Persbrandt bestiger berg

Ett antal kändisar med Micke Persbrandt i spetsen bestiger berg. Klättringen kan man beskåda i teveprogrammet "Expeditionen" som går i fyran. Kändisarna befinner sig nu på 4700 meters höjd någonstans i Himalaya och ingen av dem mår så bra, huvudvärk och syrebrist drabbar bergsbestigarna.

Även jag har klättrat i berg, en erfarenhet som jag skrivit om tidigare. Min mans kusin hade en fritidsstuga på dryga 3000 meters höjd uppe i Klippiga bergen. Vi var åtta personer som bodde där och en dag skulle vi vandra i bergen. Min mans morbror Carl påminde oss om att säga till om vi kände oss yra eller illamående på den höjden. Folk reagerar så olika.

Efter en kvarts promenad tittade jag på mina händer som blivit otäckt blå. Visade händerna för de andra och det blev en snabb återgång till stugan. Mina händer visade att jag var tydligt påverkad av den höga höjden. Det kunde vara mycket farligt.

Väl hemma satte jag mina blå händer i varmt vatten som blev blått samtidigt som mina händer återtog normal färg. Boven i dramat var inte den höga höjden utan mina nyinköpta amerikanska jeans. Jag kände mig ganska snopen när jag på "broken english" berättade om brallorna som gav mina händer den sjuka färgen och som hindrade samtliga från att vandra i de vackra bergen.

Min plats på jorden ligger sex meter över havet och ger varken huvudvärk eller svindel. Den platsen heter Luleå och där mår man alldeles utmärkt.

Tjurskallar är vi allihopa

Varför är vi så envisa och tvärsäkra? Helt övertygade om att just vår åsikt är den enda rätta.

Enligt en artikel i NSD kan "poddar" om psykologi och mänskligt beteende ge svar på den gåtan. Poddar har nämligen blivit det nya vi lyssnar till efter vågen av självhjälpsböcker som tidigare översvämmat oss.

Enligt tidningen står vi fast vid vår åsikt även om statistik och fakta försöker överbevisa oss om att vi har fel. Fakta som går emot vår uppfattning upplevs som hot.

Jag tycker att det är självklart att man inte ändrar sin åsikt när man redan har de rätta åsikterna. Som t ex att Sverige ska ha ett kungahus, att Luleå hockey är laget man älskar och att Lenita ska bli förste kommunalråd i Luleå.

Han bara försvann

Vårt kommunalråd försvann. Ena dagen fanns han på sitt jobb, nästa dag hade han lämnat stan och alla uppdrag bakom sig. Tråkigt tyckte en del, underbart tyckte andra. Det finns naturligtvis en orsak till hans flykt men den är inte klarlagd än och därför är det inte läge att spekulera.

Hur som helst måste S fixa ett nytt kommunalråd. Just nu har det andra rådet tagit över posten som första kommunalråd. Hon är 51 år och verkar vara en glad och öppen person.

Men när S-klubbarna nominerar så har ett före detta regionråd, 64 år fått fler röster än kvinnan, 51 år som redan sitter på posten. Anledningen är att han är mera erfaren och van att hålla i en klubba.

Osökt kommer frågan: Vid vilken ålder blir man erfaren?

Och svaret blir: Någonstans mellan 51 och 64.

Jag är dryga 80 år och måste vara ett fynd med all min erfarenhet. Men ingen frågar......

Så gick det till när jag blev gammelfarmor

Den här bilden är från slutet av 50-talet. Jag hade träffat en stilig kille och här är jag, tillsammans med min lillebror, på besök hos min blivande man som då bodde i Malå och som för sin första lön köpt den radiogrammofon som också syns på bilden.

Den här bilden är från 1978. Kärleken och jag hade fått två söner och var på vår första utlandsresa. Den gick till Italien och La Serra.

1988 och 1991 föddes dessa tjejer. Mina vackra sondöttrar som gav mig titeln farmor.

2003 respektive 2007 föddes dessa underbara tjejer i ett helt annat land. De adopterades och kom till Sverige strax innan de fyllde 2 år. Mina barnbarn 3 och 4 som jag också blev farmor till.

2018 och 2019 blev jag gammelfarmor till två gosiga gossebarn som bara smälter gammelhjärtat.

Alldeles nyss hade jag fästman och dansade till "Stupid cupid" på den nya radiogrammofonen. Idag är jag en stelbent gammelfarmor som med glasögon på näsan sitter i min gungstol och tänker på tider som flytt.

Det var aldrig för kallt i Mörttjärn

Barndomshem

Igår promenerade jag till Coop, som ligger 13 minuters gångväg från min gata. Det nyöppnade "Coopet" där man inte tar emot kontanter. Det var kallt, det blåste och på vägen hem tänkte jag på att det var aldrig för kallt, för blåsigt eller för dåligt väder när jag var barn.

Kramsnö

I Mörttjärn där jag växte upp var det aldrig problem med vädret. Visst fanns det gott om snö, minns särskilt turerna till utedasset i djupsnö. Minns att jag fastnade i snön när jag hoppade från en hässja. Fadern fick rycka ut och plocka upp det fastfrusna barnet. Han var inte glad.

Jag frös aldrig, det var aldrig för kallt att gå till skolan. Skolskjutsen var aldrig inställd på grund av trafiksvårigheter. Post-Olle var alltid redo att plocka upp oss barn efter vägen.

Det var klart bättre förr, eller kan det vara jag som lider av dåligt minne?

Mys!