En julidag för ganska många år sedan gick jag hem från mitt arbete och kände mig ganska skakig. Jag hade gjort min sista dag som postkassör. Posten ville minska sin personalstyrka och i en otroligt generös period gav man sin äldre personal möjlighet att gå i tidig pension. Detta skedde under en kort period och vi var några stycken som befann oss i rätt ålder för att kunna ta den chansen.
Jag blev ledig och tärande i många långa år innan den riktiga pensionsåldern inföll. Visst skämdes jag lite, men mest njöt jag av friheten. I samband med detta lovande jag mig själv att aldrig någonsin klaga över låg pension. Ett kortare arbetsliv ger givetvis lägre pension, men jag hade ju fått värdefull tid istället.
Alltså klagar jag inte, utan berättar bara att från och med nästa år har vi statsavlönade 50 kronor lägre skatt per månad. Pengar som bara finns där och frestar till överkonsumtion. Tack snälla staten!
Godkväll!
Nu kan vi tralla med i Peps Perssons "Hög standard". Misstänker att det blir att ligga vaken på nätterna och fundera över hur de 50 kronorna bäst ska förvaltas. Man kan ju alltid spara dem och göra en jorden-runt-resa om ett år eller så.
SvaraRaderaMed lite tur ska det väl gå att hitta en skaplig världsatlas för si-så-där 600 lusidorer...
Annica: Om man sparar hela året så räcker det nog till det där julbordet som vi pratat om de senaste 20 åren.
SvaraRaderaI "Ring P1 var det en ung man som tyckte att man skulle låta bli att förlöjliga 50-lappen. Den gav lite extra guldkant till fattigpensionären som kunde unna sig en mjukglass extra till sommaren.
Ett fint och tacksamt sätt att se på skattelättnaden.
Tänk att få byta från Whiskas ett par gånger i månaden. Vilken lyx!
SvaraRaderaF ö hade du nog tur att du inte blev övertalig nu. Då hade säkert Reinfeldt och Förskingringskassan skickat dig till Naartijärvi eller något annat lämpligt arbetsläger.
Anders: Om jag blivit övertalig idag hade jag varit yngre och det hade inte varit så dumt.
SvaraRaderaTror inte på Whiskas hos dig ifall du inte skaffat katt nyligen.
Den enda gång jag anlitat Arbetsförmedlingen var någon gång på 70-talet och den snorkige tjänstemannen sa att hemmafruar var Arbetsförmedlingens största problem. Och det var långt före Reinfeldts tid. Han skickade mig inte till något arbetsläger utan skickade bara hem mig. Jag är sur på honom än.
Tänk vad vi ska festa när vi får så mycket pengar!!!!!!!!!
SvaraRaderaYvonne: Klart vi ska fira! Vi hittar säkert på något roligt för slanten.
SvaraRaderaDet verkar som om AF har en lång tradition av att vara positiv och uppmuntrande. Jag minns ett besök i början av 80-talet då en trevlig förmedlare upplyste mig om att jag inte hade någon som helst mölighet att utöva mitt yrke som psykolog i detta långa land, utan erbjöd mig sin ovärderliga hjälp att ansöka om en vårdbiträdesutbildning. Jag är också fortfarande sur på honom.
SvaraRaderaNahide: Vilka oförlåtliga dumheter av korkade tjänstemän. Vi förlåter inte! Låt oss "sura" tillsammans!
SvaraRadera