"Man behöver inte vara rädd för sjukdomar, det värsta som kan hända är att man dör", sa kvinnan med ALS som medverkade i ett sommarprogram för några år sedan.
Det är humor under galgen. Kunna skämta om sin sjukdom fast döden lurar om hörnet.
När jag var barn, var jag rädd för djur. Stora djur. När jag skulle besöka min bästa kompis måste jag passera en bondgård där man hade en massa lösspringande hästar. Jag var fruktansvärt rädd för hästarna och mer än en gång fick jag åka hem utan att träffa kompisen på grund av att hästarna befann sig på cykelvägen.
I tjugoårsåldern var jag tämligen orädd. Jag gick alldeles ensam i mörka natten från Hötorget till Blekingegatan i Stockholm efter en firmafest. Jag åkte tunnelbana ensam mitt i natten efter en annan firmafest. Då var Stockholm en fridfull stad.
Ofarlig herre med käpp.
Idag är jag inte lika modig. När jag går en ensam morgonpromenad och ser en lika ensam ung kille på avstånd, kommer tanken att den där unge mannen kanske är en knivbeväpnad dåre som inte fått den psykhjälp han behöver. Denna tanke visar förstås att man inte är helt fördomsfri.
Egentligen är det nog jag själv som behöver psykhjälp mot min obefogade rädsla. Man behöver ju inte vara rädd för någonting, det värsta som kan hända är att man dör.
Precis som du beskriver det så har man ju olika rädslor i olika skeden i livet. Vissa går över, andra stannar kvar. Jag har en envis ormfobi som är så ångestladdad att jag inte ens kan se bilder på djuren som folk envisas med att lägga ut på sociala medier . Samtidigt plockade jag dem i svansen i vår skogsträdgård och flyttade på dem när mina barn var små och lekte i närheten - mammainstinkten tog då överhanden.
SvaraRaderaMän har jag aldrig varit rädd för och betedde mig likadant som du som ung i Stockholms innerstad där jag då bodde. Men jag har enorm respekt för havet (eftersom min pappa drunknade i en seglingsolycka när jag var 15 år). Efter det kände jag att det värsta som kunde hända hade hänt och det har varit till stor hjälp resten av livet. Jag är en sån person som står rak när andra går undan, griper in vid olyckor och får iväg folk i ambulanser och också säger ifrån när man gör varandra illa. Alla gillar inte det men det får man också ta.
Rädd för döden är jag faktiskt inte, höll på att stryka med i okontrollerade tarmblödningar i höstas och låg 5 dagar på IVA med ett stort antal blodtransfusioner så jag vet hur det känns att vara nära. Men rädd för en sista svår tid - det är jag. Och rädd för att förlora min käraste man, det är jag varje dag. Sådär tror jag det är för alla - vi har alla våra olika svåra moment, olika för var och en.
Jag delar din ormfobi, fast jag sällan sett ormar i naturen. Dina tre sista meningar om rädslan för en svår sista tid delar jag också helt och hållet.
SvaraRaderaRädslor hos mig kan jag inte specificera . Situationen avgör.
SvaraRaderaFin molnbild!
Bert Bodin: Tror att kvinnor är mer benägna än män att ta ut rädsla i förskott. Åtminstone säger forskningen i min egen familj att det är så.
SvaraRaderaMin tanke är att män, generaliserat förstås, inte ens kan tänka tanken att de skulle vara RÄDDA. I morse lyssnade jag på Sommargästen i Tv4, överstelöjtnanten Joakim Paasikivi. Han har varit utsatt för mordhot och krigsaktiviteter på nivåer vi andra inte ens är i närheten av. På frågan om han är och har varit RÄDD svarade han flera gånger: ”Nej, men VAKSAM. Rädsla hjälper inte”. Jag tror igen att det är en generationsfråga. Dagens unga män är mycket mera öppna för att både känna efter och tala om känslor på olika nivåer till skillnad från föregående generationer. På gott och ont…
SvaraRaderaSant att rädsla inte hjälper. Ändå tror jag att de allra flesta män som står öga mot öga med fienden är helt skräckslagna. Rädda män som slåss mot andra rädda män, krig är helt vansinnigt och mot allt sunt förnuft.
SvaraRaderaVettig rädsla är egentligen en sund känsla. Den kan hindra oss från att agera ogenomtänkt.
SvaraRaderaVägen mot döden skrämmer mycket mer än själva döden som ju faktiskt ofta är en barmhärtig befriare.
Jag använder en inlärd taktik när jag känner mig ängslig inför något. Den känner du säkert igen, Gunnel. Skaparen är ju någon ur din närmaste krets; en ung man som stirrar på en dammsugare och upprepar högt för sig själv: "Tuff kille, inte rädd dammtut"! Anders använde den frasen flitigt, t ex inför en besvärlig undersökning. Numera fungerar den även för mig. Man blir så full i skratt, så att man glömmer att vara rädd. Man möter oron med ett leende på läpparna.
SvaraRaderaAnnica: Kan bara hålla med om det du skriver. Det är vägen till döden som är skrämmande, speciellt som risken är stor att man måste beträda den.
SvaraRaderaNahide: "Tuff kille, inte rädd dammtutut, inte "arlig" alls var den fullständiga meningen som 2-åringen använde efter att ha skrikit av rädsla när dammsugaren slogs på. Har nästan glömt bort det lilla barnets klok ord, dags att börja använda det själv. Så möter man sin rädsla.
SvaraRadera