tisdag 18 december 2018

Ännu en bekännelse


Mina föräldrar var hängivna socialdemokrater. De hörde till den gamla stammen av arbetsamma och hederliga människor vars politiska hemvist var självklar, det fanns inget annat man kunde rösta på.


Självklart följde jag i deras spår. Dock inte lika hängivet. Men på min valsedel stod det ändå alltid Arbetarpartiet - Socialdemokraterna

Men så till bekännelsen. En gång på 70-talet var jag så förb-d på kommunledningen att jag röstade på Folkpartiet och då förstår ju alla att jag var synnerligen förtretad.

Det var väl inte mycket till bekännelse säger du som vinglat runt bland de flesta partier. Men det är inte färdigt än. Här fortsätter min bekännelse.


Mitt intresse för EU är svagt och i det senaste valet till EU-parlamentet röstade jag inte med rosornas parti. Jag kände behov av att protestera mot detta svulstiga och penningslukande parlament. Kände mig trotsig när jag stoppade valsedeln i kuvertet, en valsedel som det stod Feministiskt initiativ på. Kolossen EU behöver mer arga käringar, men jag var troligen ensam  om mitt val för parlamentet är lika gubbigt som det alltid har varit.

Godnatt!

2 kommentarer:

Anders sa...

Ja, det är inte lätt för oss att lämna den ärvda ideologin. Men med ålderns rätt får vi väl kanske ha våra egna åsikter. På lokalplanet är det lättare, starka män/kvinnor kan ju få en röst, de vill oftast ortens väl.
Men på landnivå… (S) känns inte som förut, (V) får inget inflytande om inte (S) behöver dem, (Fi) kommer inte in och (L) känns som en stödröst åt högern. Inte lätt. Men viktigast att man röstar.

Gunnel sa...

Anders: Nej, ingenting är längre som förut. Men med bara 100 år av allmän och lika rösträtt så är det vår skyldighet att rösta i alla tänkbara val. Både farmor och mormor var gamla kvinnor innan de fick rösta. Hur det var med deras gubbar vet jag inte. De var ju fattigfolk och sådana hade väl ingen rätt att rösta.