"När man med den högra handen klämmer om den vänstra handens puls och ingenting känner, då är man död."
/Okänd tänkare/
Så här skrev jag för 11 år sedan.
Bakom mig har jag min barndom, mitt vuxenliv och mitt arbetsliv. Framför mig har jag ett okänt antal dagar eller år och sedan döden.
Det är fakta, absolut fakta och ingenting att gråta över. Allas våra liv slutar med döden och fast det är en självklar sanning är det något som man börjar ta på allvar först när man undrar om det är vettigt att köpa storpack längre.
Döden är inte skrämmande, det är vägen dit som förskräcker. Om man slutar fungera innan livet är slut blir man en "brukare." Det heter så när man brukar kommunens pengar och tålamod och blir en kostnad för samhället. Man kan också bli "kund" och hamna på boendet "Lyckoruset" eller "Prästkragen." De gamlas hem ska ha vackra namn så att man inte tänker på att det är en slutstation.
Även "kund" är en knasig beteckning. När ICA annonserar om extrapriser vill de att kunderna ska vallfärda till deras affär, handla mycket och ge ägaren vinst. Kommunens kunder ger ingen vinst och är inget som man annonserar efter.
Det har gått 11 år och fortfarande är den gamle hjälpbehövande, bara en "brukare." Kan vi inte hitta ett bättre namn? Kan inte gamle Gösta bara få vara en alldeles vanlig hyresgäst?