Trädet i mitten på bilden har jag skrivit om tidigare. Det är min egen fura och vi två befinner oss i samma fas av livet, vi är lätt åldrade med stelnande och ömma leder. Vi har tappat den ungdomliga glansen, ja vi har tappat all tänkbar glans, men vi älskar livet och vill stanna kvar så länge som möjligt.
Det här är en mycket gammal tall. Den står på Floras kulle och tros vara nästan 400 år gammal. Man har hittat ristningar och spår av spikar i trädet som lär härröra från 1600-talet. Den här knotiga kämpen har sett stan växa från ett 100-tal personer till dagens 76.000. Den har varit ockuperad av ryssen en kort period runt 1809, men hade turen att återfå sitt svenska medborgarskap. Den har upplevt hundratals år av stora och små händelser och idag står den där fridfull och stolt tillsammans med vackra blommor och den sköna statyn av "Flicka med boll."
Den tredje furan ser ut att komma farande på motsatt sida av vägen. Den finns någonstans mellan Långträsk och Abborrträsk. Enligt sägnen är det en suptall, där bönder och resande från förr stannande till för att ta en paus och en klunk ur medhavd flaska. Det var inte lika noga med nykterheten i trafiken på den tiden för hästen såg till att man kom hem i alla fall.
Inget blogginlägg under sommaren blir fullständigt utan en solnedgång.
Hej!
2 kommentarer:
Från min skoltid: "Fröken saa att hä var´n fura, men no såg i att hä var´n tall".
Det är ju otroligt vad våra städer har vuxit. När Skellefteå fick stadsrättigheter 1845 fanns här 299 bofasta. 1930 3800 drygt. Sedan har det gått fort...
I "Tidens kalender" från 1936 har Luleå 13.500 själar och Skellefteå 8.100. Idag är de väl ungefär lika stora när man räknar in alla byar inom kommunerna.
Anledningen till dessa städers storlek beror på "dig och mig." Vi som lämnade vår barndoms by och blev stadsbor. Vi borde nog flytta tillbaka. Städer behöver inte vara så stora som de styrande tror. Vi behöver folk som odlar.
Skicka en kommentar