Det här är två gevärskulor som krockat med varandra. Kulorna finns att beskåda på krigsmuseet i Canakkale och kommer från Galipoli där det pågick ett fältslag 1915 mellan Turkiet och ett större antal länder som ville inta Istanbul.
Varför skriver jag om två gevärskulor som inte nådde sitt mål och som kom från ett krig för över 100 år sedan?
Jo, därför att från detta blodbad där så många dog, hade ändå några turen att få komma hem med liv och hälsa i behåll. Däribland en revervofficer i den turkiska armén, som på ett sätt blev en del av vår familj.
Cirka 60 år efter Galipoli fick reservofficerens dotterdotter ett stipendium för att kunna resa och studera vid ett utländskt universitet. Resan gick till Sverige och i Umeå mötte hon min bror och kärlek uppstod. Jag fick en ny svägerska som kom från en annan kultur och som har en spännande historia att berätta, så mycket annorlunda än min, där generationer levt i fred och frihet under århundraden.
Här följer en av de bästa antikrigsdikter som någonsin nedtecknats, den finns i boken "Inte-gration" och är skriven av min svägerska Nahide:
Millennieskiftet
Morfar, medelålders reservofficer
blandade blod med långväga fiender
unga Aussie-pojkar och krullhåriga sikher
vid Galipolis kaotiska stenstränder
orubblig i sin tro att detta var den sista galenskapen,
att seklet bar barbarins och vanvettets dödsdom.
Mamma, under beredskapsåren
med ransoneringskorten och brevet från den trolovade
(adress: hemlig ort) i den hårthållna väskan,
skyndade förbi kön med magra flyktingansikten,
till skolan för att lära barnen stava ordet solidaritet,
Hon hörde sin egen röst sargad av en dov klang.
Grannens stilige unge son, nybakad löjtnant
skeppades till den 38:e breddgraden
för att försvara civilisationen och den fria världen,
kom tillbaka med ögon mörka som stjärnlösa nätter.
Ingen mer jazz hördes genom jalusierna,
han lämnade sin glädje som pant för friheten.
Systersonen, kallad "den ljuse" för sitt sinnes skull,
letade minor i de Bosniska bergen på sin 20-årsdag.
Han skulle bevara och bevaka freden, sa generalerna.
Nu talar han om brodermord, massgravar, missiler
och undrar vad "blatte" betyder, som kollegorna
från den nordiska bataljonen ropade efter honom.
Millennieskiftet firades över hela världen.
Vi skålade i dyr och välkyld champagne
för seklets samlade minnen, för den nya tiden,
åt denna milstolpe i människans historia.
I skuggan bar jag med mig en blek förnimmelse
av morfars tro, framtidshopp och övertygelse.
(Nahide Ergezen-Hermansson)
Den som hade mest tur när Nahides morfar överlevde Galipoli var nog du, Gunnel, för annars hade du fått stå ut med en odräglig ogift gampojk till bror.
SvaraRaderaAnders: Ja tänk ändå vilka vägar ödet tar. Jag är mycket tacksam över att Nahides morfar överlevde kriget. :)
SvaraRaderaMan önskar att kulor alltid bara träffade varandra. En fantastisk berättelse om din bror och svägerska. Ödet hade bestämt att de skulle mötas. Nahides dikt är vacker och hemsk på samma gång. Och väldigt tankeväckande.
SvaraRaderaBästa hälsningar till Nahide och Anders.
Jag har 1:a världskriget som en "förenande faktor" i mitt liv. 1917, under krigets sista fas, blev min farmor och farfar deporterade från Bulgarien till Turkiet. De var "bulgarturkar" och utsattes för etnisk rensning, tack och lov i stort sett oblodig. Så småningom tilldelades de en jordplätt i Bursa, där de kunde försörja sig, och där föddes min pappa.
SvaraRaderaAnnica: Vi hälsar tillbaka.
Annica: Det är nog sällsynt att kulor träffar varandra. Det är så sällsynt att de hamnar på museum. I normala fall är det människor som är mål för kulorna.
SvaraRaderaNahide: Du har fantastiska historier att berätta för oss som vandrat efter Skellefteälven i generationer och inte haft så mycket dramatik i våra liv. Din släktforskning blir jobbigare men klart intressantare.