Panelhönor.

Tupp eller höna.

Vi tjejer, som var ute och dansade på 50- och 60-talen, hade en stor och gemensam skräck. Det var rädslan att inte bli uppbjudna till dans utan i stället klä väggen som panelhönor.

-

På lördagskvällarna, när det var dans på Borgen, stod de kostymklädda pojkarna vid ena väggen medan flickorna satt och stod mittemot. När musiken spelade upp, rusade pojkskocken till motsatta sidan och bjöd upp de populäraste och snyggaste brudarna.

-

Några tjejer fick inte dansa alls på hela kvällen. De var för blyga eller möjligen inte tillräckligt snygga för att tilltala danskavaljererna. De var de så kallade panelhönorna.

-

På den tiden förekom bara pardans. Tänk dig då ett flickebarn som inget hellre ville än att få dansa. Hon hade gjort sig fin, sminkat sig och klätt sig i det bästa hon ägde. Hon åkte till dansen med hoppet att kvällen skulle bli festlig och att hon skulle ha roligt.

-

Det blev precis som vanligt. Ingen bjöd upp henne och att hon skulle bjuda upp någon var absolut otänkbart, eftersom fina flickor inte gjorde så. Kvällens två sista danser var visserligen "Damernas" men då bjöd man bara upp den man dansat mest med under kvällen. Hade man inte dansat med någon, hade man inte heller någon att bjuda upp. Vilka oskrivna och idiotiska regler vi levde efter.

-

Till slut kommer panelhönans dikt. Den är både rolig och tragisk.

-

Man kallar mig höna

av sorten panel,

jag fattar ej alls,

vad det är som är fel.

Jag har talkat och borstat,

med vit Stomatol,

att finna min drömprins,

det är ju mitt mål.

-

Musiken har tystnat

och kvällen är sen,

mitt huvud värker,

jag vill ha Ipren.

Jag letar min väska,

och röda kappa.

väcker familjen,

och dansar med pappa.

-

Hej och Hå!