Värdinnekurs, bevars

När jag som nyinflyttad i Norrbotten hamnade i en by utanför Luleå, förändrades mitt liv ganska rejält. Jag väntade barn och gick rastlöst omkring på det blåmålade golvet i det gamla huset och hade lååååångtråkigt och jag kände ingen, absolut ingen.

Vi fick så småningom lägenhet i stan och jag träffade Gerd på BB. Hon och jag fick barn på samma dag och hon blev min första riktiga vän på den nya bostadsorten. Vi vandrade med barnvagnar på oplogade trottoarer och vi gick kvällskurser tillsammans för att komma ut bland andra vuxna och ge papporna chans att vara pappor.

Allra bäst minns jag värdinnekursen. Den var gjord med tanke på att kvinnan i familjen skulle glänsa som värdinna när maken representerade i hemmet. Nu representerade våra gubbs inte alls men vi lärde oss den perfekta dukningen, den rätta placeringen av gafflar och glas och hur man tillreder kronärtskocksbotten  till en läcker förrätt.

Att jag aldrig använt mig av mina kunskaper kan mina släktingar intyga.

Sen började Gerd och jag att jobba och vi träffades allt mindre och nu är det flera år sen vi sågs.

Igår gjorde vi ett oväntat besök hos Gerd och hennes man. Vi har blivit äldre. Vi som nyss kämpade med barnvagn i snömodd, får snart kämpa med rullatorer på samma oplogade trottoarer.

Åren har rusat iväg med en fart som förskräcker. Jag kan bara hoppas att dagarna framöver går långsammare så även jag kan hänga med.

Hej!