidare, flickans familj kraschade.
Vi ryste och frös, och tänker på det, påminns.
Och det är ingen engångsföreteelse i detta "fantastiska" land. Tyvärr är problemen med mobbning och rasism oändligt stora idag. Mycket större. Och det händer mycket allvarligt, men tystnad. Nu berättar vuxna och medelålders, de lever i alla fall, men resurserna i skolan dras in och minskas för Sverige är ju ett så fattigt land enligt politikers sätt att se med sina blinda ögon./Monica
Tänker ofta att den flickan passerade våra hus den dagen på väg hem till sitt. Tänk om någon kunnat möta henne så inte mamman skulle mötas av det som hände när hon kom hem från en lång arbetsdag, sen övriga familjen.
Min favorit västerbottning brukade ägna lång tid åt att plocka upp spindlar och annat ohyra som hade irrat sig inomhus (eller rättare sagt tvinga mig att göra det), prata vänligt med dem, förklara för dem att de hade det bättre utomhus och släppa ut dem.
Min pappa, visserligen ingen norrlänning, men tillhörande det råbarkade, svartmuskiga "ickenordiska" människosläktet enligt flesta filmer, skulle hellre skjuta sig själv än att döda ett djur.
Det finns nog många starka män som växer upp i en machokultur utan att slukas av den. Både din och min släkt vimlar av dem. Tyvärr har jag även mött avarterna som kunde ha varit prototyper av "Jägarna". Sorgligt nog är de mer användbara i fiktiva berättelser än vanliga hyggliga mjukisar.
Gunnel, jag funderar på om du inte sett Ernst-Hugo t ex i Riket eller Skånska Mord? Eller Jan Malmsjö i sina skånska roller? Eller uppfattar man inte just drygheten och överlägsenheten i rollerna för att man tror att skåningar är en slags Edvard Persson-figurer? Det räcker ju med att se och höra honom skrika: ”Danskjävlar!”
För att ansluta till det så utsattes jag själv gravt under hela min skånska skoltid för just det som den unga skådelspelaren beskrev (och värre än det) i senaste avsnittet i Stjärnor på Slottet. Skälet? Jag tvingades tala ”rikssvenska” under min uppväxt i den lilla urskånska småstaden, nära Annanan, eftersom mina föräldrar inte ville att jag skulle tala en sån ful lokal skånska. Jag vet därför allt om utfrysning, fysiska kränkningar, härmningar och snubbeltrådar både mentalt och fysiskt. Och har också råkat ut för dem i vuxenåren, inte minst på vissa typer av sociala medier och i bloggkommentarsfält. ”Cancelling” - eller uteslutning - som det numera så fint heter.
Beklagar jag mig? Gör mig till ett vuxenoffer? Nej. Jag ser och noterar och sätter mina egna gränser. (Och jag blev tvåspråkig som barn, skånska bland skolkamrater, rikssvenska hemma). Och skulle jag få frågan skulle jag aldrig i livet göra som hos Renée eller Carina - fokusera på just ”taskig barndom” eller mobbning. Man gör som Tarek - och han var då inte en kändis utan hamnade bara i en chefsposition där ett par av hans plågoandar råkade befinna sig under honom. Ett annat bra exempel på hur man omvandlar detta till överlevnadsstrategier är Jan Guillou som övertydligt beskrivit hela fenomenet i ”Ondskan”, både i bok och senare som film.Och man behöver inte sprida sitt elände via rutan på det sätt som görs numera utan kan med fördel göra det privat i terapiform.
Därmed inte sagt att inte detta är ett enormt problem precis som Monica beskriver det. Det finns också personer, t o m kändisar som klivit fram och beskrivit hur de varit översittare och bullies och hur de själva senare hamnat i verkliga livskriser när de insett vad deras agerande i barn- och ungdomstiden gjort med deras jämnåriga. De är inte många men de finns. Men att tro att de skulle sitta framför tv:n och skämmas ögonen ur sig när någon kändis berättar om hur hon fick sminket bortmulat som tonåring, det fungerar liksom inte.
Jag säger bara .... när får vi se en serie med svea- eller götaländska män?
Kulturprogram av alla sorter som har pratat om denna serie, har utan undantag pratat om de norrländska männen. Tala om stigmatisering.
Tycker att all mobbning är förkastlig, kändisar och influencers berättar om sina hemska upplevelser i TV, i radio, i tidningar. Sedan utsätter de idag som vuxna andra helt oskyldiga för precis samma hemskheter men kallar det då för satir, grov humor m m. Ja, för deras föreställningar måste ju gå framåt och när pengarna ramlar in berättar de stolta om sin shopoholic. Kanske olyckliga men blir lite mer nöjda när de kan skada någon annan.
Och när det gäller film så har det då spelats in från söder och norrut. Med stor variation. Arn, Hjalmar Söderbergs i många filmatiseringar, även av dansk producerad, sen har vi både Knutby och Clark. Och mycket mer och synpunkter finns.
Monica: Så fruktansvärt det du berättar. Vilken tragedi. Tänker på alla små flickor och pojkar som går till skolan varje dag och är rädda för sina plågoandar. Det borde vara mer folk i skolan, barn ska vara trygga.
Nahide: Du har haft oturen att möta avarterna. De empatilösa exemplaren som tyvärr finns på denna jord. Men din västerbottning var en snäll och klok man. Dessutom väldigt rolig, ser honom framför mig när han förklarar för spindeln att det är lämpligare att bo utomhus.
Monet: Vuxna är inga vidare förebilder om man tänker på den hårda och råa tonen i sociala medier. Det är en väldigt tråkig utveckling.
Edvard Persson var väl en riktig mysfarbror. Han framställdes som en trygg och go man som älskade barn om jag nu minns rätt.
Bert Bodin: Inte i närtid skulle jag tro.
Monica: Vi är helt ense om att all mobbning är förkastlig.
För att krydda diskussionen lite mer:
Minns barndomens alla gamla cowboy-filmer och "indianerna" framställdes som genuint onda, farliga - och dumma - bestar. Det var nog ett sätt för majoritetsbefolkningen att tysta sitt samvete och rättfärdiga sin brutala underkuvande och utnyttjande av folket i ett visst geografiskt område.
Den storsvenska Norrlandsskildringen är kanske lite av samma andes barn. Det kallades "kulturimperialism" i min ungdoms vokabulär, (ett bortglömt ord numera), om än "light" sådan.
Att få prata om sina upplevelser som mobbad kan fungera som terapi och vara helande för många. Och det kan säkert bidra till att andra utsatta, just i denna stund, vet att de inte är ensamma om att ha ett helvete. Dessa vidrigheter pågår ju tyvärr hela tiden, någonstans och överallt. Hjälpen och trösten kan vara att offer ser och hör att man kan ta sig igenom helvetet. Och må bra.
Det vore en bra programidé för TV att få mobbare att ställa upp och berätta varför man mobbar/mobbat. Avundsjuka, osäkerhet, mindervärdighetskomplex, önskan om makt (genom terror), ren ondska? Dock, i samtliga fall en felprogrammerad hjärna. Och ett kallt och tillbommat hjärta. Kanske en och annan sociopat skulle kunna anas och behandlas. Erbjud eventuell terapi.
Men det är nog få förövare, om ens någon, som skulle vilja medverka. Det är mer lockande att visa upp sig i avklädda och urfåniga dejtingprogram.
Ber om ursäkt för lång kommentar! ;/
Om man vill läsa en lite mera forskningsinriktad beskrivning av ”Norrland och norrlänningar” (jo, det är båda etablerade begrepp sedan 1400-talet) så finns en intressant artikel på Forskning och Framsteg: ”Alla behöver en norrlänning”. Länk https://fof.se/artikel/2011/alla-behover-en-norrlanning/.
Många av tankarna här och också andra finns intressant belysta i denna forskningsrapport. Mest fokus på skillnaden mellan nord/syd och glesbygd och storstad vilket ju också är internationella fenomen.
Det jag (med nyligen kartlagda rötter med anmoder i rakt nedstigande led från 1636 i Bjurträsk!) tycker är riktigt trist är den polariserade diskussion som ofta uppstår i den här sortens sammanhang. Bor man söder om Dalälven får man konsekvent kallas för ”sörlänning” vilket är ett begrepp som används av norrlänningar i förklenande syfte. Vedertaget är det så det är avsett. Varför ska vi landsmän hålla på med sånt - det räcker väl med den otroliga oro och de krig som förs, då och nu, baserade just på nationella strömningar och olika nationalistiska uppfattningar. Den ”råbarkade norrländske sällen” är för den delen inte annorlunda beskriven än mina nuvarande Rospiggar, också glesbygds- och ö-folk, säljagande, karga, buttra med egen dialekt och smuggel- och brännvinstillverkande traditioner. Som inte släpper någon in på livet om man inte har anor i trakten flera generationer bak i tiden.
Avslutningsvis Gunnel, jag uttryckte mig kanske luddigt när det gäller ”dryga skåningar” porträtterade på film. Både Ernst Hugo och Jan Malmsjö har agerat i sådana roller, Hans Alfredsson och Stellan Skarsgård likaså. Däremot inte Edvard Persson som jag använde som exempel på att många nog istället fortfarande tror på den godmodige gåsätande skåningen som en schablon för folket i södra delen av Sverige.
Sist, som en kuriositet - i min flygvapensläkt sedan flygets barndom och med flera flyglärare i familjen vet jag att de som då ansågs ”vara bäst i test” när det gällde uttagning till flygutbildning var just norrländska pojkar från glesbygden. Liksom samma sak för de småländska unga männen från Smålands mörka skogar. Lugna, inte lättstressade med förmåga att hålla huvudet kallt i pressade situationer var det de som dels klarade inträdesproven bäst och inte gick i backen lika lätt som ”hetsporrarna” från huvudstäderna. Jag känner mig därför alltid lika lugn när jag idag hör kaptenen på SAS hälsa sina passagerare välkomna med lätt norrländsk accent!
Annica:
Det vore intressant med en sådan program där mobbare förklarade sig i efterhand. Tror dock inte att det skulle vara många deltagare. Minns en forskningsrapport som jag läste någon gång. De flesta mobbarna (inte "svansarna", utan ledarna) tycks fortsätta att vara översittartyper i vuxenlivet, oftast lite mer finslipade än barndomens ärliga råhet. Flesta av dem är skickliga på att läsa av andras känsliga punkter och fortsätter att hitta lämpliga offer på arbetet och inom familjen. Nästan ingen av dem ångrar sig, eller ö h t erkänner att deras beteende var/är mobbning. De som har varit ångerfulla som vuxna är nästan bara de som befann sig i mobbens periferi; de som har gömt sig bakom ledarens rygg för att slippa själva bli offer.
Nahide: Minns också cqwboyfilmerna med de råbarkade rödskinnen som anföll diligensen med den undersköna damen som pep förskräckt och till hennes räddning kom hjälten och som ofta hette Bob Hope och räddade den sköna. Mycket rasistiska filmer och det dröjde länge innan Hollywood gjorde filmer där "indianer" uppfattades som vanliga människor.
Annica: Tror som du att det hjälper att få veta att man inte är ensam om att ha blivit utfryst och mobbad under sin skoltid. Bara så obegripligt att det får fortsätta. Antar att du sett programmet med Jon-Henrik ikväll. Hoppas att hans mobbare mår illa.
Monet: Tror faktiskt aldrig att jag använt ordet sörlänningar och har jag gjort det så har det aldrig varit i förklenande syfte. Det är för mig bara folk som bor i södra Sverige liksom norrlänningar bor i norra Sverige. Vid tillfälle ska jag läsa "Alla behöver en norrlänning." Det lät intressant.
Nahide: Fast du skriver till Annica lägger jag in en kommentar. Tror verkligen på forskningsrapporten du läst. Det är troligt att det bara är svansen som skäms.
Gunnel: jag säger sörlänningar och DEFINITIVT inte i nedsättande syfte. Sörlänningar för mig är väl alla söder om Sthlm kanske. Jag räknas väl också dit, antar jag, efter trettio år söderut. (Utgår nämligen från Malå .. när jag säger sörlänningar).
Den som bor i södra och mellersta delen av Sverige upplever definitivt att bli kallad för ”sörlänning” som förklenande. (Men numera som ganska omodernt och inte nutidsanpassat). Ordet används ofta just i samband med begreppet ” att vara eller bli en förklenad sörlänning”, isynnerhet i norrländska medier, kåserier och debatter. Kan kanske vara värt att tänka på om man nu inte avser att använda det i polariserande syfte. Annars kan man ju kalla folk för skåningar, värmlänningar eller östgötar som lika lite som norrlänningar har lust att klumpas ihop i en hög.
När det gäller mobbningsdiskussionen visar det sig ju återigen att det som verkar vara svenska underhållingsprogram istället blivit plattformar för artisters berättelser om sina eländiga barndomsupplevelser. Nu senast Jon Henrik. Jag tror aldrig jag kommer att kunna lyssna på honom igen utan att förknippa honom med det han berättade. Vill man ha det så i sitt offentliga yrkesliv framöver?
Carina Bergfeldt försökt sig på samma sak med självaste Tom Hanks som haft en minst sagt turbulent uppväxt men gick bet. Där beskrevs istället upplevelserna som grogrund till det framgångsrika skådespeleriet. Och Claes Malmberg i Min Sanning gick heller inte in på vad styvpappans förmodade övergrepp gjort med honom. Båda de sistnämnda männen har hunnit en bit upp i åren och lärt sig att vända tidiga svårigheter till djupa livserfarenheter - Malmberg till och med i buddistisk anda till djup och ärlig förlåtelse av sin plågoande.
Der är något med tidsandan här när också självaste prins Harry och hans fru via djupintervjuer och böcker får folk världen över att förfasas över vad de utsatts för. Men många varnar också för vad den här öppenheten åstadkommer för dem själva - fortsatt och fördjupad brytning och uteslutning är det troligaste. Därmed, återigen, inte sagt att människors grymheter mot varandra inte ska tas på djupaste allvar. Men frågan är om förmodade underhållningsprogram med relativt unga människor är bästa platsen för det.
Nu har jag forskat på sörlänning, en benämning jag endast sett hos bloggare som är norrlänningar😌och mycket riktigt grundades ordet där om alla som kom söder om Dalälven men bosatte sig någonstans i Norrland, ja norr om Dalälven då. Redan 1833 behövdes det epitetet som delvis då var självvalt för att förklara sig.
Det används av norrlänningar då som nu, pejorativt vilket betyder förolämpande, förnedrande och kränkande, ja där kom vi in på ren mobbning. Usch. Frågar maken, nejdå, han har aldrig blivit tilltalad så och inte jag heller trots att vi har norrlänningar boende här som grannar, de anpassat sig kanske men har lite dryg stil ... Och där kommer jag in på fördomar för samtliga är lite jobbiga men det är skåningar också boende här men förstår ju att de bästa bor kvar i sina landskap😄
@Monica
Så begreppet sörlänning är nedsättande? Hur är det då med norrlänning?
Forskar vidare, nej norrlänning är inte pejorativt utan nästan lite med innebörd av stolthet, och norrlänningar som blir sörlänningar talar ofta om att de är norrlänningar, bra som de är och stolta över det. Medan sörlänningar då i 190 år har blivit nedvärderade i Norrland, för så är tanken med benämningen. Usch och fy. Men som sagt, har aldrig hört ordet här för då skulle jag fråga vad det betyder för den talaren.
Monica:
Jag har, till skillnad från dig, inte forskat i ämnet, men om det är så som du säger (att "norrlänning" är ett neutralt ord, medan "sörlänning" är negativt laddat; även om jag tvivlar på detta) har jag en vild gissning till orsaken. Det är gamla oförrätter som spökar, tror jag.
Historiskt sätt, har nästan alla "sörlänningar" som kommit till norra landsdelarna har gjort det som exploatörer; (bolagschefer, brukspatroner, präster, skattmasar och fogdar, baggbölare eller skallmätande forskare m m). Det är nog ganska begripligt att befolkningen här uppe har en viss misstänksamhet mot folk som har sina rötter söderut. De som har flyttat norrifrån neråt har nog aldrig uppfattats som ett hot, eftersom de var i stort sätt bara vanliga knegare.
Nja, har sett detta mer i modern tid också och inte bara läst historia. En kollega vars man fick ett viktigt arbete långt upp i norr, hon född i Stockholm, han född i Uppsala, den lilla sonen sattes i skola, en toppenfin och duktig pojke, de fick genast frågor om han var helt normal av läraren och förstås ger det avstamp i en hel klass då med föräldrar och deras barn. Nu hade de ordnat så mycket med denna flytt och båda hade bra tjänster men borde nog packat ihop. Ett exempel bara och några exploatörer var de inte men väldigt eftertraktade för det fattades och fattas även idag utbildade inom många verksamheter.
Bara inom skolans värld befaras att 200 skolor kan läggas ned pga helt outbildad personal och inte är det så lyckat att rekrytera från UK heller som i inte talar svenska men som ska undervisa på svenska.
Och har inga problem med norrlänningar och sörlänningar men rätt tragiskt om s.k. vanligt folk drabbas av förnedring och liknande ännu, att sådant lever kvar.
Själv har jag arbetat där 10000 är anställda från jordens alla hörn och aldrig sett skymten av mobbning av något slag. Människan respekteras för kompetensen och inte för vilket land de kommer ifrån. Och förstås finns norrlänningar på plats men de tar plats ordentligt och får göra det om de också har kompetens.
En liten historia, vi frågade vid en lunch, odlar ni detta i ert land, hon blev vansinnigt arg och aldrig mer frågade vi om något. Vi ville bara lära känna henne lite mer, lättare att fungera tillsammans då och var en dum början kanske men ingen frågade mer, vi pratade bara om celler och molekylärbiologi sedan vid lunchen också.
Nahide: det är faktiskt så att begreppet sörlänning har en pejorativ betydelse även om den kanske inte uppfattas eller menas så av de som bor i Norrland och numera använder det ganska gammaldags begreppet. Det är bara att surfa runt från Wikipedia till olika forskningsrapporter så framgår detta tydligt. Och det är också så att ”vi” som bor söderöver tydligt känner detta subtila sätt att markera - som du säger - urgamla ”oförätter och misstänksamhet”. Men alla sörlänningar som kommit norröver har definitivt inte varit exploratörer. Jag har tidigare här hos Gunnel beskrivit hur t ex min farmorsfar, Bengt Lundgren tillsammans med Hjalmar Lundbohm byggde upp LKAB och hela Kiruna i början på förra seklet. De kom båda från västkusten, träffades på Chalmers i Göteborg och var sedan vänner och kompanjoner livet igenom. Min farmorsfar var dessförinnan ansvarig för uppbyggnad av Altappen i Luleå och hela familjen med min farmor och hennes systrar, födda i Luleå och uppvuxna där och senare i Kiruna uppträdde aldrig någonsin som representanter för några ”exploatörer” och betraktades inte som det heller. Tvärtom behövdes då den typen av föregångare och entreprenörer i en då ganska outforskad och oexploaterad del av vårt land. Och de vigde sina liv åt detta och hade noll och ingen ekonomisk vinning av sin livsuppgift - enbart en stor uppskattning och tacksamhet från lokalbefolkningen, inklusive samerna som min farmors mamma särskilt engagerade sig i, född i Haparanda och finsktalande som hon var.
Jag är stolt och glad över mitt norrländska ursprung och känner stor samhörighet med hela regionenäven om jag inte är uppvuxen där. Och tycker det är urtrist att den här sortens diskussion just har fokus på polarisering och ”vi och dom”- tankar när vi nu mer än någonsin behöver hålla samman som ett land och ett folk!
Monet:
Vi är absolut överens om en sak. Trots att ingen av oss är uppvuxen i regionen, är vi båda stolta och glada över att ha haft kopplingar till den. Jag är inte heller född och uppvuxen här uppe, men har levat mer än 47 år av mitt liv i Västerbotten och är tacksam över att livet förde mig hit och över alla underbara, kloka, roliga människor jag har haft turen att träffa. En livslång kärlek, en ny familj, arbetskamrater, grannar. När det gäller diskussionen om Norrlands historia, tycker jag att de som är "riktiga norrlänningar" har tolkningsföreträde.
Nahide: ja, vi delar verkligen glädjen av att i någon mån ”tillhöra” den här delen av Sverige. När det gäller Norrlands historia och ev tokningsföreträden till den så finns det en mera neutral men väldigt intressant beskrivning i en c-uppsats från Luleå Tekniska högskola om Industri- och Slöjdutställningen i Luleå 1894 (där min farmorsfar f ö var ordförande). Goggla på sökorden så får du en väldigt bra bild av dåtidens Norrland, hur man ville lyfta fram och stärka det som fanns och vilken impact detta senare hade. Ger också ett bra perspektiv på vad som eventuellt kan ligga bakom nutidens olika uppfattningar.
Gunnel: jag vill också tacka dig för att du upplåtit din blogg med sitt kommentarsfält för den här diskussionen av varierad karaktär. Inte alla bloggare uppskattar långa kommentarsinlägg som dessutom riskerar att fara iväg kors och tvärs. Jag skrev själv en sydfransk blogg under nära tio års tid och hade stort utbyte av de många intressanta diskussioner som vissa ämnen genererade, typ den här, och tycker personligen att det är (var?) en stor del av det bloggvärlden bidrar med - att under hyfsat hövliga former kunna utbyta erfarenheter och åsikter utan att det uppstår tråkig ton mellan de som kommenterar. Du är en av dem som inte låter det ske och du svarar dessutom på ett personligt och genomtänkt sätt var och en som lagt tid på att kommentera vilket alltid är uppskattat!
Alla bloggare uppskattar kommentarer även om de flyger kors och tvärs. Olika åsikter är välkomna och när man har en trevlig och respektfull ton mot sina medkommentatorer så är det helt i sin ordning. Ni har alla skött det utmärkt.
Skicka en kommentar