Den 29 mars 1910, vid 46 års ålder, fick "Herman-Eva" sitt tolfte och sista barn. Han fick heta Sven David och han blev min far. På bilden finns även tre av hans systrar.
Exakt 106 år har gått sedan dess. Jag tänker ofta på min pappa med beundran över vad han åstadkom med den ringa utbildning han hade. Rolig, snäll, tvärilsk och lite religiös var han också. Stolt över barn och barnbarn, en hyvens karl av den gamla sorten. Jag är stolt och tacksam över att jag kan kalla honom "min pappa."
Så här skrev jag om min farmor 2010.
"Jag minns min farmor som föddes 1864. Hon i sin tur hade en farmor som föddes 1795 och som dog när min farmor var 14 år. Alltså har jag suttit i knä på någon som i sin tur suttit i knä på en person som levde för 215 år sedan. Tanken är fascinerande."
Ha det!
Fin bild. Jag sänder en postum gratulation till din far. Han var en duktig och bra man som jag hade förmånen att få träffa en gång hos dig och maken.
SvaraRaderaNär man tänker på sina förfäder och tidens flykt så svindlar tanken. Snart är även vi en del av historien.
Annica: Man får hoppas att man uppfattas som en god historia. Man lär knappast platsa i de vanliga historieböckerna. Undrar förresten om det finns historieböcker idag och vad de i så fall handlar om. Knappast vår barndoms historiebok med kungar och hjältar.
SvaraRaderaJag tycker att pappa Sven som liten är ganska lik Patrik som liten, nästan en kopia. Nån som håller med?
SvaraRaderaAnders: Håller med dig! Förra året fick jag fixa nytt körkort och ta en bild utan glasögon. På detta foto är jag väldigt lik fader Sven som gammal.
SvaraRadera