GRAVallvarligt

När barnbarnet Emma var liten stod hon vid sin farfarsfars grav och lade dit en blomma. "Kommer han upp på natten och tittar på den", sa hon undrande. Hon tyckte helt logiskt att den som får en blomma måste få se den.

Dödsrunor är oftast en hyllning till den avlidne, något om hans/hennes uppväxt och yrkesliv. För en tid sedan läste jag en runa, skriven av barnen till en älskad gammal mamma. Lite annorlunda var den sista meningen i texten. Så här ungefär löd den:

"Efter sig lämnar hon tacksamma anhöriga, ett välskött linneförråd och en myckenhet djupfryst äppelmos."

Här blev runan extra personlig, rentav humoristisk och fram ur texten stiger en kär gammal mamma som tar tillvara allt vad äppelträdet ger. Hon har levt i en tid när ingenting fick förfaras. En människa som familjen minns med glädje.

När min bror skrev en dikt till vår far och ville använda den som nekrolog efter hans död, ville tidningen inte publicera den. Runor i form av dikt gick inte för sig, meddelade tidningen ampert.

Synd, för den var högst personlig och berättade avskalat och respektfullt om vår far och var en annorlunda hyllning till en avliden person.

Ha det!