Någon annans teckning.-
Män har aldrig fel. Skulle de mot förmodan någon enstaka gång ha fel, så ska en kvinna aldrig kräva av en man att han ska erkänna det. Om kvinnan skulle envisas med att han ska erkänna sitt enstaka misstag, så ska hon göra det väldigt känsligt och försiktigt.
-
Det ovan skrivna är inte mina ord, utan kommer från M. T. Huber (kön okänt). Själv tror jag att svårigheter att erkänna fel, finns hos båda könen i lika hög grad. Åtminstone är det så i vår familj.
-
Så här skriver Huber fortsättningsvis i "Ny qvinnospegel" från 1830.
-
"En kvinna som är mån att bibehålla sin mans kärlek, bör aldrig använda sig av motsägelse, ty detta skulle förråda missaktning för hans mera omfattande och mångsidiga kunskaper och hans större världserfarenhet.
---------------
Hon skall blott med saktmod och godhet förfäkta sin sak, eller vänligt skämtande söka övertyga honom om hans oriktiga mening. Skulle icke ögonblicket eller mannens sinnesstämning vara gynnande därföre, så handlar hon både klokast och rättast i att tiga och spara sina skäl till ett lägligare tillfälle, då han säkerligen med lugn skall avhöra dem, inse sin villfarelse och kanhända kärleksfullt anhålla om hennes överseende".
-
Så skulle vi alltså behandla en manlig tjurskalle på 1800-talet. I dag är vi nog inte så vänligt skämtande när partnern har fel. Eller?
-
Hej då bloggen!
Min kloka moder brukade säga: Den som är klokast ger sig. Kan bara säga... jag är/var inte alltid klokast...
SvaraRaderaVi har ju också fått lära oss att det är mänskligt att fela men gudomligt att förlåta. (Men alltför gudomliga människor kan ju vara rätt trista.)
Den enda som har papper på att vara ofelbar är påven och då kan man undra om det är något att eftersträva?
SvaraRadera