torsdag 14 juni 2018

Ingen vill ha min peng


Gick in på Lagerhaus och strosade i deras nya lokal. Hittade en planeringskalender till det facila priset av 10 kronor. Eftersom jag hade en lös guldpeng i min jackficka tog jag kalendern, gick till kassan och sa hurtfriskt:
"Det blir billigt för mig idag!"
"Vi tar inte emot pengar längre, vi är en kontantfri affär", sa kassören vänligt. "Det är så få som betalar med kontanter så vi beslutade oss för att bara ta emot kortbetalning."
Snopet fick jag plocka fram mitt betalkort och knappa in min kod för ynka 10 kronors skull och det kändes ganska fånigt.


Varför, frågar jag mig har vi fått nya sedlar och mynt när vi tydligen inte ska använda dem? Hur tänkte man? Tänkte man överhuvudtaget?

Farbror Herbert 87 vill vara anonym. Ansiktet pixlat av naturen.

Att vi betalar med kort är en välsignelse för affärer som slipper handskas med lösa pengar. Själv använder jag alltid betalkortet när jag handlar för mer än 100 kronor. Men att helt sluta med kontanter gör samhället sårbart och får gamle farbror Herbert 87 och moster Aina 91 att känna sig förbisprungna. Vad hjälper det om man förstår skillnaden på "ensam" och "själv", vet vad Jakobs 12 söner heter och kan psalmverser utantill när man inte förstår den nya tekniken och varken kan blippa eller swisha.

Gammal betyder inte att du är vis och klok, i dagens samhälle betyder det att du är totalt ute.


En vilsen guldpeng ligger fortfarande i min ficka och där blir den kvar, ty ingen vill ha den.

Hej!

13 kommentarer:

Annica sa...

Trots naturpixlandet så verkar farbror Herbert väldigt bekant.
Snart är det bara migranterna som tar emot våra mynt och sedlar.

Gunnel sa...

Annica: Farbror Herbert är välkänd i vissa kretsar. Han har själv godkänt bilden och gillar och att vara del av min blogg.

Migranterna flyr centrala stan, finns inga kontanter att få. Numera sitter en ensam tiggare framför Systemet.

Anders sa...

Jag har tänkt att söka tillstånd för tiggeri i Skellefteå. "Hermanssons Tiggeritjänst - Vi bönar och ber" kommer företaget att heta. Jag kommer speciellt att inrikta mig på medkännande äldre pensionerade postkassörskor. Du är välkommen med din tia. Länge leve den fria företagsamheten!

Gunnel sa...

Anders: Gillar din företagsidé. Min guldpeng i din plastkopp. Förresten hur känner man igen äldre postkassörskor? Är det deras vänliga framtoning eller deras yttre perfektion? Jag bara undrar?

Anders sa...

Den gängse bilden av en äldre postkassörska är väl en skarp dam som med pincenén ytterst på den vassa näsan meddelar att ens legitimation är undermålig. Och det är med den kunskapen jag går till verket med Hermanssons Tiggeritjänst - bönar och ber. Man vet var haren har sin gång och man känner sina löss på gången.

Jag har ju själv suttit i postkassa - t o m i upplysningen - men ansågs tämligen snart som överkvalificerad, så jag vet nog hur dom ska tas.

Gunnel sa...

Anders: Här har du nog missförstått. Pincené bärs av äldre herrar med grosshandlarmage. Postkassörer finns icke längre, men deras minne lever kvar. Prydliga damer och herrar med stort ansvar och hängivna sitt jobb.


Synd att du lämnade ditt jobb i upplysningen, att vara överkvalificerad måste ha varit en skön känsla.

Anders sa...

P g a min överkvalificering hamnade jag som vik postmästare i Kiruna som 23-åring. Redan då hade jag överstigit min inkompetensnivå - och värre blev det senare. Tur att ingen förstod hur illa det var. Men det gick ju bra - jag höll mig vaken på sammanträden och konferenser (i Finland ofta, cheferna ville ju köpa tullfritt), jag höll lysande föredrag för de som höll sig vakna dagen efteråt (det var inte så många) - och se: jag ansågs som duktig!

Gunnel sa...

Anders: Vilket intressant postalt liv du haft. Kanske dags att skriva ner dina minnen för eftervärlden som inte har en aning om att det fanns postmästare och postkassörer. Du är dessutom väldigt rolig när du kommenterar.

Anders sa...

På begäran kommer här mina memoarer: Brevbärare, postkassör, överpostexpeditör, postassistent, kontrollör, förste kontrollör, överkontrollör, postmästare, trafikassistent, och trafikledare. I Umeå, Luleå, Övertorneå, Kalix, Gällivare, Kiruna, Sollefteå och Lycksele. Kan ha glömt någon. Allt efter brevbärare långt över min inkompetensnivå. Kompenserade med ett glatt humör. Spännande och kortfattat, eller hur?

Anders sa...

Glömde: Förutom att jobba i Posten och Postens Diligenstrafik var jag på 70-talet också anställd som vägtrafikombud åt Länsstyrelsen i BD län. Hade hand om utrymningsplanerna för Tornedalen i hände1lse av krig. Kan bara säga det att det var en jäkla tur att inte ryssen anföll på den tiden! Men jag fick äta middag med Synnergren på staben i Kalix en gång.

Gunnel sa...

Anders: Det är verkligen imponerande hur du så kortfattat kan beskriva hela din karriär. Antar att du på många orter gjort oförglömliga bravader och det vore kul att få höra mer om dem.

Du är nog den ende som med gott humör kunnat stoppa ryssen. Jag är mer orolig idag. Putin skärskådar Sverige hörde jag alldeles nyss på nyheterna.

Annica sa...

Mäkta imponerad av Anders karriär — tänka sig middag med Synnergren! Synnerligen karriärigt.
Förresten, kan ingen Putout Putin? Jag bara undrar.

Anders sa...

Nu var jag ju inte ensam med Synnergren, middagen var efter en stor Miloövning. Några uniformer med streck och stjärnor berättade om hur duktiga vi varit och vunnit kriget lätt. Själv satt jag med en annan civilist som hade hand om nåt elektriskt, tror jag. Inte en enda klok person (läs kvinna) fanns där förutom serveringspersonalen då förstås.