Julidagar

Juli  1961?

Juli 1971

Idag är det den näst sista dagen av juli månad 2011. Den har bjudit på fantastiska dagar för alla lediga. Solig och skön och med varma kvällar, som gjorda för uteliv.

Vi som flyttade från hus och inte längre behöver måla eller laga eller fixa eller gräva eller spika eller klättra på stegar har  upptäckt glädjen med att bara sitta under korkeken och tänka på allt och ingenting. Vi skäms inte heller över vår lättja, vi njuter av den.

Under juli har vi också träffat de flesta av våra kära släktingar och vi har hunnit fira bröllopsdag och vi har tagit 368 bilder av solnedgångarna från vår balkong och alla dessa foton har vi tvingat våra besökare att beundra.

Den norska tragedin kräver ett eget kapitel, men förutom den, finns det då ingenting negativt att säga om den här månaden? Jomenvisst, jag blev en månad äldre och vinterkatalogen har kommit.

Juli månad 2011. Man kan aldrig vara nog försiktig.

Trevlig helg!

Madonnan, horan och kyrkan

På museet finns en utställning som berättar och visar bilder av 1400-talsmålaren Albertus Pictor, vars arbeten finns kvar i en del kyrkor, bl a i Gammelstad. Hans motiv säger mycket om den tid han levde i. Exempelvis beskrevs kvinnor i kyrkomålningar som antingen:

Madonnor: Upphöjda, förhärligade och gudomliga.

Horor: Svagsinta, opålitliga, lättjefulla. Lockande  till fördärv och ogudaktigt leverne.

Trollpackor: Mottagliga för ondskans och djävulens inflytande. De skyggade inte för djävulen i jakt på det åtråvärda smöret. Trollpackan som red iväg på sin kvast användes som motiv på målningar till allmän varnagel och eftertanke.

De stackars 1400-talstjejerna hade inte mycket att välja på i jämförelse med dagens kvinnor som till och med kan få bli präster trots att det gör ont i vissa bibeltolkande själar. Men i likhet med 1400-talet är madonnan fortfarande madonna, horan är fortfarande hora, men trollpackan som vill ha del av smöret hon kallas numera för feminist.

Ha en härlig sjusovardag!

En galen mördare

Från Öland. Foto: Olivia Lindberg.

Bara några ord om det som berör oss alla så starkt.

En sommardag i en av världens allra vackraste länder, åker en galen terrorist ut till en ö där 500 unga människor vistas under en helg. Galningen är beväpnad och skjuter för att döda. Under en timmes tid sprider han skräck omkring sig och mördar ett 90-tal ungdomar.

'

Man kan nog inte föreställa sig den fasa och skräck dessa ungdomar upplever under den timme som avrättningarna pågår. De befinner sig på en liten ö tillsammans med en tokhjärna som slaktar allt i sin väg. Det låter som en skräckfilm men är kuslig verklighet.

Terroristen kan få 21 års fängelse i Norge. Det blir några månader per person han mördat. För anhöriga till de döda är det livslång sorg över barn eller barnbarn som inte fick leva, för att någon tog sig rätten att ta deras unga liv.

Det här var troligen inte det sista vansinnet. Ute i vår vilsna värld finns flera tokstollar som vill krossa demokrati med våld. Må "SJÄLVE F-N" ta dem!

Godmorgon!

Gästblogg

Den här bilden är jag och min Linnea.Det var farmor som tog bilden. 

Här ritar jag en teckning.

Himmelskt

Juli månads bilder från mitt utsiktstorn.

Molnen badar.

Vackra bilder som är klickbara och blir större och ännu vackrare.

Jag fick ett mail från Olivia 8 år, som tillsammans med sin mor, sparat till en dator. Så här skriver hon: "Farmor, jag vet vad du gör, du siter och uglar framför daton."

Olivia har alldeles rätt. Men nu har jag uglat färdigt vid datorn och ska göra lägenheten beboelig inför besöket från den sydligare delen av landet.

Trevlig fruntimmersvecka!

Så slapp vi euron

Allsången på teve får mig att minnas en pinsam händelse i mitt liv. Det var för ett antal år sedan, när kampanjen "Ja till EMU" kom till Luleå och Lotta Engberg m fl stod för underhållningen. Varför jag befann mig på denna plats är oklart, eftersom jag aldrig varit anhängare till införandet av Euro. Men hursomhelst så fanns jag där.

Naturligtvis blev det allsång. Lotta Engberg kom fram till vårt bord och satte micken framför näsan på mig. Det falska ljud som då uppstod, kom från mig och ingen annan. När låten var slut bad Lotta min man att resa på sig, vände kinden mot honom och sa: "Du får ge mig en puss." Kanske som kompensation och tröst till mannen med den kraxande hustrun.

Det har gått ett antal år sedan dess och vi handlar fortfarande med vår svenska krona och på allsången sticker man fortfarande micken under näsan på de mest falsksjungande individer. Så ingenting har hänt och allt är precis som vanligt.
-
Godmiddag!

Bilen styr mot Hertsön

Alla har vi ju bott på Hertsön. Även den som mot förmodan inte bott där, känner alltid någon person som bor eller har bott i Luleås största bostadsområde. Så är det bara!

I går åkte äkta mannen, väninnan och jag till Mörön för att titta på en loppisbutik som såg spännande ut. Kvinnan som ägde affären sa till mig: "Jag känner igen dig, du var ju fröken på Svedjeskolan och jag bodde på Hertsön i över 30 år."

Jag berättar för henne att jag inte var fröken på Svedjeskolan, däremot fröken på Hertsöposten, en så kallad postfröken. En tjusig titel som inte längre existerar.

Centrumhuset på Hertsön har fått nya våningar och blir ett årgångsboende. Man måste vara fyllda 65 för att få en lägenhet i huset. Där blir fräscht och fint med ett ovanligt mönster på loftgångens väggar.

Jag som bott på Hertsön i 39 år glömmer ibland att jag flyttat och styr bilen mot min gamla förort, innan jag vaknar upp över att Hertsön inte längre är hemma.

Godmiddag!

100-åriga ting

Anna Jakobsson gratulerar vänligt Hilda Jakobsson, Afvaliden, Norsjö på hennes namnsdag den 18 januari 1906. Eftersom min mormor kommer från Avaliden, Norsjö och hette Jakobsson som flicka,  gäller troligen gratulationen någon av hennes släktingar. Ett vykort med 105 år på nacken visar fördelen med att spara på saker och ting.

Det här smycket (armband?) kommer från min mans farmor. Det är ett hårarbete och de små bollarna är gjorda av kvinnorhår, i det här fallet Vendela Lindbergs bruna lockar. Vendela dog i barnsäng 1904, så hårarbetet är från början av 1900-talet. Smycken av hår var mycket vanliga på den tiden och det var skickliga kvinnor som jobbade med hårarbeten.  Idag är det knappast vanligt och en del skulle kanske tycka att det är olämpligt. Men vi förvarar smycket inom glas och ram som ett minne av en kvinna som gick bort endast 24 år gammal.

Rara är de gamla tingen, det är bara vi människor som inte blir rarare med åren.

Solig söndag!

Sett, men ej förstått

Den här installationen visas just nu på Kulturens Hus. Den består av rangliga stegar, bomull, dödskallar och en kristallkrona. Jag kan inte tolka den på annat sätt än att det är farligt att klättra på stegar. För det är det ju. Man kan nästan slå ihjäl sig om man lutar stegen för mycket. Det vet vi alltför väl i vår familj.

Bredvid installationen står en förklaring. Konstverket visar västvärldens utnyttjande av den tredje världens tillgångar, men vill inte att dess människor kommer hit. Ett allvarligt budskap som gick mig totalt förbi. Jag saknar insikt och fantasi och lever i okunnighetens mörker.

Men under dessa sommardagar lever jag i konstant sol, min dahlia blommar och det är gott att leva.

Trevlig helg.

Bloggrepris

Den tänkande delen av min hjärna säger  mig att ta det lugnt med bloggandet denna månad, det är ju sommar och just nu har jag inget nytt att tillföra bloggen. Att  Håkan Hellström sjunger som en kratta och att Bodström borde vara sossarnas kandidat till statsministerposten har jag skrivit ett antal gånger och om hockey finns intet att säga den här årstiden.

Men det finns faktiskt något som min hjärna inte lyckats klura ut.

Någon mig närstående vill att jag ska gå på hans högra sida, när vi är ute tillsamman och påpekar ofta att jag går på fel sida om honom.

Då kommer min undran? När två personer går sida vid sida, varför är det då bara den ena personen som går på fel sida?

Mera konversation

Här följer ytterligare några konversationsämnen från boken "Frågor utan svar", där man uppriktigt och ärligt ska svara på frågorna.

1. När du berättar en historia - överdriver du ofta och broderar ut den? I så fall, varför?

2. Om en vän alltid kommer för sent, skulle du bli arg eller bara låta det ske? Kan man alltid lita på att du kommer i tid?

3. Om dina vänner och bekanta vore beredda att ärligt och utan omskrivningar berätta för dig vad de egentligen tycker om dig - skulle du vilja att de gjorde det?

4. När du är på en biltur med din gode vän, kör han för fort och skadar allvarligt en cyklist. Är du beredd att begå mened för hans skull och säga att din vän körde i rätt hastighet.



Här är mina försök till svar:

1. Lite broderier kan det bli, för att det ska bli lite färgstarkare.

2. Att ständigt komma för sent är oförskämt. Det är att missbruka andras tid. Jag kommer själv alltid i tid, såvida jag är i livet.

3.Nej, absolut inte!! Jag vill så gärna tro att jag är alldeles fantastiskt begåvad och underbar. Ta mig inte ur den villfarelsen!

4. Svårt! Jag skulle nog försöka slingra mig och säga att jag inte hade en aning om hastigheten, vilket förmodligen vore alldeles sant.

Må väl!

Händelser vid och i vatten

Fotat den 2 juli 2011 kl 23.55. 

Strecken i vattnet är allt man kan se av simmarna.

I går satt vi uppe till midnatt, bara för att se ett 100-tal självplågare simma förbi på sin 3 kilometer långa färd i det kalla vattnet. Himlen var molnigt vacker och båtar låg på rad för att plocka upp de som inte orkade hela vägen.

Tidigare på kvällen gick supporterskaran till Gültzauudden för att heja på dessa snart 50-åriga män som tävlade i en volleybollturnering mot betydligt yngre förmågor. Hur det gick? Jag vet inte men "oldboysen" kämpade tappert. Den rödklädde är Lasse (sonen), den blåklädde är ungdomskompisen Magnus som en gång i tiden varit svensk mästare i volleyboll.

Nu ska jag gå ut i verkligheten och trotsa blåsten. Det får bli min idrottsprestation.

Godmorgon!

Sommarkvällar

I den härliga sommarkvällen gick vi ner till Norra hamn och såg Laponia stäva ut på sin räkfrossartur . Vi lyssnade också på fyra herrar som spelade jazz. Det var ganska mycket folk ute och det var en skön stämning, som det så ofta blir när man mår bra och vädret är på topp.

Jazzgubbarna spelade fina och lättsmälta låtar men jag har alltid haft svårt för den typen av musik. Det är njutbart så länge melodin spelas, men sen får jazzmusiker alltid för sig att de ska improvisera och spela långa solon på respektive instrument.  Efter varje musikers solo kommer applåder från de som gillar musiken och naturligtvis även från mig för jag är ju en snäll och artig person. Men just dessa melodibroderier är ingenting för mig. Det ligger nog faktiskt en hel del sanning i citatet som säger:

"Kom ihåg att applåder kan vara ett uttryck av lättnad för att det hela är över."

Trevlig helg!