Händelserika nätter

Jag sitter tillsammans med okända människor runt ett bord. Jag hör inte vad de andra säger, jag har både ångest och dåligt samvete över vad jag gjort. Vad ska den döde mannens släktingar säga och hur ska jag kunna berätta för min man och mina barn vad jag ställt till med? Men jag orkar inte längre leva med min hemlighet, jag måste överlämna mig själv till polisen och erkänna mitt brott.

Ett halvår tidigare hade jag, tillsammans med tre andra personer, färdats i en gammal bil och i ett ögonblick av oaktsamhet kört över en människa, Vi fyra i bilen bestämde oss för att gömma mannen i ett dike och aldrig berätta om händelsen. Senare började vi tänka på att mannen kanske levde när vi dumpade honom och vi började bråka om vilket fängelsestraff ett sådant brott kunde ge och nu satt jag här vid det runda bordet, djupt förtvivlad och visste att min tid i frihet var över.

När allt var som mest kaotiskt, vaknade jag. Sällan har jag haft en sådan mardröm och aldrig har det varit så skönt att vakna upp till verkligheten. Undrar om det är mitt undermedvetna som försöker säga någonting. Kanske att min tid som bilförare är över. Att jag borde skicka in mitt körkort för att göra samhället säkrare. Det går ju precis lika bra med buss.

Hej!