När jag gick i skolan var gymnastik mitt hatämne. Jag var stel och klumpig och kände mig förfärligt misslyckad som gymnast. Vi hade ingen gymnastiklokal utan fick flytta våra skolbänkar, för att få plats i klassrummet med våra övningar.
-
Vi gick balansgång och vi hoppade bock. Det senare innebar att en stackars kille fick ställa sig med böjd rygg och resten av eleverna skulle hoppa över honom. Klumpedunsarna fastnade på den arme gossens rygg och fick plockas därifrån. Jag tänker på skolgymnastiken, när jag går på kyrkogården och ser hans gravsten. Nej, det var inte våra övningar som tog hans liv. Han dog långt senare.
-
Som vuxen har jag gått på gympa-pass och tyckt att det varit kul och som pensionär har jag provat qigong.
-
Numera är promenaden min enda motionsform och jag känner mig mindre klumpig i dag, än när jag som 13-åring hoppade bock i X-lidens folkskola.
-
Godafton!
Mitt hatämne i skolan var också gymnastik. I min lilla skola fanns det faktiskt en gymnastiksal med ribbstolar efter väggarna, bock att hoppa över, romerska ringar (heter det så?) och vadderade "madrasser" att lägga på golvet, m m.
SvaraRaderaMen ingenting av denna utrustning kunde få mig att gilla gymnastiktimmarna. Jag tyckte de var pest och pina. Som "tur" var så hade jag så besvärliga luftrör att jag fick slippa eländet. (Dammet i gympasalen fick mig att nästan svimma av intensiva hostattacker.)
Skolläkaren befriade mig från dessa förhatliga skoltimmar - och jag protesterade inte det minsta.
Det är nog enda gången som jag kunnat se något "positivt" i jättejobbiga luftrörskatarrer och vedervärdiga penicillinkurer flera gånger varje termin.
I skolan i Mörttjärn minns jag slungboll och "kast med liten boll" förutom hockeymatcher (bandy?) mot Långträsk(?) och Malå-Vännäs. Jag platsade aldrig. Men snällt, ingen ringaktades för sämre förmåga.
SvaraRaderaI realskolan i Malå hade vi C-I i gymnastik de första åren, gymnastiktimmar som jag och min kompis Tommy tillbringade på Lundgens Café. Han märkte aldrig att vi var borta...
Men sista året i realskolan fick vi en galen apotekare som gymnastiklärare. Han fick C-I:s tjänst eftersom han hade "formell kompetens". Drev oss elever som djur, empati för svaga individer fanns då inte i hans värld. Tur att vi hade hunnit bli så pass mogna som individer att han inte lyckades knäcka oss totalt. När jag tänker på den mannen kan jag bara säga: "Tänk, vilka idioter det finns!"
Undrar om inte vissa gympalärare har en liten sadistisk gen i sig?
SvaraRadera