På facebook läste jag en kvinnas berättelse om hur hon som barn på 50-talet ofta åkte tåg med sina föräldrar. I restaurangvagnen pryddes borden med vita dukar och vackert porslin och personal i vita kläder gick genom vagnarna och ropade att nu är det dags för "första sittningen" eller "andra sittningen." Det betydde att mat serverades till de lyckliga som hade biljett till första klass.
Min första längre tågresa ägde rum 1959. Jag åkte från Bastuträsk till Stockholm. Minns inte alls några dukade bord, bara en karaff med ljummet vatten för den törstige. Men jag var förstås bara en andra-klass-passagerare.
På senare tid har jag åkt tåg rätt ofta. Varken vita dukar eller vattenkaraffer finns kvar. Idag sitter alla vid skramliga bord och väljer mellan inplastad renklämma eller något annat inplastat. Idag är tågresenärer klasslösa.
Att resa med tåg är en intressant upplevelse. Vuxna människor är inte vackra när de sover. Vår värdighet har gått förlorad där vi sitter med slappa hakor och gapande munnar. Det är verkligen tur att man inte behöver se sig själv.
Små barn och solnedgångar är alltid vackra.
1968 - 1970, under studietiden, åkte jag som mest tåg, enkannerligen då för det mesta mellan Stockholm och olika orter i norra Sverige. 1968 fanns fortfarande vita dukar i restaurangvagnen, men det var under den här tiden det började sjangsera, utbudet och servicen blev sämre. När jag senare skrapat ihop så många lönegrader att jag fick åka första klass på arbetsgivarens bekostnad hade restaurangvagnarna mer eller mindre försvunnit.
SvaraRaderaEnligt vad jag läste på nätet var tågresandet uppdelat i 3 klasser fram till 1956.- 3:an träbänkar, 2:an buntade stolar och 1:an hade givetvis all tänkbar lyx, bland annat vita dukar i restaurangvagnen. Efter 1956 hade man bara två klasser men skillnaden mellan dem hittade jag inget om. Antar att sjangserandet började i samband med att folk började flyga istället för att åka långa tåg långa sträckor.
SvaraRaderaJag har åkt träbänk en gång Luleå - Boden när SJ hade ont om vagnar vid nån storhelg. Till råga på eländet krockade vi med en älg så det blev mer eller mindre tvärstopp. En del oväntat ömma situationer uppstod mellan människor som satt mittemot varandra. Huruvida detta ledde till vidare kontakter, ev äktenskap, vet jag tyvärr inte.
SvaraRaderaKom helt plötsligt ihåg att jag åkte tåg mellan Umeå och Bastuträsk 1954. Tror att det var träbänkar, minns inga buntade stolar. Resultat av toalettbesök gick rakt ner i backen och man fick inte "låta sitt vatten" när tåget stod stilla vid stationerna. Det är annorlunda idag men toaletterna blir fort snuskiga pga männens problem med att sikta rätt när tåget kränger.
SvaraRaderaFörsta gången jag åkte rälsbuss (från Abborrträsk) såg jag skylten: "Upplyft först båda locken mot väggen. Nedlägg därefter det undre om så erfordras." Jag förstod då att en statlig karriär (i synnerhet efter att jag hade läst det där om mänskligt beteende vid stillastående) där man fick uttrycka sig så var den enda möjliga för mig.
SvaraRaderaHade inte dina manliga medpassagerare följt instruktionerna?
Det finns inte längre några elegant formulerade råd till behövande, vilket är synd. Det enda som behövs för att rädda toaletterna från "nerpinkning" är två simpla ord: "SITT NER!"
SvaraRaderaJag har iallafall åkt godsvagn mellan Boden och Umeå i lumpen. Vedkamin mitt i halmen, hink i ena hörnet 30 snarkande vpl. Springa i dörren där man fick låta sitt vatten. Jag använde toan då vi passerade skellefteåälven. Vissa saker minns man. Undrar om man får elda i en vedkamin mitt i halmen nuförtiden.
SvaraRaderaLennart: Vilken häftig upplevelse! Du tillhör nog den sista generationen som åkt godsvagn med SJ, legat i eldfarlig halm med snarkande kompisar. Undrar hur värnpliktiga har det idag. Förmodligen tempurmadrass och väckning med kaffe på säng.
SvaraRadera