År 2022 blickar jag fram emot att få se mitt senaste barnbarnsbarn, besöka Sara-huset i Skellefteå och göra en biltur ner till sonfamiljens fritidsstuga i Hälsingland.
Det var framåtblickandet. Vid min ålder blickar man helst bakåt. Det var ju då det hände.
40-talet: Utedass, vedspis, ransoneringskort. Gick i småskola i en bagarstuga i Mörttjärn. Vi var tre klasser i samma rum. Fröken var barsk och borde haft ett annat yrke.
50-talet: Stärkta underkjolar, körkort, Malåborg, killar och det allra första jobbet.
Vi var fortfarande snygga på 60-talet.
60-talet: Äktenskap, barn, villa och Volvo. I vårt fall var villan hyrd och Volvon var gammal och kostade oss multum i reparationer.
70-talet: Kollektivtänkandets årtionde, usch för Abba och kommersiellt trams. Vi flyttade till det omstridda bostadsområdet Hertsön. Jag börjar jobba efter hemmafruåren.
80-talet: Jag blev farmor. Modet visade breda axlar och yuppienallen blev en leksak för rika unga eleganta snobbar.
90-talet: Andra barnbarnet och den allra första datorn. Aldrig, nej aldrig skulle jag använda den.
00-talet: Har fast statlig lön som pensionär, skaffar facebookvänner, köper mobil och får två nya barnbarn.
10-talet: Från hus till lägenhet, blir gammelfarmor, börjar blogga. Imponeras av Greta och blir skrämd av Trump.
20-talet: Pandemi, isolering, vaccinering och fler barnbarnsbarn. Vår framtid.
30-talet: Den som lever, får se.
Läser och ler och blir glad. Hade vi inte samma fröken i småskolan, du och jag? Hon som satte spår i många år efteråt, i alla fall för mig.
SvaraRaderaOch fast jag är född på 50-talet är det mycket igenkänning.
Elisabet: Jo, det hade vi. Hon var barsk och orättvis och inte särskilt förtjust i sina små elever.
SvaraRaderaFin sammanfattning. Avslutade 2021 med att försöka öppna en flaska champagne. Det tog oss en halvtimme och gav oss ont i tummar och handleder. Men en minut i tolv small det.
SvaraRaderaDen som har en lever får dricka champagne. Jag har fått klartecken.
Wow, vilken resa och vad roligt att läsa!
SvaraRaderaMina elever hade, för något år sedan, i läxa att intervjua en äldre släkting. De var fascinerade av mycket när de kom tillbaka, men det som de fortfarande pratar om är skolgången. Flera var de äldre släktingar som berättade om disciplinen och olika bestraffningar som lärarna tog till. Total kontrast förstås, till dagens skola.
Tack som berättar!
Anders: Man måste ta mycket god tid på sig vad än man ska öppna har jag märkt. Allting är väl tillslutet. Undrar om det bara är för att reta oss,
SvaraRaderaMossfolk: Ja, det var en helt annan skola då. Vi stod i givakt och lydde vår småskolefröken, den barska, senare hade jag fina lärare, skolgången blev roligare och skamvrån försvunnen. Förstår att du själv är lärare i dagens skola. Ni måste besitta änglars tålamod eller också är ryktet om den stökiga skolan överdriven.
Det har hänt en del i ditt liv och du har gjort en bra sammanfattning. Förresten, visst bodde du och den blivande maken i Stockholm ett tag under 1960-talet?
SvaraRaderaVår skoltid måste verka rena rama Hedenhös för dagens ungdom. I vår skola delade ettor och tvåor klassrum. Och vår fröken där var också ganska barsk men hon var ändå helt okej. Lärarnas ord var lag på den tiden och det var ordning och reda på lektionerna. Och man tilltalade ju alltid läraren med "fröken" eller "magistern", aldrig du.
Tack för nostalgitripp! Och god fortsättning på 2022!
Nej, det var väl i slutet på 1950-talet ni bodde i huvudstaden? Eller är jag ute och luftar min Monark? ;)
SvaraRaderaAnnica: Mellan 1960-1963 bodde vi i Stockholm. Tänk att jag glömde storstan i min sammanfattning. I min lilla by var det ettor, treor och femmor som delade klassrum, vi hade dessutom inskrivning till skolan bara vartannat år. Ungarna började sina på landsbygden, storfamiljernas era var slut och senare blev det skolskjuts för barnen från vår by. Nostalgi Annica är ganska kul att hänge sig åt, kan nästan inte fatta hur mycket som förändrats.
SvaraRadera