Nationaldagsfirande i Luleå stadspark. Men fotografen missade tuppen på kyrkan.
Jag har med stort intresse följt serien "Sverige och kriget" och de efterkommande samtalen med olika gäster.
1938 berättade Englands regeringschef att han fixat "Peace in our time" efter att ha haft en pratstund med Hitler. Samtidigt förlorade 700.000 judiska invånare i Tyskland sina medborgerliga rättigheter och året efter startar andra världskriget.
1938 föddes jag och lagom till julen 1940 blev pappa inkallad till tjänstgöring i Haparanda och fick lämna fru och liten dotter hemma. Mamma fick ensam ta hand om kossor och jordbruk. Ingen visste vad som kunde hända och ovissheten och rädslan för krig i vårt eget land måste ha varit stor.
Eftersom jag var ett litet barn hade jag naturligtvis ingen koll på vad som hände i världen. Vi lekte som vanligt med våra kottar, hade mat på bordet och levde i trygghet, men visst minns jag att mamma klagade på bristen av kaffe och på det illasmakande kaffesurrogatet. Minns också en bybo på besök som sa till pappa: "Dom har nä för hemskt i Tjosleckovakien." Det tyckte jag var förfärligt roligt, inte att tjeckerna hade det hemskt, utan att han sa Tjosleckovakien. Tala om att skratta på fel ställe, men det må ursäktas, jag var ju bara ett barn.
1944 kom verkligheten närmare även till mig när flyktingar från norra Finland nådde våra trakter. Kom gående i skaror med hästar och kor efter våra vägar. Några stannade i vår by, resten fortsatte till dess att alla fått en plats att stanna på under en tid.
Vi slapp kriget och det finns en del att säga om Sveriges feghet under krigsåren. Vi lät tyskarna åka med soldater och krigsmaterial till vårt broderland Norge. Men det är lätt att döma i efterhand, vi var inte där.
2016 brann tyskmagasinen i Karlsvik ner. Där förvarades tyskt krigsmaterial under andra världskriget.
